Beklämmande med Sannfinländarna
POLITIK I allmänhet brukar Sannfinländarna komma med förenklade lösningar på svåra problem. Man problematiserar exempelvis inte klimatdilemmat och flyktingproblemet i världen, utan påstår att Finland är så litet att påverkan är försumbar.
Detta och många andra spörsmål gör att rörelsen kan hänföras till populisternas oansvariga värld och att de befinner sig långt ut på högerkanten. Deras ledare Jussi Halla-aho ger ett intellektuellt intryck. Hans karisma försvagas av att han har ett ordinärt sätt att tala. Han har inte lyckats kopiera tidigare populistledare i Finland. Trots detta intresserar han stora grupper väljare.
Sannfinländarna är otroligt uppfinningsrika när det gäller att hävda sin främlingsfientlighet och få den att passa in i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Begreppet humanitet finns inte i deras tankevärld. Nationalismen är starkt framträdande. I historien finns det många exempel på hur farlig den kan vara när den eskalerar på allvar.
Sannfinländarna är dock inte pragmatiska när det gäller landets ekonomi. Nu senast när arbetskraftsrelaterad invandring var på tapeten var de i vanlig ordning emot. Detta trots att landets egen potential inte räcker till.
Man skulle tro att de flesta människor skulle vara rädda om planeten och dess överlevnad. Men så är inte fallet med Sannfinländarna, som har kommit underfund med att det finns många som är trötta på klimatdiskussionen.
Dessa stöder uppenbarligen Sannfinländarna som sopar problemen under mattan.
Att gå åt minoriteter, som de svenskspråkiga, som man aktivt gör kan inte anses vara civiliserat.
Det är svårt och beklämmande att konstatera att Sannfinländarna toppar opinionsmätningarna. För närvarande ligger man på 23–24 procent. Det betyder att partiet har stöd i alla samhällsklasser. Detta är visserligen inte detsamma som valresultat. Uppenbart har partiet stark draghjälp av att det finns liknande rörelser i nästan alla länder i Europa.
Sannfinländarna strävar inte efter politisk stabilitet, helst ser man att det råder oreda, vilket antagligen gynnar deras expansion. Det påminner starkt om den filosofi kommunisterna stod för när de hade en styrkeposition. Den ebbade ut, förhoppningsvis går det likadant för populisterna.
Man har uppenbara problem med att uppträda och handla på ett sätt som följer riksdagens bestämmelser – och dessa riksdagsledamöter skall stifta lagar som gäller för oss
Ifall det uppstår en politiskt starkt instabil situation finns det en uppenbar, förhöjd risk för att Sannfinländarna flyttar fram sina positioner och är beredda att tilllämpa odemokratiska principer.
Situationen i Europa är inte direkt jämförbar med den som rådde på 30-talet. Men det vore dumt att inte se att det föreligger likheter som räcker för att skrämma demokratiska människor.
Klimatskam har, som vi alla vet, under de senaste åren blivit ett vardagligt och återkommande samtalsämne. Många unga tycker i dag att det är självklart att man, om man har lite vett och ansvarskänsla, känner skam över miljömässigt dåliga köpbeslut, flygresor, onödig konsumtion och kanske också jobb i miljöskadliga branscher.
För många äldre, kanske särskilt fyrtiofemtiotalister, kan klimatskam däremot framstå som ett löjligt modefenomen, ett meningslöst skuldbeläggande av individer. Varför ska deras barnbarn plötsligt bli skamfyllda och förtvivlade över något som de ändå inte själva kan påverka?
Som medlem av en mellangeneration, född på 1970-talet, kan jag ibland förundras över tanken om klimatskam som ett helt nytt fenomen. Klimatuppvärmningen var definitivt ett av motiven till att vi, på initiativ av några aktiva klasskompisar, krävde och fick vegetarisk skolmat när jag gick i gymnasiet i mitten av 1990-talet. Som studerande och ung vuxen rörde jag mig bland människor som på olika sätt beaktade klimatuppvärmningen i sina livsstilsval: åt vegetariskt, köpte begagnat, valde bort bil, valde att bo relativt trångt.
Jag betraktar mig själv som slarvig i det här avseendet, men har alltid haft vaga skamkänslor över vår kollektiva överkonsumtion i allmänhet och mina personliga excesser i synnerhet.
Därför framstår diskussionerna kring klimatskam snarast som en ytterligare popularisering av det som redan länge varit uppenbart: att många av våra vardagliga verksamheter gör oss miljöfarliga, och att vi kanske borde känna något inför detta faktum.
Att känna skam har under de senaste årtiondena varit omodernt. Fyrtiotalisterna hade en nyckelroll i att liberalisera vårt samhälle och en viktig del av den liberaliseringen var att avskaffa skamkänslor över vem eller vad vi är. Psykisk ohälsa, kvinnors sexualitet, homosexualitet, skilsmässor, etnisk bakgrund, handikapp eller ”fel” modersmål är saker som vi tidigare skulle ha lärt oss att skämmas för och nu får lära oss att inte skämmas för, allt till förmån för ett rimligare, mer levbart och mer demokratiskt samhälle.
Människor blir inte friskare av att känna skam och skam gör inte heller deras sexuella relationer mer uppbyggliga. Skam över homosexualitet eller över depression bidrar inte till att rätta till något som vi i dag skulle se som en moralisk oegentlighet.
Men klimatskammen är av ett annat slag, för den aktiveras av beteenden som kumulativt vållar verkliga problem, som i sin tur har konsekvenser för oss alla. Här har skammen en konstruktiv etisk roll: den spårar något som är ohållbart i våra liv.
Många tänker sig att klimatskammen är meningslös, eftersom den fäster uppmärksamheten vid hur folk känner sig i stället för att hjälpa dem att göra bättre val. Men det vi känner har en stor betydelse för hur vi handlar. Det har också en stor betydelse för hur vi ser våra valmöjligheter och vår egen roll i ett större sammanhang. Vi tänker oss att en tafsande chef eller fortkörare gärna ska lära sig skämmas över sitt beteende – att det till och med är nödvändigt för att skapa förändring. På liknande sätt påverkar klimatskam vår förmåga att omvärdera vår roll i det större sammanhanget.
Den stora skillnaden och den stora utmaningen i det senare fallet handlar om att få oss att ändra våra sätt att leva, även om enskilda förändringar i enskilda människors liv i sig inte har någon som helst betydelse för helheten. Vi ska alltså känna skam för handlingar som vi strängt taget inte anser är fel, utan betraktar som vardagliga och ofta nödvändiga: köra bil eller köpa en t-skjorta.
Det är ett välkänt moralfilosofiskt problem att människor i allmänhet inte känner sig moraliskt ansvariga för sådant som de förorsakar på avstånd eller bidrar till som medlemmar av en stor grupp. Den enskilda skulden späds ut, så att ingen till slut är riktigt skyldig. Eller kanske man ska säga att var och en är så lite skyldig, att det verkar meningslöst att fördöma någon. Våra känslomässiga reaktioner följer ofta det här mönstret. Vi kan uppröras av hur arbetare behandlas i asiatiska klädfabriker, men köper ändå deras produkter utan att känna skuld eller skam. Vi donerar för att hjälpa nödställda australiensare (eller koalor), men fortsätter med den livsstil som bidrar till flera skogsbränder globalt. Vi anser att helheten är moraliskt ohållbar, men kan inte uppbåda någon energi för att se över vår del i den.
Det här är ett problem i alla typer av kollektivt handlande: mobbning är ett typexempel, totalitära regimer ett annat. Det blir ändå ett allt större problem i en globaliserad värld, där många av våra handlingar påverkar människor som befinner sig väldigt långt ifrån oss och en stor del av våra mest skadliga beteenden är just av kollektiv, utspädd art.
Skuld- och skamkänslor utgör en form av moralisk energi, som formar vårt handlande och vårt sätt att se på världen. När de uteblir fortsätter vi lätt med beteenden som vi har kommit att betrakta som moraliskt problematiska.
Jag är övertygad om att jag borde flyga mindre, men känner ingen nämnvärd skam när jag med jämna mellanrum kliver på planet. Jämför det här med: ”jag vet att man inte borde försnilla pensionärers pengar/sparka hundvalpar/slå barn, men känner ingen nämnvärd skam när jag med jämna mellanrum gör det”.
När det handlar om kollektiv skuld är våra moraliska känslor i viss bemärkelse dysfunktionella. De ger oss inte den energi som behövs för att ändra på vårt beteende. Kanske är det här ofta nödvändigt för att vi också ska kunna leva och inte hela tiden ska bära hela världens tyngd på våra axlar. Men vad gör vi om vi verkligen behöver åstadkomma förändring?
Med dagens kunskap om klimatförändringen och politikernas sena uppvaknande står vi i en situation där emotionell liknöjdhet och ”rationella val” inte fungerar. Vi behöver den energi som klimatskammen ger. De ungas klimatskam är alltså en värdefull samhällelig resurs, som vi kan vara tacksamma för.