Finland hjälper flyktingbarn
Regeringen har kommit överens om att Finland ska ta emot 175 asylsökande från flyktingläger i Grekland, Italien, Cypern och Malta. Det är i första hand fråga om barn och familjer med en förälder, som flytt från oroligheterna i Syrien och Afghanistan.
Det har aldrig varit lätt att få ihop en budget för EU:s sju följande år. Den här gången är det av flera orsaker extra svårt att slå fast budgetramarna för perioden 2021–2027.
För det första så lämnade Storbritannien efter sig ett stort hål i budgeten på 60–70 miljarder euro i och med brexit. Britterna hörde till de största nettobetalarna inom EU.
För det andra finns det på många håll en stark vilja att modernisera EU:s budget, det vill säga omfördela anslagen. De överlägset största momenten, jordbruket och kohesionspengar till fattigare regioner, påverkas om mer ska göras bland annat med tanke på klimatåtgärder, forskning, försvar och säkerhet.
Det är lättare sagt än gjort att skapa utrymme för nya satsningar då en del länder vägrar gå med på minskade jordbruksstöd medan andra säger nej till justeringar i de strukturella regionala stöden.
Det är en lång process att sjösätta EU:s långtidsbudget. Det är snart två år sedan EU-kommissionens första förslag presenterades. Nu är skuggboxningen över och i torsdags samlades EU-ledarna till ett extra toppmöte i Bryssel med målet att samlas till den avgörande fajten. 30 timmars förhandlingar gav i alla fall ett klent resultat.
Spindeln i nätet är den nya rådspresidenten, Belgiens förra premiärminister Charles Michel. Han är känd för att vara en mästare på att vaska fram kompromisser även då det ser hopplöst ut. All hans skicklighet och erfarenhet behövs nu och han satt under toppmötet i tiotals bilaterala möten men utan resultat, Positionerna förefaller lika låsta som före mötet, väldigt lite rubbades under torsdagen och fredagen.
Det budgetförslag Michel lade fram väckte proteststormar från de flesta länder, men av helt olika orsaker.
De största nettobetalarna säger nej till en växande budget som leder till att deras betalningsbörda stiger ytterligare. Hit hör framför allt Österrike, Holland, Sverige och Danmark. Samtidigt kräver de tillsammans med den allra största nettobetalaren Tyskland att de olika typer av rabatter som de har fått för att sänka deras totala EU-kostnader bibehålls. Trots att rabatternas moder Margaret Thatchers Storbritannien har lämnat EU så lever rabatterna med allt sitt ogräs kvar.
De största nettomottagarna som kommer från östra och södra Europa kräver för sin del att kohesionspengarna inte får skäras ner. De behövs och de håller dessutom EUskeptikerna på mattan, heter det i deras argumentering.
Till de länder som får ta emot mest kohesionspengar hör Polen och Ungern. Det är samtidigt de två länder där EU:s grundvärden och bland annat rättsstatsprincipen äventyras på grund av den politik som drivs där.
För att få styr på de här länderna har många, bland annat Finland, krävt att en rättsstatsmekanism byggs in i EU:s budget så att EU-anslagen skärs ner för de länder som inte följer rättsstatsprinciperna.
Det förslag som Finland lade fram under sitt ordförandeskap under hösten har tyvärr redan urvattnats i Michels budgetförslag. EU:s trovärdighet står på spel om länder som Polen och Ungern får fortsätta sin vandring bort från unionens grundvärden samtidigt som EU stöder de här länderna med miljarder euro varje år.
Det är sist och slutligen inte fråga om enorma summor som EU-länderna nu strider om. Hela budgetens storlek är ungefär en procent av EU-ländernas totala bruttonationalinkomst och det som man nu bryter arm om är inte ens i promilleklassen.
Orsaken till att det är så svårt att komma överens är snarare den att ingen på hemmaplan vill ses som förlorare i det stora slaget om EU:s långtidsbudget. De pengar som varje medlemsland betalar till EU måste kunna uppfattas som välplacerade. Problemet är således hur slaget ska kunna resultera i 27 segrare.
Det finns många bud om EU:s budget och det är hårda bud som gäller i förhandlingsfasen ända tills en lösning har nåtts.