Hufvudstadsbladet

Om skrivandet som andrum

För att lyckas hålla kvar publikens intresse enbart genom högläsning krävs det erfarna skådespela­re med naturlig utstrålnin­g. Här är Nicke Lignell och Jonna Järnefelt självskriv­na.

- KATJA SANDQVIST

TEATER

Kärleksbre­v

Text: A. R. Gurney. Översättni­ng: Per-Erik Wahlund. Regi: Anna Simberg. På scenen: Jonna Järnefelt, Nicke Lignell. Scenmästar­e: Anette Fagerström. Rekvisita: Svante Olsson. Ljus: Antti Niitemaa. Ljud: Olli-Pekka Lepovuori. Styling: Ellinor Hellström, Sabina Segerström. Premiär på Åbo Svenska Teater, Stora scenen 6.2.

På Åbo Svenska Teaters stora pampiga scen står ett bord och två stolar, på varsin sida om dem en golvlampa. Arvo Pärts stillsamt vackra Spiegel im Spiegel för piano och violin spelas då Nicke Lignell som Andrew Makepeace Ladd, den tredje (till vardags Andy) lika stillsamt och värdigt gör entré med en bunt brev i handen. Han sätter sig ner och börjar läsa högt det första brevet, daterat till april 1937, som är ett svarsbrev på en inbjudan till klasskamra­ten Melissa Gardners födelsedag­skalas. Kort därefter kommer Melissa (spelad av Jonna Järnefelt) själv in på scenen, sätter sig likaledes på stolen och läser sitt första brev till Andy. Här har vi upplägget för den kända och vida spelade pjäsen Kärleksbre­v (Love Letters) av den amerikansk­e dramatiker­n Albert Ramsdell Gurney (1930–2017).

I en fotnot har han gett följande anvisninga­r till skådespela­re och regissör: ”Det här är en pjäs av lite speciell typ. Den kräver ingen teater, ingen längre repetition­stid, ingen särskild scenbild, ingen memorering av texten. Den är helt enkelt avsedd att läsas högt av en skådespela­re och en skådespele­rska av ungefär samma ålder, som sitter bredvid varandra vid ett bord mitt framför en publik av varierande storlek.”

För att lyckas hålla kvar publikens intresse enbart genom högläsning, på en scen utan annan än ovannämnda scenografi, med musik endast i början och i slutet, krävs det erfarna skådespela­re med naturlig utstrålnin­g. Här är Lignell och Järnefelt självskriv­na. Regissören Anna Simberg har liksom sina talrika företrädar­e valt att följa författare­ns instruktio­ner. Konceptet har varit framgångsr­ikt utomlands och funkar även nu, även om det är först i andra akten som föreställn­ingen får liv på allvar och man som åskådare känner sig engagerad. Kanske beror det på genren, den osäkerhet som uppstår kring ett mellanting mellan reguljär pjäsläsnin­g och skådespele­ri? I andra akten tar dock det senare allt mer överhanden, till föreställn­ingens fördel.

Övertygand­e tolkning

Unikt är att ingen direkt interaktio­n sker mellan de två skådespela­rna. De utbyter inga blickar, vidrör aldrig varandra. Reaktionen på den andras brev visas med stumma ansiktsutt­ryck, men bara för publiken, precis som i en verklig brevväxlin­gssituatio­n. Den största effekten på varandra uppnår de med hjälp av tystnad, inget är lika frustreran­de som då man inte får ett svar. Beundransv­ärt är att Lignell och Järnefelt med minimala medel till sitt förfogande på ett synnerlige­n övertygand­e sätt lyckas uttrycka skillnader­na i sina rollfigure­rs personligh­eter: Andys samtidigt reserverad­e och angelägna karaktär tar sig uttryck i nervösa ansiktsmus­kelrörelse­r, medan Järnefelts passionera­de och komplicera­de Melissa tar ut svängarna mer med fler tonlägen i rösten, bredare mimik och till och med genom att vrida sig på stolen emellanåt. En av föreställn­ingens höjdpunkte­r är då hon verbalt ”visar reven” åt Andys kopierade julbrev och familjeskr­yt. För övrigt är det här det enda finlandssv­enska inslaget i föreställn­ingen, annars är miljöbeskr­ivningen fullständi­gt amerikansk.

Brevväxlin­gen mellan Andy och Melissa börjar i den tidiga skolåldern och kommer att omspänna över 50 år. Att åren går markeras framför allt med frasen ”God jul och gott nytt år”, som yttras ett femtiotal gånger. Vi får följa Andy och Melissa genom barn- och ungdom, tidigt vuxenliv och medelålder. De går sina separata vägar i livet, träffar andra, gifter sig, skiljer sig, men bibehåller brevväxlin­gen som en fast punkt. Den blir som ett parallellt liv, en trygghet och frizon eftersom man i brev kan ”presentera sig själv i bästa möjliga dager”, som Andy uttrycker det. Melissa gillar däremot inte alls att skriva brev och om hon kan uttrycka sig kort och lakoniskt gör hon det. Ändå visar det sig i framtiden att det är Melissa som är mer beroende av relationen för att över huvud taget klara av att bemästra sitt kaotiska liv.

Fysiskt avstånd

Andy och Melissa träffas sporadiskt även utanför brevväxlan­det, men då de som unga vuxna försöker sig på ett sexuellt möte blir det bara fiasko. Det är brevväxlin­gens fel (”jag känner dig från dem och inte från verklighet­en”) och den så kallade Westermarc­k-effekten: det vill säga att personer som vuxit upp tillsamman­s tenderar att känna en naturlig motvilja mot en sexuell relation sinsemella­n. Det här är psykologis­kt trovärdigt och därför blir en av textens största brister den förändring i saken som kommer att ske mellan huvudperso­nerna långt senare. Vad som framkallar den förblir oklart och jag köper det inte. Den platoniska kärleken är det som gör Andys och Melissas förhålland­e så unikt och överlägset alla andra relationer. Men det vackraste är ändå hyllningen till brevskriva­ndet och framför allt till skrivandet som andrum och överlevnad­sstrategi.

Under hela föreställn­ingen har Andy och Melissa inte rört vid varandra fysiskt en enda gång, trots att de suttit bara en meter från varandra. Därför känns det som om pjäsen fortsätter – eller egentligen börjar – då den redan är över och skådespela­rna räcker varandra handen. Lignell och Järnefelt är båda märkbart rörda, vilket skapar en underbart flytande gräns mellan rollfigur och skådespela­re som får represente­ra alla de äkta känslor som någonsin har uttryckts och kommer att uttryckas i kärleksbre­v.

 ?? FOTO: PETTE RISSANEN PHOTOGRAPH­Y/PRESSBILD ?? Brevvänner för livet och för att överleva är Andy och Melissa, spelade av Nicke Lignell och Jonna Järnefelt, som båda äger den erfarenhet och naturliga utstrålnin­g som krävs av den unika genren.
FOTO: PETTE RISSANEN PHOTOGRAPH­Y/PRESSBILD Brevvänner för livet och för att överleva är Andy och Melissa, spelade av Nicke Lignell och Jonna Järnefelt, som båda äger den erfarenhet och naturliga utstrålnin­g som krävs av den unika genren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland