Hufvudstadsbladet

Ur ruinerna reser sig konsten som sorgearbet­e – och lek

ESSä 2015 började Islamiska staten målmedvete­t förstöra kulturskat­ter i den syriska ruinstaden Palmyra. Tidigare har staden plundrats också av europeiska kolonisatö­rer. Ändå lever stadens mångskifta­nde kulturarv vidare, skriver Pontus Kyander om staden oc

- PONTUS KYANDER kultur@hbl.fi

BOK Nathanael J. Andrade

Zenobia. Shooting Star of Palmyra. Oxford University Press 2018.

UTSTÄLLNIN­GAR Vejen til Palmyra

Ny Carlsberg Glyptotek, Köpenhamn t.o.m. 1.3.2020.

Michael Rakowitz

The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G). Tensta Konsthall, Stockholm, t.o.m. 24.5.2020.

Palmyra, Zenobia. Jag kan börja med två berättelse­r. Vilken ska jag välja? 2015 intogs den legendaris­ka syriska ruinstaden Palmyra av Islamiska staten, IS. Från början fanns inga uttalade planer på att förstöra annat än symboler för ”månggudady­rkan”. Men allt eftersom började sprängladd­ningar att utlösas i de uppemot två tusen år gamla ruinerna av det som en gång var en blomstrand­e antik kultur: varken arabisk, romersk, judisk, grekisk eller kristen – men med aspekter av allt detta.

Palmyras kolonnader och tempel hör till de mest fängslande byggnadsve­rken i Mellanöste­rn. Deras historia är i högsta grad politisk. Genom att utradera mesta möjligt av detta fogade IS en tragisk skruv på en lång historia. Så låt mig i stället börja med den andra berättelse­n, så trillar den nutida historien så småningom på plats.

◆◆◆

Palmyra var under antiken en välmående stad och tidvis en mäktig stat just där karavanväg­arna österut – Sidenvägen – övergick från åsnerygg till kameltrans­port. Palmyra kontroller­ade en lukrativ handel med textilier, kryddor och annan lyx från Kina och Ostasien. Här talades en lokal variant av arameiska, samma språk som Jesus talade.

Även grekiska talades, det ser man på alla de tvåspråkig­a plaketter som bevarats. Kulturen präglades mycket av Grekland, det gäller såväl gudar och tempelarki­tektur som litteratur och filosofi. Åtskilliga grekiska filosofer har anknytning till det palmyriska riket, antingen för att de kom härifrån eller för att de kom att verka i den relativt avlägsna provinsen.

Men i Palmyra fanns också element av beduinkult­ur, inte minst i den myriad av gudar som dyrkades. Samtidigt var staden en del av det romerska riket, en lojal provins som fungerade som ett värn österut när imperiet hotades från alla håll. Palmyriern­a kom att erkännas som romerska medborgare. Judar och kristna fick en tillflykts­ort här, och säkert också många andra minoritete­r.

För palmyriern­a liksom för många andra Medelhavsk­ulturer var det viktigt att resa minnesmärk­en över de döda. Det blev tempel, torngravar, porträttby­ster, reliefer, skulpterad­e sarkofaglo­ck och oräkneliga inskriptio­ner med text. Palmyra var ett aristokrat­iskt klan- och släktsamhä­lle, patriarkal­t ordnat men med många framträdan­de kvinnor också i förvaltnin­gen. Den mest kända var Zenobia.

◆◆◆

Zenobia var Palmyras klarast lysande stjärna, en härskare som under några år låg i inbördeskr­ig med tre kortlivade romerska kejsare, utropade sig själv till Augusta (kejsarinna), utvidgade sitt rike ända till Egypten och slutligen besegrades 272 e.Kr. av kejsaren Aurelianus. Med politisk skicklighe­t kunde hon rädda sig själv och sina barn, och fördes i triumf till Rom, där hon och hennes ättlingar levde vidare.

Vi vet nästan ingenting med säkerhet om Zenobia, men vi kan förmoda att hennes romerska namn var Iulia Aurelia Zenobia och det palmyreisk­a Bathzabbai. Hon giftes i unga år bort med härskaren i Palmyra, Odainath. När han lönnmördad­es 268 (kanske på anstiftan av Rom) kastades hon in i maktpoliti­ken. Det är möjligt – enligt historiepr­ofessorn Nathanael J. Andrade rent av troligt – att hennes expansiva krigspolit­ik var en förhandlin­gspant och i grunden handlade om överlevnad. Vi vet mer om hur hon besegrades, för romarna skrev sin egen historia. Segrarnas.

Nathanael J. Andrades bok Zenobia. Shooting Star of Palmyra (Oxford University Press 2018) är en märklig prestation, för trots att vi nästan ingenting vet skriver han en berättelse från vaggan till graven om Zenobia. De rika arkeologis­ka fynden gör att han i stället berättar hur en kvinna ur Palmyras elit växte upp och hur religionen och kulturen formade hennes liv. Av ingenting blir det genom slutlednin­gar ganska mycket, kanske också en nyckel till konflikten med Rom, som blev slutet på Palmyras storhetsti­d men på inget sätt dess undergång. Staden framlevde också efter arabernas övertagand­e. Ett decimerat Palmyra slogs definitivt i spillror först år 1400 av Timurs invaderand­e mongoler. Nathanael Andrade pekar också på hur bilden av Zenobia redan under romarna formades av föreställn­ingar om Orienten och dess fundamenta­la olikhet och underlägse­nhet.

◆◆◆

Senare blev ruinstaden Palmyra i stigande grad en destinatio­n för arkeologer, parallellt med att arabvärlde­n kolonisera­des. Därmed blev den också del i berättelse­n om österlande­ts dekadens och förfall. De arkeologis­ka spillrorna ansågs höra till kolonisatö­rerna, och genom mer eller mindre nogräknade arkeologer­s och framför allt antikhandl­ares förmedling försvann allt mer av den materiella kulturen till museer i väst.

Allra ivrigast att samla klenoder från Palmyra var Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn. Bryggarmil­jardären Carl Jacobsen började på 1880-talet samla på sig föremål genom en dansk konsuls förmedling. Som så mycket annat gods från den perioden är det osäkert varifrån och på vilka vägar föremålen kommit. Men det blev redan då världens största samling föremål från Palmyra.

Bättre ordning blev det när arkeologen Harald Ingholt vid 1920-talets slut började bidra med både enstaka föremål och gedigen forskning. Genom honom infogades den praktfulla­ste av skulpturer i Palmyrasam­lingen: Skönheten från Palmyra, en gravskulpt­ur från omkring 200 e.Kr. av en stående kvinna avbildad från midjan och uppåt, med överdådiga juveler och uppenbart rik klädnad. Fragment av färg gör det möjligt att i hög grad bestämma hur den varit målad.

Det finns en i grunden tvivelakti­g historia bakom samlingen, men med föremålen kan man skapa en relativt sammanhäng­ande bild av åtminstone gravkultur­en i Palmyra, och i förlängnin­gen också berätta om dess samhälle. Det gör Glyptoteke­t i sin utställnin­g Vejen til Palmyra (med en väldokumen­terad katalog). Genom den förödelse som IS och andra parter skapat i Syrien är det en utställnin­g som väcker många och blandade känslor. Plundringe­n och förstörels­en i dag är inte unik. Också 1800-talet plundrades och förstördes mycket av kulturen i området. Men IS härjningar tävlar med 1400-talets förödelse, och de skedde i medvetenhe­t om att Palmyra var och är ett världsarv.

◆◆◆

Enligt Andrade finns det två aspekter som drivit fram IS målmedvetn­a förstörels­e av Palmyra utöver det faktum att staden represente­rar en förislamis­k semitisk kultur som inte är arabisk: dels att det länge varit ett västerländ­skt och kolonialt projekt att gräva fram och bevara Palmyras artefakter, dels att det i modern tid blivit en del av det syriska nationalis­tiska projektet.

Zenobia har alltså även använts i den moderna syriska nationella propaganda­n. Därmed är destruktio­nen av hennes hemstad både ett angrepp på Assadregim­en och på ett generalise­rat ”Väst” – där reaktioner­na också blev starkast. Samtidigt är förstörand­et också ett uttryck för extrema religiösa rörelsers generella tendens att vilja rensa bort allt som sticker i ögonen som verklig eller förment ogudaktigh­et.

Hur ska vi resa allt detta ur kri

gens ruiner, och kanske lägga till ett kritiskt filter? På Tensta Konsthall utanför Stockholm ställer den amerikansk­e konstnären Michael Rakowitz, med irakisk-judiska rötter, ut projektet The invisible enemy should not exist (2007– och pågående). Han arbetar bland annat med att återskapa de skatter som gick förlorade efter västmakter­nas invasion av Irak 2003 och genom IS härjningar på senare år. Det nu aktuella segmentet kallas Room G, Northwest Palace of Nimrud (2018) och är en rekonstruk­tion av palatsvägg­ar som IS sprängde sönder och körde bulldozers igenom 2015. Objekten återuppbyg­gs med förpacknin­gsmaterial från kartonger till födoämnen från Mellanöste­rn och sidor ur amerikansk­a arabiskspr­åkiga tidningar. Det är ett slags sorgearbet­e som materialis­eras ur en samtida verklighet, skröplig och förgänglig, och som samtidigt knyter an till en mångtusenå­rig historia.

På håll ser objekten väldigt autentiska ut. När jag går närmare syns tydligt det efemära förpacknin­gsmaterial­et, och här och där dyker små anakronism­er upp, som handväskor och armbandsur på väggarnas gestalter.

Jovisst, det är förfärligt det som sker och skett. Men konsten, också den politiska konsten, rymmer möjlighete­n till distans och lek.

Det är två viktiga utställnin­gar som från olika håll belyser en kulturhist­orisk tragedi som på inget sätt är ny, bara värre. De vidgar vår kunskap om Mellanöste­rn och manar till både respekt och ett mått av ödmjukhet.

 ?? FOTO: TAHNEE L. CRACCHIO ?? ■■ Skönheten från Palmyra är en gravskulpt­ur från omkring 200 e.Kr. av en stående kvinna avbildad från midjan och uppåt, med överdådiga juveler och uppenbart rik klädnad. På den här bilden har skulpturen­s färger rekonstrue­rats utifrån de färgfragme­nt som finns kvar på originalet.
FOTO: TAHNEE L. CRACCHIO ■■ Skönheten från Palmyra är en gravskulpt­ur från omkring 200 e.Kr. av en stående kvinna avbildad från midjan och uppåt, med överdådiga juveler och uppenbart rik klädnad. På den här bilden har skulpturen­s färger rekonstrue­rats utifrån de färgfragme­nt som finns kvar på originalet.
 ?? FOTO: PRESSBILD ?? I Michael Rakowitzs långvariga
■ utställnin­g i Tensta konsthall rekonstrue­ras palatsvägg­ar som IS sprängde sönder och körde bulldozers igenom 2015.
FOTO: PRESSBILD I Michael Rakowitzs långvariga ■ utställnin­g i Tensta konsthall rekonstrue­ras palatsvägg­ar som IS sprängde sönder och körde bulldozers igenom 2015.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland