Ny bok utreder Finlands sjöfartssamarbete med Nazityskland
Under andra världskriget medverkade tiotals finländska fartyg i Transportflotte Speer, som bland annat fraktade tyskt krigsmateriel till Norge. Frakten var lönsam för finländska redare, men fick ett brutalt slut då Finland och Tyskland vände vapnen mot varandra. I sin nya bok utreder professor Lars Westerlund detta delvis bortglömda kapitel i Finlands krigshistoria.
Finlands och Nazitysklands systematiska sjöfartssamarbete under fortsättningskriget hade stor militär betydelse, men har fallit i skymundan. Det anser professor Lars Westerlund, som utreder ämnet i boken Kustfart som kollaboration – finländska fartyg i Transportflotte Speer 1942–1945.
Transportflotte Speer var en statlig tysk transportmyndighet som fått namn efter arkitekten Albert Speer, Nazitysklands rustningsminister och den högsta ansvariga för den tyska krigsindustrin. Transportflotte Speer uppstod i mitten av 1930-talet då Adolf Hitler gett Speer i uppdrag att bygga om Berlin till en ”världshuvudstad” med namnet Germania.
För bygget transporterades stora mängder granit från bland annat Norge och Finland till Tyskland med småtonnage som kunde köra på de tyska floderna och kanalerna. När världskriget bröt ut sköts byggprojekten delvis upp. Fartygen behövdes nu för militärunderhållet.
Mot norska kusten
Ur tysk synvinkel var behovet av mindre transportfartyg särskilt stort i det tyskockuperade Norge, där landtransporter är krävande på grund av de höga fjällen och djupa dalarna.
– Tyskarna hade 350 000 soldater, artillerifort och andra anläggningar längs norska kusten, så det fanns ett stort behov av underhåll. Det behändigaste var att använda småtonnage som gick i kustfart, säger Westerlund.
På tysk beställning kom därför flera finländska fartyg att engageras i Norgefarten inom Transportflotte Speers underavdelning Einsatz Norwegen, Finländska fartyg deltog också i den så kallade Ostlandfarten till bland annat Tallinn och Riga.
– Tyskarna tidschartrade finländskt småtonnage för krigstransporter. Lasten kunde bestå av byggnadsmaterial, ammunition och livsmedel för de tyska garnisonernas militära underhåll, säger Westerlund.
Transporterna bidrog till att stärka det tyska greppet om Norge samtidigt som Finland och Tyskland förde krig mot Sovjetunionen.
Lönsamt
Över hundra finländska fartyg från flera olika rederier deltog i transporterna. Transportflotte Speer upprättade ett kontor i centrala Helsingfors, i hörnet av Mikaelsgatan och Universitetsgatan.
– Bland finländska redare och skeppare fanns en entusiasm för att delta i den tyska Norgefarten. På en del håll fanns en önskan om att stödja Tysklands krigsmakt, men ur de finländska rederiernas synvinkel var drivkraften framför allt ekonomisk, säger Westerlund.
Tyskarna erbjöd nämligen redarna och sjömännen ovanligt fördelaktiga villkor.
– Fraktsatserna var goda, provianten riklig, besättningarnas hyror var två- eller trefaldiga och dessutom gick tyskarna med på att överförsäkra fartygen så att transporterna inte innebar någon ekonomisk risk för redarna. Det är sådana här lukrativa tillfällen som kan uppstå under krig när beställaren är beredd att betala vad som helst för att transporterna ska fungera.
Enligt Westerlund hade deltagandet i Transportflotte Speer den högsta statsledningens godkännande. Redare som ville engagera sig i Norgefarten ansökte om tillstånd hos Transportbyrån inom det dåvarande Folkförsörjningsministeriet.
– Folkförsörjningsminister Henrik Ramsay var vid den här tiden den centrala planläggaren av den krigstida handelssjöfarten, som var alldeles oumbärlig för krigföringen. Han
❞ Tyskland höll överlag Finland under armarna och beviljade krediter som gjorde det möjligt för Finland att importera spannmål, kol, bränsle, vapen och så vidare. Under fortsättningskriget var Finland ett slags tysk ombudskrigare.
var bland annat med om att sluta åtta fraktavtal med redarnas krigstida organisation i Tyskland, säger Westerlund.
Många svenskspråkiga
SFP-politikern Ramsay utnämndes 1943 till utrikesminister i Edwin Linkomies krigstida regering. Ramsay var samtidigt vd för Finlands ledande rederi Finska ångfartygs Ab (FÅA), och en tungviktare inom utrikeshandelspolitiken. FÅA, Silja Lines föregångare, deltog däremot enligt Westerlund inte i de tyska transporterna.
– Överlag hade de stora redarna som Antti Wihuri, Werner Hacklin, Ragnar Nordström och Gustaf Erikson inte så många fartyg i Norgefarten. Det var framför allt mindre rederier som såg en ekonomisk chans. En stor del av dem var i svenskspråkig ägo, eftersom handelssjöfarten i Finland av tradition haft ett starkt svenskspråkigt inflytande, säger Westerlund.
I boken nämner Westerlund bland annat flera åländska redare och skeppare.
– De fartyg som sattes in i Norgefarten var ofta äldre skutor och galeaser. Man bärgade bland annat ett fartyg som låg på Slemmerns botten utanför Mariehamn för de här transporterna. Ur affärsekonomisk synvinkel var det rationellt att utnyttja äldre småtonnage som var ledigt och
som kunde segla in pengar till Finland, säger Westerlund.
Det förbättrade enligt Westerlund den finländska handelsbalansen, som uppvisade ett stort underskott gentemot Tyskland.
– Tyskland höll överlag Finland under armarna och beviljade krediter som gjorde det möjligt för Finland att importera spannmål, kol, bränsle, vapen och så vidare. Under fortsättningskriget var Finland ett slags tysk ombudskrigare. Tyskarna hade nytta av finländarnas front mot Sovjetunionen och de djupa avancemangen in i Östkarelen, som samtidigt inte hade varit möjliga utan den tyska ekonomiska uppbackningen, säger Westerlund.
Brutal vändning
Även om många redare gjorde vinster på de tyska transporterna var det tyskockuperade Norge ändå inte den guldkust många sjömän hade hoppats på. Enligt Westerlunds utredning var tyskarnas övervakning rigorös, hamnbesöken kärva och vantrivseln utbredd bland besättningen.
Det visade sig att de generösa avtalen inte alltid hade täckning. Dessutom drabbades de finländska fartygen av mindre haverier, bland annat för att fartygens motoreffekt kom till korta vid den norska kusten.
Men den verkliga chocken för sjömännen kom hösten 1944 då Finland lyckades sluta separatfred med Sovjetunionen och bröt förbindelserna med Tyskland. I det påföljande Lapplandskriget vände finländarna och tyskarna vapnen mot varandra.
Det här innebar att besättningen på finländska fartyg som då befann sig i Norge hamnade i kläm. Tyskarna konfiskerade ett fyrtiotal fartyg och fortsatte i många fall frakten med egna besättningar.
Ett tjugotal finländska sjömän mönstrade på för tyskarna, men för det stora flertalet blev situationen ohållbar. Tysk internering hotade. I det läget rymde ett hundratal sjömän och flydde över de norska fjällen mot gränsen till Sverige under stora strapatser.
Gränsen bevakades av tyska trupper, och alla flyktingar nådde inte ända fram. Westerlund skriver bland annat om de åländska sjömännen Kurt Nordblom och Anton Karlsson, befälhavare på fartyget S/S Lovisa, som försvann och sannolikt rånmördades.
– Karlsson bar på skeppskassan och blev antagligen rånmördad, säger Westerlund.
Sattes i dödsläger
Över hundra finländska sjömän fängslades i Norge och sattes i arbetsoch koncentrationsläger. Omkring 90, av vilka 12 var kvinnor, hamnade i koncentrationslägret Stutthof nära Danzig i Polen. Där fanns också bland annat politiska fångar som Finland överlämnat till Tyskland under fortsättningskriget. Stutthof var också ett utrotningsläger: man räknar med att omkring 65 000 av de ungefär 110 000 personer som internerades där miste livet, däribland omkring 28 000 judar.
– Där rådde alldeles vidriga förhållanden. Många blev fysiskt och psykiskt märkta för livet, säger Westerlund.
Finländarna var på lägret från hösten 1944 fram till våren 1945, då de västallierades och Röda arméns avancemang satte punkt för arbetsoch utrotningslägren. Enligt tidigare forskning klarade sig 85 av sjömännen med livet i behåll, medan två dog i tyfus på lägret, två i bombningar och en i samband med evakueringen av lägret.
I sin bok skriver Westerlund att det finländska deltagandet i Transportflotte Speer på grund av sin känslighet är ett förträngt kapitel i historien. Uppgifterna Westerlund presenterar grundar sig bland annat på arkivstudier i Oslo, där Transportflotte Speers arkiv för Einsatz Norwegen finns bevarat, och på sådana rederiarkiv som varit tillgängliga.
– Mycket material har medvetet förstörts. I redarhistoriker hittar man vanligen inte en rad om detta. I Norge finns nästan ingen litteratur om ämnet. Det har inte varit så lockande att ventilera det nära samarbetet med Tyskland. Samtidigt måste man komma ihåg att folk var tvungna att arbeta för att få en utkomst, också i krigstid, säger Westerlund.