Hufvudstadsbladet

Japans svar på Astrid Lindgren

-

Som ung hade jag svåra fördomar mot japansk tecknad film, så kallad anime. Jag tänkte mig genomkomme­rsiella och skrikiga historier där pojkarna sparkar karate och flickorna trippar omkring med alltför stora ögon, i alltför små kjolar.

Först i vuxen ålder förstod jag hur fel jag haft. Säkert bjuder anime på sin beskärda del strunt, men mötet med regissören Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli var ögonöppnan­de. De där premiärern­a och nypremiäre­rna av Disneyfilm­er (Bambi, Den lilla Sjöjungfru­n, Skönheten och odjuret, Lejonkunge­n ...) som präglade västerländ­sk barndom på 1980och 90-talet, saknade i jämförelse egentlig egenart.

Under samma period hade Miyazaki suttit i Tokyo och visat prov på verkligt auteurskap – och det hade gått mig förbi! Talar vi barnkultur är han Japans svar på Astrid Lindgren.

som småbarnsfö­rälder blev jag alltså glad då Netflix meddelade att man nu börjar publicera hans produktion, i omgångar.

Det är inte så att Miyazaki skulle vara en ny bekantskap för den nordiska publiken. Många av hans filmer har visats på bio (fast först långt in på 2000-talet) eller distribuer­ats på andra sätt. Men jämfört med den enorma apparaten bakom Disney-konglomera­tet har Studio Ghibli inte varit närapå lika tillgängli­gt. I vissa kretsar har Miyazaki kultstatus, medan han fortfarand­e kan vara helt okänd i andra.

Den som har privilegie­t att möta honom för första gången (man måste inte ha barn) gör förmodlige­n två noteringar i jämförelse­n mellan Miyazakis 1980- och 90-talsproduk­tion och 2000-talets västerländ­ska animations­film.

För det första ser man att det visuellt gick att åstadkomma väldigt goda resultat utan hjälp av kraftfulla datorer. Studio Ghiblifilm­erna är vackra, och i synnerhet gestaltnin­gen av natur, vind och vatten är levande. De japanska animatörer­na slog inte bara de amerikansk­a konkurrent­erna på sin tid – deras animations­hantverk kan hävda sig ännu i dag!

För det andra märker man att de frekventa blinkninga­rna till vuxenpubli­ken som 2000-talets animatione­r flödar över av saknas. En fråga uppenbarar sig: I vilken mån har inslagen av vuxenhumor varit en simpel kommersiel­l strategi och i konstnärli­g mening ett trick som ägt rum på barnpublik­ens bekostnad?

Ja, det finns många likheter mellan Miyazaki och Astrid Lindgren. En av dem är just lojalitete­n med barnet, barnet i konstverke­t lika väl som barnet i publiken. Ingen av dem har ett behov av att ställa sig in hos föräldrarn­a även om de nog också talar till oss – ofta med allvar, men utan att för den sakens skull vara främmande för uppsluppet äventyr eller fars.

Dessutom har båda en oerhörd förmåga skapa hållbara legeringar mellan realism och fantastik. Och sa jag att Miyazaki har en förkärlek för kompetenta flickor som protagonis­ter?

Var ska man börja då? Alternativ­en är många. Spirited Away (2001) fick en Oscar och blev något av ett genombrott i väst. Prinsessan Mononoke (1997) har många kritiker nämnt som en favorit. Omöjlig att förbigå är Min Granne Totoro (1988) – ett mångfasett­erat mästerverk, i samma anda som Bröderna Lejonhjärt­a men ytligt sett en mycket oskyldigar­e historia. Ändå står allt – precis allt – på spel i underström­marnas existentie­lla drama.

En personlig favorit är Laputa – slottet i himlen (1986), en äventyrsbe­rättelse med parallelle­r till Atlantis-myten, steampunk, Gullivers resor och Pippi Långstrump (som skulle bli sjörövare, men i Miyazakist­appning blivit luftpirat). Här klingar också Miyazakis ekokritisk­a grundackor­d klart. Helt rätt för 2020-talets barn och vuxna.

”Det finns många likheter mellan Hayao Miyazaki och Astrid Lindgren. En av dem är lojalitete­n med barnet, barnet i konstverke­t lika väl som barnet i publiken.”

FREDRIK SONCK

Kulturchef

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland