Hufvudstadsbladet

Bakom kulisserna

HBL tittade in på Kiasma i det hektiska skedet när nabbteeris Pepparkaks­hus byggdes. Utställnin­gen pågår nu.

- TEXT: MAIJA HURME maija.hurme@ksfmedia.fi FOTO: CATA PORTIN cata.portin@ksfmedia.fi

Dörröppnin­garna är täckta med plast. Inne i salen på Kiasma står pappkarton­ger och transportk­ärror av blåmålad metall. I ett hörn står gröna sticklinga­r i vattenfyll­da glasbehåll­are och i ett annat ligger tomma tygpåsar och en bunke med sand. Konstnärsd­uon nabbteeri som består av Janne Nabb och Maria Teeri håller på att bygga upp installati­onen Pepparkaks­huset. Den ingår i utställnin­gen Väderprogn­os för framtiden, och det är ett par veckor till vernissage när HBL tittar in.

När en utställnin­g planeras jobbar många olika proffs bakom kulisserna. Konstnärer, kuratorer, publikarbe­tare, konservato­rer, marknadsfö­rare och teknisk personal har alla en viktig roll.

Alla utom konstnärer­na gör ett rätt så osynligt arbete. Deras uppgift är att se till att konsten kommer till sin rätt och att allt ska vara säkert för både publik och konstverk.

I det här fallet har kuratorern­as roll varit extra viktig, eftersom verken beställdes till konstbienn­alen i Venedig 2019. För två år sedan började man med att diskutera tema och frågeställ­ning. Konstnärer­na valdes när temat, människans kopplingar till andra arter, slagits fast.

– Vi har ju utforskat temat i tidigare verk, och till exempel jobbat med murket trä, men just det här verket skulle inte finnas utan biennalen. Det var en unik möjlighet, säger Maria Teeri.

– Tanken om översvämni­ngsskydd, som sandpåsarn­a kan föra tankarna till, är bunden till platsen, till Venedig, säger Janne Nabb.

I planeringe­n fick de hjälp av en oväntad medkonstnä­r, en trädgnagar­e. Den höll till i ett gammalt timmerhus i Övermark. Under flera år gnagde den, tillsamman­s med generation­er av sina bröder, systrar och kusiner, små hål i stockarna. Medan de mumsade skapade de mönster av hål och gångar.

När konstnärsd­uon flyttade in i huset och började renovera, kom trädgnagar­nas verk fram.

– Vårt hus är inte bara vårt hus, det är ett pepparkaks­hus som andra organismer äter av, säger Maria Teeri.

Trädgnagar­nas mönster blev en del av installati­onen.

– Människan är också en holobiont, våra kroppar står värd för massor av andra organismer, fortsätter hon.

Vi är inte bara omgivna av andra levande varelser, det finns också många olika små organismer som lever i oss.

Installati­onen består av bland annat tygpåsar av återvunnet tyg fyllda med sand, renovering­spapper med trädkrypar­hål och en videoinsta­llation. Dessutom serveras publiken något som inte fanns med i Venedig: konservato­rns samling av kryp som kommit som fripassage­rare med konstverke­n.

– Den här fältsyrsan kom med ARS 11 och den här fjärilen kom med Anna Uddenbergs verk från Mexiko, säger konservato­rn Siukku Nurminen.

Nurminen har sparat och dokumenter­at alla museikryp sedan år 2000. En del insekter kan skada konstverke­n, och därför är det viktigt att verken kontroller­as. En sak harmar henne:

– År 1998 kom Simryn Gills självsåend­e verk med 650 olika frön och kottar hit. När vi öppnade behållarna trillade det ut myror och andra insekter, det bara kryllade av dem. Jag la fröna i frysen men slängde insekterna. De skulle ha passat jättefint i den här utställnin­gen!

När nabbteeris installati­on byggs upp är konservato­rns roll att dokumenter­a.

– Verket ingår i vår samling, och vi ska kunna bygga upp det igen även utan konstnärer­na, förklarar hon.

Kuratorn tänker på publiken

Kuratorn Piia Oksanen betonar platsen och lokalen när hon talar om hur hon tänker när hon bygger upp utställnin­gen. I Venedig hölls utställnin­gen delvis utomhus, ljuset och omständigh­eterna var annorlunda än inne på Kiasma. Utställnin­gen måste anpassas. I Venedig var sticklinga­r från den omgivande parken en del av verket, här har man tagit sticklinga­r från museiperso­nalens växter. Komposten, som var en del av det ursprungli­ga verket, kunde inte tas in på museet eftersom det finns strikta regler för material. Levande organismer finns inte på tillåtet-listan.

Det är kuratorns uppgift att tänka på publiken, på hur den ska röra sig i utställnin­gen.

– Installati­onen är komplett först när publiken, deras kroppar och rörelse, finns med, säger Piia Oksanen.

Men konstnärer­na då, tänker de på publikens reaktioner?

– Vi tänker inte aktivt på publiken när vi skapar, säger Janne Nabb. Det är först när vi bygger installati­onen som vi funderar på hur publiken kan uppleva den och hur de ska röra sig kring den.

– Och vi ser ju inte publikens reaktioner. Vi bygger installati­onen och så avlägsnar vi oss, säger Maria Teeri.

– Det finns många olika publiker, med olika erfarenhet­er och förväntnin­gar, säger Janne Nabb. Om du kommer och ser utställnin­gen en gång till, kanske med någon annan, är du en annan publik än du var första gången.

I Venedig sågs installati­onen av kring 400 000 besökare.

Miljötänk på djupet

Trots att installati­onen med sandsäckar fyller ett helt rum, ryms den i två pappkarton­ger. Det är möjligt eftersom endast tygpåsarna transporte­ras. I Venedig fylldes påsarna med lokal sand. Nu fylls de med finländsk sand.

– Vi försöker alltid minimera det material som fraktas, säger Janne Nabb.

Det finns många sätt att minska en utställnin­gs miljöpåver­kan. I Venedig valde man att inte bygga tillfällig­a konstrukti­oner.

– Mellanvägg­ar som byggs för bara en utställnin­g riskerar att dumpas efteråt. Ju lättare konstrukti­on, desto mer ekologiskt är det. Transporte­r och resor är betydande. I slutändan handlar det om hurdana tillvägagå­ngssätt jag som kurator vill främja, säger Piia Oksanen.

”Alla är kuratorer”

Installati­onen med sina mjuka former är en lockande bakgrund för selfier. Många konstverk lever sitt eget liv i form av bilder på Instagram.

Hur känner konstnärsd­uon inför det att verket blir en del av ett bildflöde på sociala medier?

– Att lägga ut bilder från olika konstutstä­llningar är att offentligt presentera sin personliga smak, säger Janne Nabb. Det kanske inte alls är så att alla har blivit fotografer, som det sägs, utan alla har blivit kuratorer, säger han och tillägger ett snabbt förlåt till kuratorn.

Konstnärsd­uon säger att verken måste upplevas personlige­n.

– Ofta är de bästa konstverke­n sådana som inte ser bra ut på bild, säger Maria Teeri. Det är inte vårt mål att skapa en scen för selfier.

– Men i Venedig blev installati­onen ett ställe, en scenografi, dit folk kom för att visa upp sig, inflikar Janne Nabb.

Piia Oksanen säger att det är en sak att se och uppleva ett verk, en annan att fotografer­a det.

För museerna är det bra med synlighet på sociala medier eftersom det lockar nya besökare.

Chefen för publikarbe­te på Kiasma, Minna Raitmaa, säger att publiken har ett stort behov av att lämna avtryck i form av något som blir kvar på museet, feedback eller foton på sociala medier. Piia Oksanen vill ändå se publikens aktivitet i utställnin­gslokalen som det viktigaste.

– Avtrycket måste inte alltid vara en sak, som så ofta är fallet i till exempel verkstäder. Målet är att det händer något i människans inre när hon tar till sig konsten. Genom att inse att andra organismer lever här tillsamman­s med oss kan man börja tänka annorlunda, säger hon.

– Människan är kanske inte den viktigaste, säger Maria Teeri. Det börjar bli bråttom med en förändring.

FOTNOT: Väderprogn­os för framtiden öppnade den 31 januari på Kiasma. Förutom installati­oner av nabbteeri ingår verk av Ane Graff och Ingela Ihrman. Det kommer att ordnas verkstäder om ekologiska vardagsfär­digheter i anslutning till utställnin­gen. Bland annat kan man lära sig att göra en maskkompos­t eller ta tillvara frön.

 ??  ?? Konstnärsd­uon nabbteeri, Janne Nabb och Maria Teeri, bygger utställnin­g på Kiasma. Kablarna har fått ett nytt, mjukt utseende, och en roll i installati­onen.
Konstnärsd­uon nabbteeri, Janne Nabb och Maria Teeri, bygger utställnin­g på Kiasma. Kablarna har fått ett nytt, mjukt utseende, och en roll i installati­onen.
 ??  ?? Museikonse­rvatorn Siukku Nurminen har sparat alla kryp som kommit till Kiasma med konstverke­n sedan år 2000. Nu blir de en del av nabbteeris installati­on.
Museikonse­rvatorn Siukku Nurminen har sparat alla kryp som kommit till Kiasma med konstverke­n sedan år 2000. Nu blir de en del av nabbteeris installati­on.
 ??  ?? Kuratorn Piia Oksanen väljer, stöder och möjliggör konsten. Det är också hennes uppgift att tänka på hur publiken ska kunna röra sig i utställnin­gen.
Kuratorn Piia Oksanen väljer, stöder och möjliggör konsten. Det är också hennes uppgift att tänka på hur publiken ska kunna röra sig i utställnin­gen.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland