Hur hög får räntan för snabblån vara?

Jag vistas i både Finland och Sverige och har under årens lopp kunnat märka stora skillnader mellan de räntor som man blir tvungen att betala för snabblån i Finland och Sverige. I Sverige är räntorna högre än i Finland. Hur är det möjligt att räntenivån är så mycket lägre i Finland än i Sverige?

Snabblånen blev vanliga i Finland i mitten av första decenniet av 2000-talet. De är små och kortvariga konsumentkrediter som konsumenten kan skaffa sig antingen via textmeddelanden eller på internet av sådana kreditgivare som inte kräver säkerhet för krediten. Den ränta som tidigare kunde tas ut på snabblånen före de första bestämmelserna om räntetak 2013 löpte ofta på hundratals procent på årsnivå. Snabblånemarknaden växte kraftigt fram till 2013 och nya kreditgivare kom in på marknaden i allt större utsträckning.

För att stävja överdrifter på snabbkreditmarknaden införde man för första gången 2010 i Finland bestämmelser om snabblån i konsumentskyddslagen. Bestämmelserna har skärpts 2013 och 2019.

Räntetak skyddar konsumenter

Den finska lagstiftaren beslöt 2013 att införa ett räntetak för att skydda de konsumenter som tar snabblån. Det är alltså förbjudet för kreditgivarna att kräva en högre ränta än den ränta som lagstiftaren föreskrivit.

Under åren 2013–2019 gällde räntetaket endast små krediter, eller med andra ord krediter som understeg 2 000 euro. Den effektiva räntan för krediten enligt kreditavtalet fick vara högst den referensränta som avses i räntelagen ökad med 50 procentenheter. Räntetaket utvidgades 2016 att gälla även bostadskrediter. Från september 2019 gäller räntetaket alla former av konsumentkrediter, och den nominella årliga räntan enligt kreditavtalet får numera vara högst 20 procent.

Nu för tiden reglerar man också övriga kreditkostnader som konsumenten betalar enligt avtalet. Beloppet får nämligen inte överstiga 0,01 procent av kreditbeloppet eller kreditgränsen enligt kreditavtalet per dag under kreditavtalets löptid. I undantagsfall kan maximibeloppet av de övriga kreditkostnaderna dock avtalas till 5 euro, förutsatt att kredittiden enligt avtalet är minst 30 dagar. De övriga kreditkostnaderna som konsumenten ska betala får inte överstiga 150 euro per år, och dessa kreditkostnader får inte tas ut av konsumenten på förhand för längre tid än ett år.

Effektiv lagstiftare

Frågeställaren anger helt korrekt att räntorna på snabblån har varit och är högre i Sverige än i Finland. Orsaken ligger i att den finska lagstiftaren har gått i bräschen i Norden för en nationell reglering av snabblånemarknaden. I Sverige trädde de första reglerna om räntetak i kraft först i september 2018: den högsta nominella räntan i Sverige är för tillfället 40 procent och den är alltså dubbelt så hög som i Finland. När den svenska bestämmelsen infördes hänvisade man uttryckligen till att erfarenheterna med ett räntetak i Finland från 2013 hade varit goda.

I Sverige har man dessutom infört ett tak på de totala kreditkostnaderna: Konsumenten kan aldrig bli skyldig att betala mer i kreditkostnader än själva kreditbeloppet. Också detta tak ger konsumenterna ett sämre skydd än motsvarande skydd i Finland.

Frågeställarens iakttagelse visar att vi trots att vi är EU-medlemmar har ett visst rum att skapa egna konsumentskyddande regler. Vi kan vara stolta i Finland över att vi har varit föregångare i Norden för utvecklingen av regler som skyddar särskilt svaga konsumenter mot alltför dyra konsumentkrediter.