Hufvudstadsbladet

Med järnhäst över prärien

Luta er tillbaka, manar rösten i högtalaren. Det här är ett stort socialt experiment. Vi har nämligen inga trådlösa nätverk ombord. Det finns inget internet. Det är dags att kasta loss och koppla av. Njut av utsikten! Det finns ingenting annat att göra.

- MARIT INGVES: TEXT HORST BACIA: FOTO

Det är Loreen som talar, pursern ombord på vårt Amtrak-tåg. Vi tänker förverklig­a en dröm, att ta oss från kust till kust genom USA från Cape Cod till San Francisco. Bakom oss har vi 3 100 kilometer i bil. Framför oss har vi närmare 4 000 kilometer med tåg innan vi uppnår vårt mål.

Vi är i Loreens värld, på Union Station, i Chicago där 150 000 passagerar­e dagligen tar sig till 300 avgångar. Det är här vår tågresa inleds, bland pelare och mönster inspirerad­e av antiken och renässanse­n, på den röda mattan som för oss till en lounge där vi i välordnad trupp förs ut till tåg nummer 5, California Zephyr.

Tåget kör dagligen mellan Chicago och Emeryville, en förort till Oakland på den amerikansk­a västkusten. När vi satt oss i vagn nummer 0532, rum 014, är Loreens ord lag. Det är dags att luta sig tillbaka i ”roometten” inredd med ett klaffbord och två vilstolar som till natten byggs om till sängar. I drygt två dygn är det här vårt hem, om än något skamfilat och nedgånget.

Alla är darlings och hjärtevänn­er

Sträckan mellan Chicago och Emeryville är bland de mest populära i USA. Närmare en halv miljon människor åker årligen med tåg nummer 5. Antalet utlänninga­r är uppseendev­äckande få. Här trängs äldre par på äventyr med sina barnbarn, ungdomar som ska vandra i någon av de många nationalpa­rkerna, kvinnor på väg till bröllop eller släktträff­ar i Sacramento. En av medpassage­rarna är en man från Ohio på väg till Utah. Han ska till en miniatyrjä­rnvägsmäss­a i Salt Lake City där han tillsamman­s med 1 500 entusiaste­r tänker diskutera de senaste trenderna och den nyaste teknologin. Hemma väntar modelljärn­vägen. Han behöver ett nytt dataprogra­m för att kunna köra alla tågen samtidigt.

Det är givetvis Loreen som sammanför oss med honom. Det är hennes uppgift att se till att alla har det bra ombord, trivs och får plats vid frukost, lunch och middag. Maten i restaurang­vagnen får en extra krydda av hennes högljudda kommentare­r och lättsamma pladder. Det är uppenbart att hon känner många av passagerar­na från förr. Alla är hennes darlings och hjärtevänn­er. Det är också hon som håller modet uppe då toalettern­a stockar och platserna i utsiktsvag­nen tryter.

California Zephyr avgår klockan 14.00. Drygt fyra timmar senare åker tåget över Mississipp­ifloden och börjar färden genom det som en gång var Vilda Västern. Av det vilda finns inte mycket kvar. Utanför fönstret tar det gröna till synes aldrig slut. Omkring oss frodas majs och soja. Plantorna blir högre och högre ju längre västerut vi kommer. Fälten blandas med öar av skog, silor och bevattning­sanläggnin­gar på hjul. Farmerna ligger som vita punkter i grönskan, och snart dyker också svarta prickar upp. De blir allt större, och förvandlas till inhägnader med kor och bisonoxar som betar mot snöklädda bergstoppa­r. Vi närmar oss Denver, Colorado.

Det har hunnit bli förmiddag, dag två och enligt många börjar resan först här, när tåget lämnar stationen och ringlar upp i Klippiga bergen och igenom den 10 km långa Moffattunn­eln, genom den amerikansk­a kontinente­ns tak: The Continenta­l Divide. Här ligger de högsta topparna, flera av dem 4 000 meter över havet. Här finns många av de stora amerikansk­a flodernas källor. Här börjar också Coloradofl­oden sin försiktiga färd för att så småningom växa i styrka och ge naturen sin särprägel i flera stater på vägen ner mot Stilla Havet.

Moon river

Där strömmen är som mest strid och vattnet som vildast är floden en tummelplat­s för forsåkare. I de lugnare vattnen trivs sportfiska­rna. Under

resan genom USA har vi avråtts från att simma med arga sälar och läst skyltar som varnar för vita hajar, men också för aggressiva bilister. På vägen ner från bergen uppmanar Loreen oss att blunda, i alla fall om vi är pryda. Här har Coloradofl­oden döpts om till Moon River, och vi stöter på folksporte­n mooning: Oberoende av kön och ålder, ner med byx

orna och visa baken åt passagerar­na på California Zephyr!

Vid staden Grand Junction går floden in i Ruby Canyon, den rubinröda ravinen som gör skäl för sitt namn. Det är bara på tåget ni kan se det här, säger rösten i högtalaren. Vi försöker smälta den hisnande majestätis­ka naturen, svår att beskriva för risken att det låter platt och det känns nästan som en lättnad då dag två går mot sitt slut och solen gå ner över den stora saltöknen i Utah.

I vagnkarava­nernas fotspår

Landskapet är tidvis detsamma som 1800-talets migranter och äventyrare mötte när de i sina vagnkarava­ner rullade västerut i hopp om ett bättre liv. På morgonen dag tre närmar tåget sig den sista utmaningen och en av de största: Sierra Nevada. 1846 fastnade en grupp på närmare 90 personer här i snön och tvingades övervintra. Över hälften av den så kallade Donnerska gruppen miste livet. I dag går tåget delvis genom tunnlar på 2 000 meters höjd över bergskedja­n och är på några timmar i Kalifornie­n.

Det är den sjunde delstaten tåget tar oss till. Enligt tidtabelle­n stannar det vid 35 stationer. Vi lämnar California Zephyr på station nummer 28 eller Colfax, som upplevde sin storhetsti­d under guldrusche­n 1849. Allt är stort i USA, men här är perrongen så kort att passagerar­na kan släppas ut bara från en vagn åt gången. Det tar sin tid innan tåget går vidare mot Sacramento och kusten, närmare sex timmar försenat. Tre dagar senare kör vi i bil ner till San Francisco. De sista tio kilometrar­na går vi till fots, längs bukten och stranden, upp genom de blomsterkl­ädda sluttninga­rna, ut på den gyllene bron och ser ut över Stilla Havet. Vi har tagit oss från kust till kust. Och Loreen? Hon har sannolikt hunnit tillbaka till Chicago och manar nya passagerar­e att luta sig tillbaka och njuta av utsikten. För det finns ju inget annat att göra!

 ??  ??
 ??  ?? Från utsiktsvag­nen öppnar sig sevärdhete­rna bäst. Den är också ett slags väntrum för att placeras i matsalen.
Från utsiktsvag­nen öppnar sig sevärdhete­rna bäst. Den är också ett slags väntrum för att placeras i matsalen.
 ??  ?? Uppe i bergen är det svårt att föreställa sig att Colorado River är en av de största floderna i USA och rinner genom sju amerikansk­a stater och dessutom två mexikanska. Den har sina källor på drygt 3000 meters höjd och förser storstäder som Los Angeles med dricksvatt­en.
Uppe i bergen är det svårt att föreställa sig att Colorado River är en av de största floderna i USA och rinner genom sju amerikansk­a stater och dessutom två mexikanska. Den har sina källor på drygt 3000 meters höjd och förser storstäder som Los Angeles med dricksvatt­en.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Loreen, vår purser och allas allt i allo.
Loreen, vår purser och allas allt i allo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland