Samarbetets politiker

En av de första sakerna man försöker lära barn i dagis är att samarbeta. Barn skall lära sig att leka tillsammans, inte bara en för sig, och att dela med sig av de gemensamma leksakerna. Visst, vi accepterar att ett barn kan ha en nalle eller liknande som de har en särskild relation till, men på det stora hela taget förväntar vi oss att barn skall kunna dela och dela lika. Det är ju nämligen viktigt att kunna ta andra i beaktande, att samarbeta och att göra saker tillsammans. Åtminstone insisterar vi på detta när det gäller våra barn …

När det gäller vuxna blir saken som vanligt väldigt mycket mer komplicerad. Visst, i princip vill vi göra gällande att samma regler gäller. Man skall kunna samarbeta, vara en i gänget, dela med sig, allt det där. Samtidigt vet vi att det inte är riktigt samma sak att dela med sig av vuxna ting som det är att dela med sig av hink och spade. Faktum är att vuxenlivet har lärt oss att det också är viktigt att inte dela med sig alltför mycket. Kunskap är makt, och makt handlar ofta om att begränsa andras resurser – till exempel vad gäller information eller insikt. Vi berömmer andra för deras förmåga att samarbeta, men vi avser alltid något mycket mer subtilt. Att samarbeta är här en balansgång; att kunna erbjuda precis tillräckligt mycket, men aldrig mera än så. Att kunna bjuda till, men utan att bli utnyttjad. Att vara generös, men inte eftergiven.

Allt detta kommer till sin spets när det gäller samarbeten som går lite bortom det accepterade. Att bjuda in till ett samarbete när partnern i fråga ses som persona non grata är en annan sak än att samarbeta med kreti och pleti, och just frågan om reciprocitet blir här central. Vad är det egentligen man går med på när man säger att man är villig att samarbeta med någon eller några som ses som besvärliga, eller till och med omöjliga? Barn ser vi som neutrala, utbytbara, med en den andra lik. Men i till exempel politiken är det inte så enkelt. Ett samarbete med en part är helt enkelt inte reducerbart till ett samarbete med vilken som helst annan, även om våra hågkomster från sandlådan kanske implicerar detta.

Vi antar ofta att barn har rätt kort minne, varför vi också insisterar att de skall dela och dela lika, oberoende av vem de leker med. I den riktiga världen, där barn i och för sig också leker är det så att det spelar roll vem man samarbetar med. Vissa förstår att leka snällt med dem som leker snällt med en. Somliga, återigen, utnyttjar det att någon samarbetar. Andra tittar så på vem som leker med vem, och bildar sin uppfattning om båda parter utifrån detta.

Det kan låta som en bra idé att vara samarbetsvillig, redo att leka med vem som helst annan i sandlådan. Dock är det bara lite (mycket) naiva föräldrar som tror att det hela funkar på detta förenklade sätt. I den riktiga världen, bland barn såväl som bland vuxna, är samarbete något mycket mer. Det är ett aktivt val, och ett som kan slå väldigt fel. Omvärlden minns vem som lekte med vem, och det är långt ifrån alltid lätt att backa. Särskilt om de man lekt med gärna vill fortsätta leken även efter att man själv gärna låtit bli. Barn vet detta, instinktivt. Politiker är som vanligt något (mycket) mindre politiskt medvetna …

”Samtidigt vet vi att det inte är riktigt samma sak att dela med sig av vuxna ting som det är att dela med sig av hink och spade.”