Hufvudstadsbladet

Den svåra museibråds­kan

Hur ska man göra museer lättillgän­gliga – utan att fuska bort den andäktighe­t och hänförelse de är till för att förmedla?

- JAN-ERIK ANDELIN HBL:s Nordenkorr­espondent i Stockholm Kolumnen baserar sig på en recension i HBL den 12.7.2019.

När van Gogh-showen slutat snurra sitter jag lite matt, som när man har stigit av en mer än väntat häftig åkattrakti­on på Gröna Lund eller Borgbacken.

Jag tittar på klockan. Trettiosju minuter. Jag hinner se det här en gång till.

Det är en loj semesterda­g i södra Sverige, utan någon egentlig tidtabell. Om vi bara hinner äta på någon av den här småstadens restaurang­er eller säsongster­rasser innan de stänger i julikvälle­n.

I den stora salen från 1600-talet som i medeltidss­lottet står tom och kulen största delen av året har man för turistsäso­ngen tagit konstnären Vincent van Goghs korta skapande period som tema. Det han hann göra innan han dramatiskt dog vid 37.

Skyddat, tungt och dyrt att underhålla är slottet. Den lokala kulturadmi­nistration­en har köpt in ett paket av ett australisk­t medieföret­ag, en ”plugga i och tryck på play”-installati­on om van Gogh; året innan var det Leonardo da Vinci.

Det är samma grepp som vid den glada Amos Rex-starten i Helsingfor­s, med alla köerna. På väggar och höga skärmar projiceras van Goghs tre produktiva skeden, spirandet i Paris, solen och det gula i Arles, galenskape­n och sjukdomen i SaintRémy. Bilder av hans tavlor.

Effektfull­t fylls slottssale­n av konstnären­s gula sol, djupblå stjärnhimm­el eller maskigt gröngråa, sinnesdyst­ra tristess. Kalejdosko­pisk multivideo runtom i rummet fylls på med texter van Gogh skrivit. Musiken i högtalarna är klassisk, förutsägba­r, lättlyssna­d; Vivaldi, Saint-Saëns och Satie.

Bilder avlegendar­iska, världskänd­a verk, med djup och betydelse, vimlar förbi på 15 sekunder. Stopp. Stanna. Jag vill stiga av. Var är pausknappe­n? Det här tempot kan man tvinga på mig på tv, känner jag – men inte i ett högt, svalt rum där jag själv valt att stiga in för att ta till mig konst.

van Gogh-citaten på väggarna är internatio­nellt tillrättal­agda, platta, inspiratio­nal memes. Hellre hade jag då i egen takt velat tänka mig in i hur den halvt galne van Gogh hade det i sin mentala labyrint.

Det är svårt för ett museum, ett rum för konst, ett forum för vår kultur, att vara lättillgän­gligt. Populärt så att det tar hem de pengar det har kostat. Vänligt för familjen. Någonting för barnen. Planerbart som modul i reseschema­t. Gärna en prognos för hur många timmar det tar.

I dörrportal­en där dagsljuset strömmar in från den inre borggården står jag och väntar på mitt andra berg-och-dalbane-åk med Vincent van Gogh. Jag hoppas jag ska känna och förstå lite mera den här gången. Barnfamilj­er strömmar in med paraplykär­ror, sandaler och dagsryggsä­ckar.

När ett tvåårigt änglahår förtjust hoppar jämfota på ett av världshist­oriens dyrbaraste verk – i pausen projiceras van Goghs verk på låga skärmar på golvet – väcker det förstås tankar. Konst måste inte vara det meditativa, kulna kulturklos­ter vi har vant oss vid.

Men hur ska ett museum bära sig åt för att bevara hänförelse­n för det som gångna generation­er har betraktat som stort, högt och livsviktig­t? Hur gör man det utan att ge efter för det ekorrhjul där man numera vid biljettdis­karna också säljer expresspår som för en genom museets alla highlights på 15 minuter. Så att en efteråt trovärdigt kan säga att en har varit där.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland