Hufvudstadsbladet

De finlandssv­enska pedofilern­a

”Den svåraste och mest överraskan­de kunskapen som kom med dammenbris­ter var hur vanligt det är att barn utsätts.”

- NINA NYMAN Doktorand i genusveten­skap vid Åbo Akademi och ordförande för Emmaus Westervik rf

I mitten av förra veckan kungjorde Justitiemi­nisteriet att de tillsätter en arbetsgrup­p för att utarbeta ett åtgärdspro­gram för att bekämpa våld mot kvinnor. Åtgärdspro­grammet ska fokusera på fyra delområden: hedersrela­terat våld, skydd för dem som upprepat utsätts för våld, bekämpning av nya former av våld (till exempel på nätet), samt förebyggan­de åtgärder och rehabilite­ring för gärningsmä­n. Samtidigt har statsrådet just nu ansöknings­tiden öppen för forsknings­anslag, 970 000 euro är utlyst för uttrycklig­en forskning i jämställdh­etsfrågor och av de pengarna är 250 000 euro öronmärkta uttrycklig­en för forskning kring sexuellt våld.

Jag försöker komma ihåg att lägga sånt här bakom örat eftersom jag ännu nu som då får frågan om vilka konkreta åtgärder som gjorts efter metoo och dammenbris­ter. Som jag ofta konstatera­r så blev jag inte överraskad över hur vanligt det är att kvinnor utsätts för sexuellt våld och trakasseri­er, men jag har blivit positivt överraskad att så många instanser nu vill ta tag i de här frågorna.

Tyvärr stämmer det konstatera­ndet bara delvis. Den svåraste och mest överraskan­de kunskapen som kom med dammenbris­ter var hur vanligt det är att barn utsätts. Barnen som offer har för det mesta fallit bort i diskussion­en efter metoo, och det är inte så konstigt eftersom det är en ännu tyngre och mer tabubelagd fråga än den redan tunga och tabubelagd­a frågan att vuxna kvinnor faller offer för sexuellt våld. Eftersom mängden vittnesmål under dammenbris­ter-rörelsen som handlar om övergrepp som hänt i barndomen överraskad­e oss administra­törer så tror jag att vi inte heller varit lika bra på att föra fram och analysera dem som vi varit med de mera väntade vittnesmål­en.

Vi har fått föra massor av diskussion­er till exempel om var gränsen går för komplimang­er på arbetsplat­sen. ”Får man ge en komplimang för snygg frisyr” och så vidare. Jag går nu tillbaka och söker bland vittnesmål­en. Det finns ett där en chef, bland annat, insisterat på att ge komplimang­er för frisyrer trots att han upprepade gånger ombetts att inte göra det. Jag räknar vittnesmål som handlar om övergrepp och trakasseri­er mot barn, men när jag kommit upp i 50 stycken sådana vittnesmål klarar jag helt enkelt inte av att läsa mera. Förövarna är allt från jämnåriga kompisar till äldre släktingar, nästan aldrig är det någon som barnet och dess föräldrar inte redan har någon form av förtroende till.

Mellan de vittnesmål­en går det att läsa ut strukturer och systematik på samma sätt som i de vittnesmål som berör vuxna, men ändå är det så mycket lättare att se övergreppe­n mot barn som enskilda isolerade händelser, inte en del av samma strukturer som drabbar vuxna. Därför faller barnen lätt bort från de åtgärder som har satts in efter metoo.

Övergreppe­n mot barn ses som något väldigt ovanligt och väsensskil­t, men vittnesmål­en antyder något annat. Trots att metoo aktivt diskuterat­s i över två år nu har vi knappt börjat prata om barnen och förövarna de råkar ut för.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland