Miljoner selfies som ingen ser

2010-talet var bildernas decennium. Bara under de senaste sju åren togs fler fotografier än under hela mänsklighetens historia.

År 2017 tog människan över en biljon, alltså över en miljon miljoner, bilder. Sedan dess har takten bara ökat.

Siffrorna, sammanställda på nyhetssidan Reddit, är förstås grova uppskattningar. Men de säger något om vilken visuell explosion det handlar om.

Den överlägsna katalysatorn är smarttelefonerna, vars inbyggda kameror hela tiden förfinas.

Då de flesta bilder är avsedda för att delas uttryckligen i mobilerna utgör överföring från en ”riktig” kamera ur mångas synvinkel ett dyrt, försinkande omak. Särskilt om man aldrig har för avsikt att se bilden i tryck.

Möjligheten att ta selfies, att använda mobilen som spegel för att dokumentera sitt eget liv, har en stark andel i bildtsunamin. Selfien är kanske 2010-talets främsta tidsmarkör. Vi riktar kamerorna minst lika mycket mot oss själva som mot omvärlden.

Som jag minns min skoltid, precis före de sociala mediernas och smarttelefonernas genombrott, ansågs det pinsamt att posera på bilder. Kanske är det delvis därför jag nästan aldrig publicerat en offentlig selfie på Facebook eller Instagram. Dels har jag inte känt behov av det, dels har jag inte riktigt sett vilket värde det skulle ge andra.

Därför var det ett slags aha-upplevelse att i början av 2010-talet läsa om en tonåring som redan då hade närmare 100 000 följare på Instagram. Min första tanke var att personen är verksam med något som många är intresserade av, men det framgick att hen främst var känd för bilder av sig själv. Hen var alltså kändis på Instagram för att hen var kändis på Instagram.

Det kan i princip vem som helst bli, och där bor ett slags demokratisk dimension. Om man gillar att publicera selfies eller inte handlar närmast om personlighet och vana.

En av bildflödets stora glädjekällor är att det ger nya möjligheter att hänga med i ens närståendes liv. Mor- och farföräldrar kan se sina barnbarn leka varje dag även om de bor på annan ort, vänner som träffats under ett Erasmusutbyte kan hålla bild- eller videokontakt fast den ena bor i Jakarta och den andra i Montreal.

Men hinner någon verkligen titta på alla de biljoner mobilbilder som tas? I vår självdokumentation finns ibland något krampaktigt, som om tiden går så snabbt förbi och intrycken är så många att vi vill nagla fast så mycket bildbevis som möjligt, men samtidigt har svårt att vara närvarande.

Som att krama sand i sin hand, och märka att kornen då rinner ännu fortare mellan fingrarna.

Några av 2010-talets selfies är till exempel tagna i långa köer till toppen av Mount Everest, där man bokstavligen vandrar över lik för att få en bild av sig själv på världens högsta topp. Jag var där, en stund på jorden, som Laleh sjunger.

Men var man verkligen där, om fokus låg på vilken pose som blir bäst på selfien och man inte kan slappna av förrän det är gjort? Så går telefonen sönder, och i värsta fall är alla bildminnen borta.

En enskild bild har inte alls samma värde i dag som för ett tjugotal år sedan. Då kunde man sitta i timmar och titta på oskarpa diabilder från en släktings resa till Tanzania. Javisst, tittade man riktigt noga gick det faktiskt att se en spetsnoshörning som en liten, grå klump nere i högra hörnet i skuggan av ett akaciaträd. I dag kan man när som helst få fram tusentals närbilder av samma noshörningsart.

Samtidigt finns det en risk för att också bilder av sådana ögonblick som verkligen kan ge mening – ett barn som föds, vänner som gifter sig – drunknar i bildbruset.

Jag ser därför fortfarande ett visst värde i att framkalla pappersbilder, även om det sällan blir av. Till exempel från en dag i somras då min systerdotter och jag plockade blåbär. Jag klistrar in fotografiet i ett album och skriver hennes, mitt eget och platsens namn, plus året, under bilden. Nu måste albumet medvetet kastas bort för att bilden ska försvinna. Ingen algoritm ser bilden och känner igen våra ansikten. Ingen dårfink kan kommentera den.

Äldre pappersbilder är få i jämförelse med dagens bildflöde. Ett gammalt fotoalbum kan berätta något om vem du är och varifrån du kommer, något som inte kan återskapas.

”Ingen algoritm ser bilden och känner igen våra ansikten. Ingen dårfink kan kommentera den.” TOBIAS PETTERSSON Reporter