Ann-Luise Bertell har heimani i skick
Med sin andra roman visar Ann-Luise Bertell återigen att hon är en mästare på att förnya perspektiven och berätta de bortglömda historierna.
Ann-Luise Bertell romandebuterade 2016 med Vänd om min längtan, en rörande förnyelse av utvandrargenren som belönades med bland annat Svenska Yles litteraturpris. Då handlade det om att söka sig bort och återvända. Nya romanen Heiman berör också det temat, men står samtidigt stadigt på den jordplätt som tilldelats släkten Westerback i österbottniska Kimo.
Elof och hans bror blir föräldralösa när de är små. Mamman är redan ute ur bilden och pappan, som varit krigshjälte i inbördeskriget, dör i tuberkulos. Gårdens saker auktioneras bort och pojkarna skickas i väg till släktingar, men hemmanet står kvar i Elofs ägo tills han kan komma tillbaka. Elof växer upp hos mormor och morfar omgiven av den tystnad som effektivt bevarar trauman i stället för att lösa upp dem. I tystnaden frodas rädslan som följer Elof hela livet.
Han får småningom arbete på en vapenfabrik i Tikkakoski och lär sig finska, men kriget bryter ut igen. De vapen han monterade ihop i fabriken sätts nu i hans hand för att användas. Kriget tvingar tystnaden att växa sig ännu större och starkare, och den drar också upp spelreglerna när Elof återvänder till hemmanet för att sätta bo med sin Olga.
Där och då blir här och nu
Heiman öppnar upp ett landskap som det är en njutning att befinna sig i. Bertell förvandlar ett där och då till ett intensivt här och nu som gör det svårt att lägga boken ifrån sig.
Runt huvudberättelsen flätas många historier, och därmed breddas perspektivet till att omfatta allt från de berättelser där det går riktigt illa till de där det går som det ska. De små berättelserna väver också in den kollektiva tystnaden, den som hela byn delar, och som tar sig uttryck på olika sätt. Någon flyttar till Sverige, en annan är oftare full än nykter, en tredje låser in en släkting och låtsas inte om personens existens.
Det finns mycket material, så mycket att någon tråd kanske tappas bort eller rinner ut i sanden. Men Heiman är en berättelse som berör, det är en bit lokalhistoria som jag samtidigt föreställer mig kunde utspela sig nästan var som helst.
Porträtt av en farfar
Elofs resa går från ansvarstyngd storebror till skolans busfrö, från en samtidigt tuff och skräckslagen yngling till en vuxen som söker och hittar sin plats på sitt hemman. Även om Heiman är Elofs berättelse är han ibland svår att greppa. Man får nycklar till hans person men ibland känns dragen motsägelsefulla. Han är både en överlägsen buspojke med talets gåva och en räddhare. Och han måste få vara båda. Rädslan har satt sina spår i honom och gjort honom oberäknelig. Bertell tecknar en levande och komplex karaktär som inte följer något annat mönster än tystnadens, men blir läsaren så mycket klokare gällande vem Elof sist och slutligen är?
Läsaren följer honom nästan hela livet, och berättelsen landar i ett porträtt av en farfar, ett försök att förstå en äldre släkting som fanns i bakgrunden i barndomen. Det är fiktion, men de här släktingarna finns i nästan varje familj. Berättelsen känns därför hela tiden nära och angelägen.
Den lilla människan
Krigen som satt sina spår redan i generationerna före Elof känns kanske avlägsna i dag, men Bertell sätter historien i perspektiv med hjälp av små detaljer som tidsmarkörer. Den första traktorn, det första kylskåpet, och till sist plastmattan i vardagsrummet. Historien känns plötsligt inte så avlägsen.
Historiens vingslag susar inte bara genom berättelsen utan också litterärt. Bertell skriver i en tradition där Väinö Linna gått före med sin torpartrilogi, och det är med skicklighet hon berättar den lilla människans berättelse. Liksom i Vänd om min längtan sätter Bertell ändå sin egen prägel på det hela. Hon har förmågan att förnya, komma med annorlunda perspektiv och berätta historierna som man inte hört förr.