Ut ur mörkret
En tackling i en ishockeymatch förstörde Tommi Kovanens liv. Han tror att de värsta dagarna är bakom honom – men han kan inte vara säker på det.
En man sitter tyst och stilla på sängkanten. Han är klädd i svart, händerna vilar i famnen och han tittar ner i golvet.
Vad som rör sig i hans huvud är omöjligt att veta – ofta till och med för honom själv.
Vissa dagar känner han mycket, andra dagar nästan inget alls.
En del dagar är han arg. Andra dagar är han tacksam. Han upplever känslor av bitterhet, orättvisa, avsky och ilska men också av lättnad, glädje och förundran.
Tommi Kovanen är inte den människa han var för drygt sju år sedan. Han försöker – men kan inte. Helst skulle han inte vara den person han är i dag. Han gillar inte alltid den han blivit. Han kan vara lättirriterad, ha svårt att ta andra i beaktande och han förstår inte alltid konsekvenserna av sitt handlande.
För sju år sedan hände något som gör att han, trots att han utifrån ser ut som vilken 44-åring som helst, är söndertrasad inuti.
Han tacklades medvetslös i en ishockeymatch.
Den ödesdigra smällen hans huvud fick gjorde att han förlorade sitt yrke, sin familj, sina vänner, sina kredituppgifter, sina känslor och sin personlighet. Framför allt förlorade han sin hälsa och sin förmåga att leva ett normalt liv.
Sju år efter tacklingen tittar han upp från golvet. Ögonen är sorgsna men klara, blicken är fast men mjuk och rösten dämpad men stadig.
– Det svåraste har varit att förstå och ta in vad en hjärnskada är och hur den påverkar mig. Den här skadan har förändrat mig som person helt, säger Kovanen och skakar på huvudet.
Den 26 januari 2013: Solen skiner, det är några minusgrader och luften i Raumo är fylld av förväntan.
Det skulle vara en av vinterns och säsongens höjdpunkter. Tommi Kovanens lag Lukko skulle spela hemmamatch mot Blues. Senare på lördagskvällen skulle han, tillsam
Hjärnskadan har förändrat mitt liv totalt. Jag har varit på botten, så djupt ner man kommer, och jag har gått igenom alla sorters känslor på vägen tillbaka.
mans med sina vänner som satt på läktaren, fira sin frus födelsedag och samtidigt berätta för den samlade festpubliken glädjebeskedet att de väntade barn.
Efter att lagen samlats vid det egna målet för de sista förberedande orden lyfter Kovanen blicken mot läktaren där han ser sin fru och sina vänner. Han vinkar och ler mot dem. Sedan stänger han ut allt annat och åker mot mittcirkeln för att inleda matchen som han gjort hundratals gånger.
Det som skulle bli en bra inledning på festen blev i stället början på en livslång mardröm.
Pucken släpptes ned på isen och gled mot Lukkos försvarszon där Kovanens backkollega fick den. Han passade den svarta gummitrissan till Kovanen men den träffade i skridskon och studsade mot det egna målet. Kovanen satte i väg efter pucken, fångade upp den, åkte in bakom det egna målet och passade vidare pucken, i närkamp med Bluesspelaren Kristian Kuusela.
Kovanen var förberedd på att Kuusela skulle trycka upp honom mot sargen.
Men han var inte förberedd på tacklingen som kom från andra hållet – ur vad man i hockeyn kallar den döda vinkeln.
Tacklingen i ryggen var hård och den slungade Kovanen med kraft i sargen med huvudet före.
Matchuret visar elva sekunder då hans fru och vänner ser honom falla handlöst i isen.
Han blir liggande orörlig i en onaturlig ställning.
Det var inte bara matchen som var över för honom.
Tommi Huhtalas tackling satte punkt för Kovanens långa karriär som hockeyspelare.
Den satte också punkt för Kovanen som människa. Åtminstone för en lång tid.
Det var som om en del av Kovanens personlighet blev kvar på isen efter tacklingen.
Hjärnskadan han fick av smällen är inget han kommer att återhämta sig från. Det är inget han kommer att kunna skaka av sig som han gjort med smärtan efter otaliga tidigare tacklingar.
Det är något som tjugo månader efter tacklingen fick honom att förgäves ensam i sin bil söka efter ett sista ljus i mörkret. Då han inte hittade det plockade han fram den vassa kniven han hade med sig och lät den sjunka djupt in i handleden.
Kovanen ändrar ställning på sängen och rätar ut sina ben så att de är i linje med varandra.
Han verkar organisera sina tankar en stund innan han tittar upp igen.
– Allt kunde vara så mycket annorlunda, säger han långsamt.
Hans blick söker sig till teckningen på väggen som hans i dag sexåriga son ritat till honom. ”Isille terveisin” (hälsningar till pappa) står det skrivet med spretiga barnbokstäver ovanför bilden på en båt.
Några foton på sonen, lite leksaker på fönsterbrädet och en enkelsäng på andra sidan av bordet och ett par vykort av sonen visar att det finns ljus i mörkret i Kovanens liv.
– Hjärnskadan har förändrat mitt liv totalt. Jag har varit på botten, så djupt ner man kommer, och jag har gått igenom alla sorters känslor på vägen tillbaka, säger han.
För Kovanen tog det nästan två år efter tacklingen att komma upp till ytan igen.
Först försökte han dölja sin skada då han kände en oerhörd skam för att vara så svag att han inte klarade av att spela hockey.
Hockeyspelare ska vara tuffa. De ska inte klaga över småskador. Att inte kunna spela på grund av en skada som inte syntes utåt var inte något som passade in i grenens machokultur.
Under de första månaderna efter att hans huvud fick ta emot smällen lyckades Kovanen övertyga både sin närmaste krets och sig själv om att han nog är på väg tillbaka till sporten han älskat sedan barnsben.
Han berättade inte för någon att minnet börjat svika honom. Han visade inte för någon att balansen, koordinationen och orken inte alls var som den brukade vara. Samtidigt som hans fysiska symtom inte alls blev bättre sjönk Kovanen allt djupare in i sig själv. De mörka tankarna tog över allt mer.
Då han i dag talar om sina första månader med hjärnskadan gör han det via de minnen och bilder han fått hjälp med att pussla ihop av sina kompisar, sina läkare och de läkarutlåtanden som skrevs under 2013 och 2014.
– Jag har väldigt många minnesluckor från den tiden och mycket av det som hände då är sådant jag själv inte minns, säger han.
– Jag levde i ett fullkomligt kaos. Då jag i dag ser tillbaka på det känns det illa att tänka på hur borttappad och hopplös jag var.
Då han försöker beskriva hur han kände och vad det var som hände med honom under de mörka månaderna efter tacklingen gör han det med låg röst.
– Smärtorna var hemska. Och det är oerhört skrämmande att leva då huvudet inte fungerar. Det är en sak vi tar för givet då vi är friska men då man förlorar kapaciteten att tänka klart, att ha känslor och att kunna se enkla samband mellan saker eller göra vanliga vardagliga sysslor drabbas man av en enorm skräck, säger han.
– Jag kände svindel, obeskrivlig rädsla och skräck, hat och ilska och mitt minne fungerade inte alls.
Kovanen kunde glömma enkla saker i vardagen och leva väldigt impulsivt och irrationellt.
Då han gick till matbutiken för att handla kunde han vandra omkring i affären i över en timme för att han inte kunde känna igen en vanlig produkt som han plockat ner från hyllan hundratals gånger tidigare. Att be om hjälp av ett butiksbiträde var otänkbart. Han kände för stor skam för att göra det.
Dessutom skulle ju hans stora hemlighet avslöjas om han inte kände igen en mjölkkartong. Då skulle alla i hans omgivning få veta att han inte alls återhämtade sig från sin skada på det sätt han hela tiden låtit andra förstå.
I takt med att han småningom började tappa greppet om sitt liv och sig själv började också det självdestruktiva beteendet ta över allt mer.
Hans liv var som ett expresståg på väg mot förödelsens brant med full fart. Han hade ingen aning om hur han skulle styra tåget eller var bromsen fanns.
– Jag fick uppleva hur hjärnan fungerar då den inte fungerar. Det är inte så att min hjärna skulle ha slutat sända signaler och impulser till mig i och med hjärnskadan. Tvärtom sände den ut impulser i rasande takt och jag hade inget sätt att ta emot eller hantera dem, säger Kovanen.
– Jag har hemska minnesbilder av hur mitt liv var …
Han tystnar mitt i meningen.
Sakta men säkert stängde både Kovanens kropp och hjärna ner sig och lämnade bara ett skal kvar. Efter otaliga lika hopplösa som misslyckade försök att ta sig tillbaka till hockeyn befann han sig till slut i en mörkrets återvändsgränd omgiven av rädsla och desperation.
Det krävdes ett självmordsförsök för att rädda Kovanen och få honom att äntligen förstå att det var hjärnskadan som var orsaken till hans beteende och hur han mådde.
Efter en femte och sista vistelse på psykiatriska sjukhuset Moisio i S:t Michel vågade han äntligen tala om sin hjärnskada.
Det var också då, i oktober 2014, som han första gången besvarade frågan ”Hur mår du?” med ”Dåligt” i stället för ”Bra” och andra lögner han tagit till varje gång någon ställt frågan efter tacklingen.
Det var också då han började acceptera sin hjärnskada och lärde sig att försöka leva med den.
Men vägen tillbaka hade bara börjat. Han visste inte då att den skulle fortsätta vara fylld av oväntade utmaningar.
Tommi Kovanen tog sina första skär på isen med sin mammas skridskor då han var fem år gammal. Grannpojken Jani var den stora förebilden, och eftersom Jani spelade hockey ville också Tommi Kovanen göra det. I och med att Jani var ett år äldre fick Kovanen ärva hans utrustning i samma takt som idolen växte ur den.
Trots att Kovanen inte var någon stjärna som barn hittade han alltid glädje i hockeyn. Den stora drömmen var inte proffsliv och spel i NHL, utan Kovanen drömde om att en dag få spela i Pieksämäen Palloseuras representationslag i division 2. De 17 mark (cirka 3 euro) spelarna fick i dagtraktamente där kändes som en enorm ersättning för att få spela hockey och en ung Kovanen räknade ut att han skulle kunna försörja sig på hockeyn genom att ta en plats i division 2-laget.
– Jag har aldrig varit en spelare som gör vad som helst för att vinna och hockeyn har aldrig varit blodigt allvar för mig.
– Jag ville ha kul på isen, trivas med killarna och förstås också vinna. Men jag ville aldrig vinna på någon annans eller på den egna hälsans bekostnad, säger han.
Han tystnar en stund då han uttalat orden. Blicken rör sig ut genom fönstret mot innergården där husväggen tornar upp sig mot den mörknande vinterhimlen. Tankarna snurrar i hans huvud och han tappar tråden för en stund och tar sig för pannan.
– För mig var det alltid viktigt att alla mådde bra och hade det bra i laget, säger han då han hittat tillbaka till sina senaste ord och tankar.
Han uppnådde aldrig det stora barndomsmålet – att spela i Pieksämäen Palloseura – men han kom betydligt längre än så i sin karriär. Han spelade över 500 ligamatcher i Pelicans, KalPa, JYP, HIFK, Jokerit, Tappara och Lukko, och höjdpunkterna i karriären är många och varierande. Ändå vill han inte lyfta fram ett ögonblick eller ens en säsong framför de andra.
– För mig var hela karriären karriärens höjdpunkt. Att jag fick spela så länge och vara med om så mycket är det bästa. Varje säsong gav mig mycket och alla lag jag fick vara del av har en speciell plats i mitt hjärta, säger han.
Det var kring hockeyn han byggde upp och skapade sin identitet. Det var via hockeyn han kunde få uppleva hela känsloskalan från total eufori till bottenlös besvikelse, och det var kring hockeyn hela hans liv och existens kom att kretsa.
Kroppen var ett arbetsredskap som krävde tusentals timmars hårt och målmedvetet arbete för att hållas i gång och i skick. Hans hjärna var programmerad att i rasande takt ta emot signaler på planen, sortera dem och ta rätt beslut på bråkdelen av en sekund.
På bråkdelen av en sekund rycktes allt ifrån honom.
På bråkdelen av en sekund gick han från att vara en ligaspelare, en omtyckt lagkamrat och en glad och varm person till att bli en svag skugga av sig själv.
Det var inte så här Tommi Kovanen hade tänkt sig sitt liv som 44-årig ishockeypensionär. Han hade inte tänkt att han skulle sitta på sängen i en tyst lägenhet i centrum av Helsingfors med en dator på det lilla bordet, tre fönster mot gården och några kvadratmeter golvyta där han kan leka med sin son de dagar han är på besök.
– Jag försöker att inte tänka på min situation och min skada hela tiden, säger han.
Han stiger upp från sängen, går fram till bordet, tar en banan ur skålen och stannar upp och tittar ut genom fönstret. Han tuggar långsamt innan han slänger skalet i köket och sätter sig på sängen igen.
– Det finns dagar då jag är så förbannat förbannad på allt och jag känner en sådan otrolig ilska och hat mot min skada, säger han.
– Jag låter de här känslorna komma i stället för att skjuta dem ifrån mig.
– Det har varit oerhört skrämmande. Jag har tvingat mig själv att möta sorgen, ilskan och alla andra negativa känslor. Det har varit svårt att inse att det bara är tankar och känslor och att de egentligen inte kan göra mig illa, säger han.
Kovanen hade inte räknat med att sitta i sin enrummare i Helsingfors i dag, sju år efter olyckan. Många av hans vänner är före detta vänner, alla har inte orkat med hans skiftande humör, hans oförmåga att ta andra människors känslor i beaktande och hans svårigheter att greppa en normal vardag.
På den långa vägen från isen i Raumo i januari 2013 har han förlorat det mesta i sitt liv. Men också vunnit tillbaka en del av det gamla och mycket nytt.
– Tankar om allt jag utsatt och orsakat min närmaste krets kan hålla mig vaken vissa nätter, säger han och tittar ner i golvet.
– Jag har lämnat rykande ruiner efter mig. Jag har sårat människor djupt då jag inte kunnat se hurdan människa jag är i förhållanden. Jag har inte själv kunnat se hur min hjärnskada påverkat mig.
Kovanen behöver inte gå in på detaljer för att man ska förstå att han ångrar saker han gjort, sätt han betett sig på och ord han yttrat. Hans hjärnskada har gjort att han inte klarar av att se konsekvenser av sina egna handlingar och han förstår inte i stunden att hans agerande sårar och påverkar människor i hans omedelbara närhet.
– Det är inte lätt att vara närstående till mig, säger han med en suck.
Han gnuggar sina händer och ser ut att gå en inre kamp för att komma vidare i sin tankebana. Att kämpa med och mot sig själv är något Kovanen blivit otroligt bra på under de senaste åren. Först kämpade han för att ingen skulle få veta hur dåligt han mådde, sedan kämpade han för att dölja sina planer på att ta avsked av livet och till slut gick han den tuffa kampen mot sina egna tankar och demoner.
– Självbedrägeriet har varit stort då jag sagt att jag mår bra bara för att jag så gärna ville må bra. Det är bättre nu då jag accepterat min skada och vet att jag kommer att leva med den resten av mitt liv.
Det har varit oerhört skrämmande. Jag har tvingat mig själv att möta sorgen, ilskan och alla andra negativa känslor. Det har varit svårt att inse att det bara är tankar och känslor och att de egentligen inte kan göra mig illa.
Han ler försiktigt. Kanske tänker han på alla de hundratals timmar av terapi han genomgått för att få ordning på sina tankar. Kanske han tänker på läkarna som till en början sade att han skulle åka hem och vila, ta värkmedicin och snabbt vara tillbaka i rinken. Kanske han tänker på äktenskapet som tog slut som en följd av hans personlighetsförändring. Eller kanske han tänker på de otaliga bilfärderna till och från Helsingfors då han mådde så dåligt att han måste stanna upprepade gånger för att orka ta sig till och från läkarmottagningen där han till slut fick beskedet att skadan är allvarlig och att han inte någonsin kommer att återhämta sig helt.
Eller kanske han bara ler för att han fortfarande är vid liv och kan le.
– Jag har gått in i väggen många gånger under de senaste åren. Och jag har ödmjukt fått medge att jag behöver stöd för att klara av vardagliga sysslor och ärenden som är självklarheter för vuxna människor, säger Kovanen.
– I dag är jag en arbetsoförmögen sjukpensionär. Min neurolog sade åt mig att jag nu har det bästa jobbet i världen: att leva mitt liv.
Vardagen ser annorlunda ut för Kovanen än för de flesta i hans ålder. Hans hjärnskada gör att han behöver vila. Han har dagar då orken inte räcker till för att uträtta några ärenden men han har också dagar då han snör på sina skridskor, tar med sin son till någon av hockeyplanerna i Helsingfors och njuter av att få leka med pucken och framför allt vara pappa.
Kovanen stiger upp från sängen och sträcker sig efter ett anteckningsblock som ligger på bordet bredvid datorn. Han tittar ner på texten som är skriven med hans egen handstil.
– Jag kollar bara om här står något jag borde berätta, säger han.
Efter skadan har han fått lära sig att skriva ner viktiga händelser, tankar och ärenden för att han inte ska glömma dem. Även om hans hjärna inte längre är som på ett barns nivå, fungerar den inte som förr och den behöver stöd.
Kovanen promenerar mycket längs de södra stränderna i Helsingfors, njuter av havsluften och sitter – då vädret tillåter det – uppe på bostadshusets takterrass. Han läser gärna böcker, främst biografier och ser på tv-serier och dokumentärer.
I hans bokhylla finns allt från Henri Charrières klassiker Papillon till Zlatan Ibrahimovics självbiografi, från Laila Hietamies Kylä järvien sylissä till John Branchs Boy on Ice: The Life and Death of Derek Boogaard som handlar om hockeyslagskämpen Boogard som dog av en överdos då han försökte återhämta sig från en av de många hjärnskador han ådrog sig under sin NHLkarriär.
Kovanen räcker mig boken om Boogard med uppmaningen att läsa den. Av hans blick kan man läsa att han i dag skattar sig lycklig över att, till skillnad från Boogard, vara vid liv.
Det har gått sju år sedan den ödesdigra tacklingen och drygt fem år sedan hans vän hittade honom i bilen med uppskurna handleder.
Efter att Kovanen lappats ihop på sjukhuset blev han tvångsintagen på det psykiatriska sjukhuset Moisio och accepterade äntligen att han behövde hjälp för att kunna börja sitt nya liv.
I dag anpassar han sitt dagsprogram efter sitt mående och måste ibland inse att hjärnan inte klarar av att processa alla impulser.
Men framför allt har han accepterat att han aldrig kommer att bli helt återställd.
– Folk vill så gärna ha en bra och glad avslutning på en historia, säger han och tittar ut genom fönstret.
– Just nu trivs jag i min vardag. Jag tar det rätt lugnt och försöker njuta av livet och rör på mig så mycket jag kan. Han tystnar igen för en stund. – I dag kan jag säga att jag vet hur det är att leva med min hjärnskada. Om ett år kanske jag säger att jag inte visste något i dag.
Texten baserar sig på intervjuer och samtal med Tommi Kovanen och boken ”Kuolemanlaakso”, skriven av Kovanen och Jenny Rostain som gavs ut 2017.