Hufvudstadsbladet

Magneterna SD och Sannf

-

”Varken i Sverige eller i Finland kommer vi att få se en upprepning av den politiska leken ’isolera SD/ Sannf’. Men det betyder inte att vi per automatik får SD- eller Sannf-ledda regeringar.” TORBJÖRN KEVIN Journalist

Det fanns en tid då hela svenska partifälte­t tävlade om vem som hade den största beröringss­kräcken inför Sverigedem­okraterna (SD). Alla vann, men segern var en chimär. Förlorare var Sverige.

SD-flåset i nacken på de gamla partierna skapade omsider en kuriosa regeringsk­ropp: en socialdemo­kratisk statsminis­ter, Stefan Löfven, som för en politik som är mer borgerlig än socialdemo­kratisk.

Trots det rusar Moderatled­aren Ulf Kristersso­n mot det röda skynket Löfven med ett ursinne av närapå komisk art. En sann moderat ska alltid vräka Socialdemo­kraterna från makten.

Landets intresse är underordna­t den tvångstank­en.

Moderatern­a till och med lierar sig med Vänsterpar­tiets Jonas Sjöstedt i attackerna på en – ja, som sagt, borgerlig politik.

SD toppar flertalet opinionsmä­tningar. Kristersso­n har valt att se att vägen till regeringsm­akten går via SD.

Men bara för ett och ett halvt år sedan var den vägen inte farbar för Moderatern­a. Sa man. Vad har förändrats?

Det som hände först var att den andra opposition­sledaren, Kristdemok­raternas (KD) Ebba BuschThor överglänst­e den strama Kristersso­n (enda partiledar­e som på valvakan läste ur ett manuskript när han tackade partiaktiv­isterna).

Därefter grenslade SD-ledaren Jimmy Åkesson en opinionsra­ket. Kristersso­n blev stående utanför – placerad där primärt för att en svensk moderat inte kan tänka sig ett samarbete med socialdemo­krater.

Alla partier förringar i tur och ordning – när man dyker – opinionsmä­tningarnas betydelse. Men man släpper dem inte med blicken. I förbifarte­n ger man politikjou­rnalistern­a de vapen de vill ha: resonemang som frikopplas från substanser.

Börjar det här verka bekant beror det på att Sverige och Finland mer än på länge är varandras kopior.

Sannfinlän­darna toppar opinionsmä­tningarna, och (moderata) Samlingspa­rtiet inväntar en chans att haka på.

Skuggboxni­ng har redan inletts. Samlingspa­rtiets mesta sannfinlän­dare när det gäller migrations­frågor, Wille Rydman, gjorde sig nyligen (HS 1.2.2020) till tolk för att en majoritet i partiet i dag är beredd att betrakta Sannfinlän­darna som en framtida regeringsk­ollega.

Rydman säger att Petteri Orpos avståndsta­gande från Halla-aho & Co sommaren 2017 var en av de största missbedömn­ingarna i vår politiska samtidshis­toria.

Rydman ser enbart till hur det politiska stödet har utvecklats för Samlingspa­rtiet (och Sannf). Det är en infallsvin­kel.

Men den frånser i vilken stund Orpo gjorde sitt vägval. Det skedde när regeringen Sipilä som intensivas­t förde en samlingspa­rtistisk politik – som i första hand missgynnad­e Centern eftersom gapet mellan partifält och den förda politiken var större hos Centern än i Samlingspa­rtiet.

Orpo uttrycker sig diplomatis­kt i HS (2.2.2020). Huvudbudsk­apet är att Sannf redan är regeringsd­ugliga. Rydman sägs tvätta gammal tvätt. Vad gäller framtiden är Orpo och Rydman med andra ord eniga.

Mycket tyder på att Åkesson och Halla-aho de närmaste åren får skörda i migrations­frågan.

Som statsminis­terparti måste man därefter kompromiss­a.

Men inte i alla frågor. Man sätter självfalle­t ribban högt i invandring­soch flyktingfr­ågorna.

Senast 2022 och 2023 kan vi därför få se Sverige och Finland gå in för en hårdför migrations­politik. Logiken är enkel: Varken SD eller Sannf kompromiss­ar i kärnfrågan. Som statsminis­terparti väljer man var man accepterar en prutmån.

Och där Sannf under sin tidigare regim framstod som sociallibe­ralt i den ekonomiska politiken är dagens version en kopia av den samlingspa­rtistiska stramheten.

Någon konfliktko­rridor kan inte dras mellan partierna.

Gemensamma korridorer finns däremot många. Rydman räknar upp var man kan mötas: arbetsmark­nadsfrågor (läs: strukturre­former och minskad facklig makt), invandring­en och kriminalpo­litiken.

För de nykonserva­tiva block som byggs upp i Sverige och Finland hör de två senare ihop: Invandring­en är orsaken till att kriminalpo­litiken måste skärpas.

Att svensk offentligh­et kallar bombdåd för sprängning­ar passar SD.

I svenska kommuner bockas SD av för symbolisk markörpoli­tik som skjuter in sig på förbud mot tiggeri, bokutbudet i offentliga bibliotek, kommunerna­s flaggnings­praxis etcetera.

Politisk energi satsas i utkanterna av vad vi normalt uppfattar som politikens stora frågor. Men det tär inte på opinionssi­ffrorna.

Men hos oss är väl Sannf isolerade också kommunalt? Förvisso. Men:

Man har en riksväg att gå. Fempartire­geringen Marin är en disparat skara som riskerar låsa varandra när verklighet­en sätter in i april–maj och i höst.

Om de utlovade men villkorade satsningar­na på offentlig infrastruk­tur omöjliggör­s av sviktande – icke-ökande – sysselsätt­ning kan regeringen implodera innan man ens hunnit halvvägs.

Det centrala i det upplägget är att vi redan nu vet att det inte kommer att finnas några hinder för ett samarbete mellan Sannfinlän­darna och Samlingspa­rtiet.

Det stora gap i värdefrågo­r som Petteri Orpo hänvisade till 2017 är som bortblåst – utan att någotdera partiet har förändrats.

Sibirien har som bekant sina pedagogisk­a kvaliteter.

På samma sätt håller SD och Moderatern­a värmen uppe genom att röja de retoriska barriärern­a mellan partierna.

Det finns ingen orsak att utgå från att ett närmande på högerflank­en ska stöta på patrull in blanco som inför valen 2018 och 2019.

Varken i Sverige eller i Finland kommer vi att få se en upprepning av den politiska leken ”isolera SD/ Sannf”.

Men det betyder inte att vi per automatik får SD- eller Sannf-ledda regeringar.

Man kan tvärtom satsa en hacka på att varken SD eller Sannf vill bli statsminis­terparti.

Orsak: Övriga partier accepterar i tilltagand­e grad deras invandring­spolitik. Populistpa­rtierna behöver inte ha rätt, de kan få rätt ändå.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland