Skona barnens kreativitet

Nyligen frågade en kompis om jag gillade att jobba som journalist. Visst, det är roligt med nya uppgifter varje dag. Man träffar människor, lär sig nytt, skriver, allt det där. Men det var ändå något som bekymrade mig, sade jag. Det faktum att allt jag skriver måste vara sant. Fast egentligen är journalistik en kreativ bransch. Inte så att man kan citera dem man intervjuar lite hur man vill, utan för att man väljer vad man fäster blicken vid, och hur man skärper blicken.

En icke-kreativ, reproduktiv journalist är den som slaviskt läser mejlkorgen och kutar från den ena presskonferensen till den andra. Hen hamnar i famnen på välklädda lobbyister och stryker dem medhårs, omedveten om att journalistikens demokratiska uppdrag lider för varje makthavare som får som hen vill.

En kreativ, proaktiv journalist är den som frågar sig om det egentligen är så viktigt att lyssna på vad makthavare har att säga – på deras egna villkor.

Men inte bara vi journalister har kreativa jobb. Egentligen har de flesta det, även politiker. För vad är inte medborgarlön eller sex timmars arbetsdag, som Sanna Marin nämnde på SDP:s partifest i höstas, om inte exempel på kreativ politik?

Och det är bara i ett tolerant samhälle som kreativiteten kan flöda.

Professor Antti Juvonen säger att det finländska skolsystemet har ett för högt fokus på prestation och på att elever ska göra rätt.

Nu ryter någon till. Vi har inte samma problem som till exempel Sverige. Där får skolan göra ekonomisk vinst och ordningsproblem är regel snarare än undantag.

Dessutom, påpekar någon med ett finger i vädret, placerar vi oss högre än Sverige i Pisaundersökningar.

Det vet jag. Och jag var helt övertygad om att det var toppen för bara fem år sedan, när jag med en vit mössa på huvudet och ett brett leende klirrade mitt glas mot andra nyblivna studenters.

Först nu inser jag vad jag ägnat över tio år av mitt liv åt. Att göra rätt. Enligt läraren, föräldrarna, samhället, klasskamraterna. Enligt typ alla andra utom mig.

Jag ville bli finsk mästare i att göra vad folk förväntade sig av mig. I samma veva hade jag blivit mästerlig på att kväva de tankar och känslor som kanske inte var normala eller eftersträvansvärda.

Och det är inte lätt att bli fri från ”göra rätt-syndromet” i vuxen ålder. Viljan att göra rätt kan bli så stark, att man hellre inte gör någonting alls.

Ändå bör det sägas att jag tillhör den grupp som helskinnad tog sig igenom skolmangeln.

Att ägna sig åt kreativitet är såklart inte möjligt för alla. En uteliggare kan knappast spåna sig fram till en plats för natten. En ensamstående mamma med tre skrikande barn orkar knappast fixa en gourmet-middag.

Däremot är idéer det enda sättet som vi kan lösa sådana samhällsproblem med. Hur gör man då? Att konstant ha ett fullbokat schema och fylla ut pauser med sociala medier bäddar knappast för det.

Snarare tar kreativitet, liksom alla goda ting, tid. Och tid är pengar. Då behövs det pengar. Svårare än så är det inte.

Alltså: Skolan behöver mer pengar och mindre undervisning i utantillkunskap.

”Snarare tar kreativitet, liksom alla goda ting, tid. Och tid är pengar. Då behövs det pengar. Svårare än så är det inte. Alltså: Skolan behöver mer pengar och mindre undervisning i utantillkunskap.”

BILLE SIRÉN

reporter