Alicante är Barcelonas lekfulla lillasyster
Med sitt stabila och varma klimat har Alicanteprovinsen i många år varit efterfrågad bland nordiska golfspelare. Mellan varven kan man besöka huvudorten Alicante, som under de senaste åren också upptäckts av den stora turistströmmen.
När man från golfhotellet El Plantio närmar sig Alicante är landskapet kargt och flackt, men här och där avtecknar sig apelsinträdens runda lövkronor mellan cypresser och blånande berg i fjärran.
En mild vinterdag kör vi vägen i taxi och upplever Medelhavsstädernas vanliga trista infart med hyreskaserner, tråkiga köpcentra och småindustri. Lyckligtvis lämnar taxin av oss invid vattenbrynet i Alicante. Snart visar det sig att Alicante är en slags leklysten lillasyster till Barcelona. Staden har ett tjusigt läge och här finns allt man önskar, oftast på gångavstånd.
Det första mötet med Alicante sker en solig dag då nordborna går lättklädda, medan spanjorerna bär basker och ulster och spanjorskorna för sig stolt och vackert i minkpäls. De ler med lätt överseende åt främlingarnas bisarra klädvanor och kan aldrig smälta att manliga turister har shorts och kortärmade skjortor.
Lätt att tyda stadsplanen
Hamnpromenaden Explanada de España skuggas av hundratals palmer och uråldriga fikusträd. Vissa husfasader påminner om dem i Nizza. Promenaden är lagd i ett böljande mönster av miljontals små plattor i vitt, svart och rött. Här kan man spana på exklusiva båtar eller bara beundra själva promenadstråkets eleganta restauranger.
Staden har en låg puls som känns genuin. Efter att ha stärkt mig med en café solo och bläddrat i en turistbroschyr känner jag mig hemmastadd på strandpromenaden och upptäcker att en stor del av Alicantes stadsplan är lätt att bena ut. Stadens mest populära sevärdheter finns utspridda i närheten av detta område, däribland Castillo de Santa Bárbara
som ligger på toppen av berget Mount Benacan 166 meter över havet. Man kan promenera hela vägen upp till borgen, men många föredrar hiss från stranden Playa Postiguet.
Besöket blir den stämningsfullaste upplevelsen. Borgen består av flera våningsplan från olika tidsperioder. Den översta och äldsta delen är byggd av araberna som under 800-talet bevakade området. Sedan har borgen stegvis byggts ut.
Den utnyttjades under spanska inbördeskriget på 1930-talet, då ett mindre antal fångar hölls här. Deras namn är inristade på plattor i marken vid en av utkiksplatserna. Bakom den monumentala muren, som med tiden fått en mild honungsgul färg, breder kustremsan ut sig. Härifrån ser man i stort sett hela Alicante. Staden vänder sig mot Medelhavet som ger de milda vintrarna.
Utsikten över Costa Blanca, den vita kusten, och hamnpiren är magnifik. Det är lätt att bli lyrisk. Åt väster sträcker sig en fruktbar dal som avslutas av blånande kullar. Det vilar något milt över det växande Alicante. Man tycker sig nästan förnimma hur staden belåten efter 7 000 år av historia beslutat sig att njuta av den popularitet som kommer.
Söderut ligger staden Cartagena, det forna Kartago Nova, där Hannibal under det andra puniska kriget lät sina 37 elefanter vila innan han marscherade norrut genom östra Spanien. Guiden för oss genom ett valv till fängelsehålan där ett antal otäcka tortyrredskap finns. Sedan besöker jag det lilla arkeologiska museet med krukor från förhistorisk tid.
Medeltida El Barrio
Efter borgen kanske vi kan lämna Alicantes förflutna ett tag. En solig
söndagseftermiddag kan man till exempel promenera genom El Barrio de la Santa Cruz, Alicantes medeltida kvarter vid foten av berget där borgen tronar. Vid ett litet torg står kyrkan Santa Maria som har en rikt dekorerad fasad med vridna kolonner och svulstig barockinteriör i en gotisk inramning.
Gatorna är som smala gångar och kantas av små vitkalkade hus med kakeldekorationer. Det är brokigt och vackert. Pelargoner i krukor och hinkar trängs med balkongmöbler och tvättlinor. På söndagseftermiddagen är kafépubliken familjebetonad. Då tycks man och hustru, barn, svärmor och moster lämna hemmet för att sitta och se på folk och själva bli beskådade.
Dessa gränder är allra bäst kvällstid. Om man är hungrig kan man äta tapas i någon av hål-i-väggenbarerna där en stor del av lokalbefolkningen verkar hänga. Som aptitretare smakar jag på världens godaste oliver. Rätt som det är hör jag gitarrmusik i gränden. Det är bara att luta sig bakåt och känna det äkta Spanien.
Så flanerar jag längs Calle Mayor till någon av Alicantes många tapasrestauranger för en lagom sen spansk middag, ditlockad av en charmigt påstridig inkastare med en bunt menyer i handen. Han påstår att kocken är en mästare på paella och egenhändigt komponerade efterrätter. När han erbjuder en gratis flaska vin är vi sålda.
Stämningen på Plaza Santisma Faz är en sådan som en äkta resenär sätter värde på. Det räcker med ett kvadratiskt torg med blygsam utsmyckning, några palmer och en diskret marmorfontän omgiven av blomrabatter. Prisnivån på restaurangen, åtminstone med Helsingforsmått mätt, är låg.
Efter den utsökta efterrätten Tortilla Sorpresa, en syltomelett som flamberats bakom bardisken, glider vi in i kvällsströmmen mot Svampgatan Calle de las Setas. Gigantiska flugsvampar pryder denna gata. Här finns massor av restauranger och kaféer, och tapasätandet verkar vara som intensivast just här. Också barerna är fullsatta ända ut på trottoaren. De flesta är ivrigt samtalande unga män, iberianernas mörkhåriga ättlingar som lever på medeltidsstadens branta gator och tar strömmen av turister med samma ro som deras förfäder utstod forna invasioner. Ju längre kvällen lider desto livligare blir det.
Läckerheter på Mercado Central
Naurligtvis måste vi se hur Alicantes saluhall och matmarknad Mercado central ser ut. Inte minst den ståtliga byggnaden, som uppfördes 1911–1912, är intressant med sin vackra takkupol. Hallen fyller nästan ett helt kvarter. Sällan har jag sett matvaror så vackert ordnade. Silverglänsande sardiner ligger i mönster i runda korgar. Musslor och Medelhavsfiskar vilar på färska gröna fikonblad mellan glänsande isbitar. Spanska korvar lyser klarröda. Oliverna är stora, den torkade skinkan Jamón Ibérico ser ut som ett stilleben. Här finns rosafärgade languster, högar med flata ostron och blåmusslor fiskade i staden Santa Pola två mil söder om Alicante. Och turrón – den spanska nougaten som innehåller mandel, äggvita, socker och honung – skulle man gärna smaka på.
Inbördeskriget gör sig påmint
Den sista dagen, efter en expedition till tvärgator kantade med väskaffärer, vilar jag mig en stund på en stenbänk vid strandpromenaden. Husen bildar en arkitektonisk helhet och i parken finns det skulpturer av djur. Under arkaderna skymtar affärer som av skyltfönstren att döma verkar specialisera sig på souvenirer.
Mitt framför mig ser jag en byst av en man i kaptenshatt. Archibald Dickson var en walesisk kapten på båten S/S Stanbrook som våren 1939, när spanska inbördeskriget höll på att ta slut, väntade på en last av tobak, saffran och apelsiner på redden medan fascistiska styrkor blockerade de spanska hamnarna.
Alicante var en av republikanernas sista utposter och tusentals människor, många av dem soldater från de republikanska styrkorna, republikanska anhängare, utländska rådgivare, politiker, kvinnor och barn hoppades på att räddas från de fascistiska styrkorna. Kaptenen lät mot skeppets ägares vilja 2 600 personer stiga ombord på båten och segla till friheten.
Den nordbo som spelar golf och gör sporadiska besök i Alicante får tämligen ostört dyrka sol och hav och shopping kryddat med historiens vingslag.
Som aptitretare smakar jag på världens godaste oliver. Rätt som det är hör jag gitarrmusik i gränden. Det är bara att luta sig bakåt och känna det äkta Spanien.