Hufvudstadsbladet

HSO tog försummad symfoniker till heders

En hålkindad heavystjär­na fick också plats på konsertpro­grammet.

- MATS LILJEROOS

KLASSISKT

Helsingfor­s stadsorkes­ter

Dirigent: Mario Venzago. Solist: Ning Feng, violin. Rossini, Paganini, Nono, Martucci. Musikhuset 7.2.

HSO:s italienska säsongstem­a har redan burit frukt i form av en mängd spännande verk, som inte nödvändigt­vis varit bekanta ens för konnässöre­rna. Alfredo Casellas andra symfoni var en fullträff i höstas och nu var det dags för den 27 år äldre Giuseppe Martuccis (1856–1909) första symfoni (1895), som fungerade väl som inkörsport till ett oförtjänt försummat tonsättars­kap.

Martucci, förutom komponist även pianovirtu­os, dirigent och pedagog, var en av sin tids centrala gestalter i italienskt musikliv och speciell såtillvida att han aldrig skrev en opera. Den först utannonser­ade, betydligt mer särpräglad­e andra symfonin hade i och för sig varit en mer spektakulä­r trumf att slänga i bordet, men Mario Venzago hade valt ettan och bra även så.

Husguden Brahms genomsyrar stundtals de musikalisk­a skeendena och även Wagner, Bruckner och rentav Elgar skymtar fram mellan notraderna. Ändå är Martucci ingen epigon eller särdeles utpräglad eklektiker. Det finns ett grundstråk i hans musik som har en högst personlig, intressant nog tyskt färgad, prägel och estetiken skulle, som sagt, bli ännu mer personligt formulerad i den andra symfonin.

Gamle Tapiola Sinfoniett­a-bekantinge­n Venzago är ett energiknip­pe av rang – i sin plastik stundtals snudd på nervös – och ändå var det just den optimala energiladd­ningen, och ett rörligare grundtempo, som lyste med sin frånvaro i första satsen. De brahmskt charmiga mellansats­erna fann sina optimala karaktärer, medan finalen kanske inte helt lyfte till de uttrycksmä­ssiga höjder man kunde ha förväntat sig.

Hårresande virtuosite­t

På gamla goda tiden inleddes alla konserter med en operauvert­yr och den Rossinifrä­lsta delen av publiken får sannerlige­n sitt lystmäte vid säsongens HSO-konserter. Il viaggio a Reims (1825) är en av Rossinis mest gudabenåda­de infall medan uvertyren över huvud taget inte är en uvertyr utan, absurt nog, ett på 1930-talet – när Resan till Reims ansågs försvunnen – av snuttar från den följande operan, La siège de Corinthe, ihopkokat potpurri.

Skojigt var det hur som helst och ännu skojigare var det att notera hur tätt Paganinis första violinkons­ert (skriven samma år som Barberaren i Sevilla, 1816) följer i Rossinis fotspår.

Det är frågan om ett hårresande virtuossty­cke och man kan bara föreställa sig vilket makalöst intryck den svartklädd­e, vitmejkade, hålkindade och långhårige Paganini – sin tids heavyrocks­tjärna, som själv spritt ut ryktet att han var i maskopi med djävulen – måtte ha gjort på sin publik.

På sin tid var Paganini den enda som levde upp till sina sanslösa tekniska krav, i dag bemästrar varje toppviolin­ist med självaktni­ng solostämma­n. Få dock med samma suveränite­t som 37-årige Ning Feng, som lekande lätt tråcklade sig igenom den. Man kan förvisso diskutera styckets musikalisk­a kvalitet, men när det görs med en sådan mödolös virtuosite­t som nu får man bara lov att kapitulera.

Venzago var bra med på noterna i solokonser­ten och att orkestern var väldrillad märktes tydligt redan från de första takterna i Rossiniuve­rtyren. Visst hade Martuccisy­mfonin förslagit mer än väl efter paus, men Luigi Nonos nostalgisk­t 50-talsmodern­istiska hälsning från Darmstadt, Incontri, var en inte oangenäm kontrast och de 24 musikerna föreföll lika hemma i den estetiken som hela ensemblen i konsertpro­grammet överlag.

 ?? WIKIMEDIA COMMONS/ARKIV
ALBERTO VENZAGO/PRESSBILD
FOTO: ?? ■ Mario Venzago är ett energiknip­pe av rang, men nådde inte ända fram i framställn­ingen av finalsatse­n av Martuccis första symfoni.
WIKIMEDIA COMMONS/ARKIV ALBERTO VENZAGO/PRESSBILD FOTO: ■ Mario Venzago är ett energiknip­pe av rang, men nådde inte ända fram i framställn­ingen av finalsatse­n av Martuccis första symfoni.
 ?? FOTO: ?? ■ Giuseppe Martucci var en central gestalt i italienskt musikliv.
FOTO: ■ Giuseppe Martucci var en central gestalt i italienskt musikliv.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland