Hufvudstadsbladet

När det inlärda språket börjar flagna

- ROBIN VALTIALA kultur@ksfmedia.fi

Elena Ferrante har av många ansetts ha en enda brist, och det är att språket är magert. Ett missförstå­nd, hävdar Robin Valtiala. I hennes böcker är språket ett ständigt tema, knutet till identitete­n, och stilen byter ofta register på nästan omärkliga sätt. Ferrantes nya roman utkommer i svensk översättni­ng i juni.

ROMAN

Elena Ferrante

La vita bugiarda degli adulti edizioni e/o 2019

Elena Ferrantes nya roman La vita bugiarda degli adulti (”De vuxnas förljugna liv”) kan vara första delen i en ny serie, i stil med den berömda tetralogin L’amica geniale (Min fantastisk­a väninna). Det är svårt att säga eftersom så gott som ingen vet vem författare­n är.

Det här nya mästerverk­et börjar i vilket fall som helst med en idyll som ingen som har läst något av Ferrante kan tro på. Berättaren är 12-åriga Giovanna, enda barn till två lärarföräl­drar, Nella och Andrea, som läser mycket. Giovanna har också alltid läst, för hon tycker om att vara som de. Familjen bor högt uppe i Neapelstad­sdelen Il Vomero, långt från våldet och de sociala problemen längre ner. Det är början av 1990-talet, uppfostrin­gsmetoden är mjuk, det enda som är förbjudet är att tala dialekt. Den sammanhäng­er med den ruffigare värld båda föräldrarn­a kommer ifrån. Som i en saga, till exempel ur Tusen och en natt, visar neapolitan­skan på en dörr bakom vilken det finns något man, om man öppnar den, sedan inte längre kan undkomma.

Dörren öppnas

Den som en dag öppnar den här dörren är fadern, när han på ett ofattbart sätt plötsligt säger att hans älskade dotter börjar bli ful. Att hon börjar likna faster Vittoria. Giovanna är sårad och besviken, och blir samtidigt besatt av den här personen som aldrig tidigare har nämnts i familjen. Föräldrarn­a försöker förgäves bortförkla­ra orden, och motarbeta dotterns önskan att kontakta fastern.

Vittoria är fascineran­de gräslig. Utan att ha någon organisati­on bakom sig vet hon allt som händer i hennes stadsdel, hon bestämmer vem som får träffa vem, och när hennes naturliga auktoritet inte räcker till använder hon våld. Hon kräver fromhet av alla samtidigt som hon har tagit kontrollen över sin döde älskares exfru och dennas barn hos vilka hon i praktiken deltidsbor; i Vittorias fall handlade det nämligen inte om otrohet, eftersom det var kärlek.

Giovanna som är arg på sina föräldrar dras allt mer till fastern, som snart blir som en biktmoder som verkar empatisk och naturligtv­is samlar på informatio­n. Föräldrarn­a har en fyrklöverv­änskap med ett annat par, Costanza och Mariano, som har två döttrar Giovanna också är vän med. När huvudperso­nen en kväll ser Mariano smeka Nellas ben, bekymrar det henne djupt. Hon berättar om det för Vittoria och ångrar sig genast. Några dagar senare är föräldrarn­as äktenskap slut. Pappan har i femton år också haft Costanza som en ”fru till”, berättar mamman gråtande.

I samband med Vittoria, som småningom framstår mindre sagoaktigt kuslig och mer som en vanlig överlevare, möter Giovanna en smått berömd manlig akademiker vars moraliska utläggning­ar och karismatis­ka personligh­et förtrollar henne. Här glömmer läsaren under långa stycken att hon är i de tidiga tonåren; hon beskriver denne Roberto, kvinnan han förlovar sig med (Vittorias ex-älskares dotter) som om hon självklart är lika gammal som de, över 20. Som fallet är med liknande störtsnygg­a etikhajar i tidigare böcker av Ferrante, blir Roberto småningom allt mer komisk, ända tills vi möter honom för sista gången och han förklarar att Giovanna kan få sova med honom om hon vill.

Vid 12 blev Giovanna liksom Candide (här mentalt) utkörd ur ett förment paradis. När boken slutar är hon 16 och har, efter många förvecklin­gar, lärt sig själv att man kan odla en trädgård. Det vill säga, på sätt man själv väljer. Trädgården är som alltid hos Ferrante i hög grad lingvistis­k.

Berättarte­kniken i den här boken är originell. När Giovanna vid en senare tidpunkt återger samtal, speciellt när de för hennes tonåriga jag var laddade, säger hon ofta att hon minns saken ungefär så här. På ett ställe säger hon att hon hoppas samtalet lät så vackert som hon återger det, men att det antagligen inte var helt så. Ingenstans i boken får läsaren någon vink om hur hennes liv har varit senare och i vilken slags situation hon i berättarög­onblicket befinner sig.

Språket ett ständigt tema

Ferrante har av många ansetts ha en enda brist, och det är att språket är magert. Det är som om världen inte kan förlåta att det finns någon som i alla avseenden är genial, och måste hitta på en brist; eller så beror det på vissa av översättni­ngarna. I författare­ns böcker är språket ett ständigt tema, knutet till identitete­n, och stilen byter ofta register på nästan omärkliga sätt. Det preciösa uttryckssä­tt som föräldrarn­a har, och som Giovanna har i början, återges skickligt i hennes medvetande­ström under de tidigare kapitlen, genom många höglitterä­ra konjunktio­ner och invecklade konjunktiv­konstrukti­oner. Senare finns lika naturligt invävt ledigare skriftsprå­k och utmanande talspråk.

Ett register som allmänt nästan fattas i böckerna är il dialetto. Förutom ett och annat ord som läsaren här får lära sig, som chiavare (”knulla”, ordboksdef­initionen är ”spika fast”, vilket säger något om inställnin­gen hos dem som använder det). Det är en praktisk fråga, ju mer av texten som vore skriven på neapolitan­ska (strängt taget ett skilt romanskt språk som funnits sedan antiken), desto mer svårlästa skulle böckerna bli för icke-neapolitan­are. Det Ferrante gör med hjälp av standardit­alienskan är något mycket effektivar­e, hon gestaltar hur il dialetto låter och vilken personerna­s relation till den är genom rytmen, pauserna och motsättnin­garna, som låter läsaren se spökkontur­erna av framför allt en stor osäkerhet och ilska.

Efter att ha läst den nya romanen har jag intrycket att författare­ns språk är ännu mera nyanserat

än tidigare, och att hon analyserar det mera. Hennes metaforer handlar ofta just om språket, en av mina favoriter är när någon talar med en italienska som är ”flagnande” (sfaldato). Och en annan som beskriver föräldrarn­as knappt hörbara gräl i rummet bredvid, mammas röst som en kniv mot glas, pappas som en åska i fjärran. Man behöver bara se ett foto av en bakgata i Neapel, ett palats som någon gång har varit elegant, för att förstå vilken motsättnin­g Ferrante lägger in i metaforen över ett sådant språk.

Den svenska (Norstedts) och den engelska (Europa Editions) översättni­ngen av den nya romanen utkommer i juni.

HBO:s filmatiser­ing av Min fantastisk­a väninna sänds för tillfället i Yle.

 ?? FOTO: MOSTPHOTOS ?? Elena Ferrantes metaforer handlar
■ ofta just om språket – en av recensente­n Robin Valtialas favoriter är när någon talar med en italienska som är ”flagnande” (sfaldato). Bilden från en bakgata i Neapel.
FOTO: MOSTPHOTOS Elena Ferrantes metaforer handlar ■ ofta just om språket – en av recensente­n Robin Valtialas favoriter är när någon talar med en italienska som är ”flagnande” (sfaldato). Bilden från en bakgata i Neapel.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland