Monopolägarens byxor är redan genomblöta

VATTENVåRD I slutet av januari startades ett medborgarinitiativ mot privatisering av vattentjänster, som på rekordtid samlade mycket fler än de 50 000 underskrifter som behövs för behandling i riksdagen. Initiativet är bra då det framhäver vikten av en fungerande vattentjänst i vårt samhälle. Däremot har initiativet mycket förutfattade åsikter om att ett privat ägande skulle vara dåligt, något som ledarskribenten Torsten Fagerholm tycks ha anammat med relativt tunna motiveringar (HBL 3.2).

Det gemensamma med initiativtagarna och HBL:s ledarskribent tycks vara tron att vattenverken i dag sköts kostnadseffektivt, långsiktigt och transparent. Efter att ha skrapat lite på ytan av hur branschen sköts i dag instämmer jag inte till fullo.

Finlands Vattenverksförening VVY, vars verksamhet täcker över 90 procent av Finlands vattentjänster, har 291 vatten- och avloppsverk som medlemmar. En del av dessa är mycket små, vilket varken är kostnadseffektivt eller bra ur riskhanteringssynvinkel. Det finns helt tydligt rum för sammanslagning till större enheter för att åstadkomma driftsfördelar. En stor enhet är dock inte i sig en garanti för kostnadseffektiv verksamhet. Jag tar Helsingforsregionens Miljötjänster HRM som exempel: HRM tömmer min avloppsbrunn några gånger om året. Jag fick i måndags fakturan på den senaste tömningen, som ägde rum 28.10. Förfallodagen är 24 februari, alltså fyra månader efter tömning. Om HRM fungerar på samma sätt med alla kundfordringar inom avloppsvattenfaktureringen (värd 105 miljoner euro per år) binder det här ungefär 35 miljoner i driftskapital. Som individ tackar jag för det räntefria lånet på fyra månader, men som kommuninnevånare och således delägare av HRM tycker jag det finns rum för förbättring. Med en effektiv faktureringsprocess och 14 dagars betalningstid kunde man minska kundfordringarna med 80 procent till ungefär 6 miljoner euro.

Vattennäten i kommunerna är i dåligt skick. År 2014 hade vattenverken i medeltal kring 5 rörbrott/100 km vattenledning. I Åbo var andelen rörbrott år 2018 hela 6,3, medan HRM rentav hade en andel på 9,7. Vattennätens reparationsskuld ökar. Enligt miljöförvaltningens webbtjänst är förnyelsetiden för vattennätet kring 800 år. Uppriktigt sagt tror jag att rören måste bytas ut lite oftare. Vattenverksföreningen säger rakt ut att detta betyder att vattenavgifterna kommer att stiga i framtiden. Vattennäten läcker alltså som såll. I Finland faktureras aldrig 20 procent av vattnet som pumpas in i näten. Det försvinner till största delen ut i naturen genom nätläckage. Jämför detta då du bär bastuvatten från brunnen på sommarstugan. För varje tur med två 10 liters hinkar häller du fyra liter på byxbenen. Det värmer inte ens för stunden. I Tyskland är vattensvinnet endast drygt 7 procent.

Det som utlöste vattendiskussionen och medborgarinitiativet är en utredning som Jyväskylä stad gör om en delprivatisering av sitt energioch vattenbolag. Staden kunde väl använda pengar till annan verksamhet än att binda det till sitt bolag till 100 procent. Man har också konstaterat att en ny delägare kunde ta med sig kunnande till bolaget. En dylik utredning tycker jag verkar rationell.

Ett förbud mot privatisering skulle vara en överreaktion av stora mått. Det finns lite som säger att en privat ägare skulle vara sämre än de nuvarande kommunala ägarna. Däremot kan det vara all anledning att se över lagen om vattentjänster och diskutera en noggrannare reglering till exempel av ett vattenbolags skäliga avkastning. Den nuvarande lagen är väldigt allmän i sina formuleringar.

Om jag tolkar den allmänna opinionen rätt vill man inte ha privata vattenbolag där ägarna kunde ta ut räntor på sina höga kapitallån skattefritt och dessutom ta ut 100 procent av vinsten i utdelning.

Men ett ögonblick! Det är ju precis så som man har gjort i kommunägda Turun Vesihuolto Oy år 2018!

KRISTIAN REHNSTRÖM diplomingenjör och kommunalpolitiker i Vanda för SFP

SVAR: Reparationsskulden är ett faktum. Sanering av ledningsnäten blir vardag för allt fler vattentjänstverk. Då krävs nya lösningar för att säkra kvalitet, resurser och kompetens, i synnerhet hos små aktörer. Men privatisering är inte svaret. Flera fiaskon av privatiserad vattenförsörjning (Berlin, Paris, England och Wales) talar sitt tydliga språk.

Tyvärr saknas en pålitlig utvärdering av de finländska vattennätens nuvarande saneringsbehov, även på riksnivå. Ska ingenjörslandet Finland vara värt namnet börjar vi med en systematisk kartläggning. Dagens varierande och bristfälliga praxis att samla in och sammanställa information måste harmoniseras, sen kan vi analysera sårbarheter och risker samt allokera resurserna förnuftigt.

Enligt statsrådets rapport Hållbara vattentjänster i framtiden(2018) kan nuvarande strukturer räcka till. Om inte, kan man senare tvinga fram omstrukturering så att små kommuner förpliktas till samarbete. I sista hand kan riksdagen styra i riktning mot större enheter.

Slutligen kan man undra vilka siffror diplomingenjör Rehnström kalkylerar med då han hävdar en ”förnyelsetid på 800 år”. VVY-rapporten Välttämätön vesi (2016) talar tvärtom om en sjunkande trend, dryga 150 år.

TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent