Gryningsmästaren som skänker oss världen
ESSÄ Genom att skriva skapar Peter Handke en värld och ett sätt att vistas i den. För honom är det här det enda sättet att leva, ett ständigt, mödosamt arbete som inte viker undan för de största svårigheterna och som inte tar den minsta hänsyn till omvärldens krav och förväntningar. Litteraturkritikern Michel Ekman har läst en biografi över och fem böcker av fjolårets Nobelpristagare.
I Wim Wenders film Himlen över Berlin (1987), med manus av Peter Handke, finns en scen där de två änglarna Cassiel och Damiel som vakar över människorna i Berlin sitter i en bilaffär vid Kurfürstendamm. Själva osynliga iakttar de folklivet på gatan medan de läser högt för varandra ur anteckningsböcker där de noterat händelser under dagen, framför allt små, betydelsebärande episoder ur människors liv.
Det är en nyckelscen, både i filmen och Peter Handkes liv och verk. Den leder änglarna till ett samtal om människolivet, om deras dröm om att bli delaktiga, att känna och uppleva det som människorna upplever, att ana och bli förvånad i stället för att vara evig och veta allt, att få vänner, att erfara känslan av att ta av sig skorna eller smaken av mat. Änglarnas förhållande till livet symboliseras av den svartvita värld de lever i. Bara människorna, de tidbegränsade, ser i färg.
Också Peter Handke är en manisk antecknare som outröttlig fyller sida efter sida med allt han upplever och tänker. Också han drömmer om att dela sitt liv med andra. Men i motsats till ängeln Damiel, som till slut tar steget in i människovärlden, tycks Handke för det mesta vara utestängd. Det enda sättet att göra världen verklig är för honom att skriva om den. Och all mänsklig samvaro blir snabbt ett hinder för skrivandet. I sin utmärkta biografi Meister der Dämmerung (”Gryningsmästaren”) skriver Malte Herwig att det knappast finns någon författare som lika radikalt som Handke har underställt sin biografi skrivandet. Det kan uppfattas på två sätt: allt Handke upplever i livet blir material för författarskapet. Men livet får också alltid vika om det råkar i konflikt med författandet.
Gemenskapen och ensamheten
Det kan man tycka är en smal bas för ett storslaget författarskap. Och det är klart att Handkes verk innehåller mycket mer än så. Men som Herwig visar återkommer drömmen om gemenskapen och omöjligheten att genomföra den ständigt i både livet och verket.
Handke är i hög grad självskapad som människa och författare. Han växte upp i en utfattig familj i byn Griffen i Kärnten intill den österrikiska gränsen mot Slovenien. Livet där begränsades till arbete och överlevnad; som Handke beskriver det i Berättelse om ett liv saknades alla känslor utom skam och otillräcklighet liksom alla intellektuella impulser. Tack vare sin ovanliga begåvning fick han studera – i ett teologiskt internat, den enda möjligheten för medellösa pojkar – och gick sedan vidare till juridikstudier i Graz. Men det var skrivandet som osannolikt snabbt förde Handke till ett nytt liv. 1966 antog det stora tyska förlaget Suhrkamp tjugofyraåringens debutroman Die Hornissen (”Bålgetingarna”). Något senare gjorde hans avantgardistiska pjäs Publikumsbeschimpfung (”Förolämpning av publiken”) världssuccé.
Sedan dess har den oavbrutet produktive Handke varit den kanske mest beundrade och ifrågasatta tyskspråkiga författaren. På svenska försvann han dock – svenskarna är ju ett mycket moraliskt folk – ur den litterära offentligheten efter sina ställningstaganden under det jugoslaviska inbördeskriget, oftast betraktade som skandalösa. Det ändrades med besked när Handke i fjol tilldelades Nobelpriset i litteratur. En debatt föddes som inte direkt nådde några intellektuella höjder och knappast berörde litteraturen. Mer glädjande var nyutgivningen av fem av hans verk. Fortfarande är situationen dock den att Handkes verk från 2000-talet är oöversatta samtidigt som de många översättningarna från förra seklet är omöjliga att få tag på.
Det nödvändiga skrivandet
Det Bonniers nu gett ut ger en hjälplig bild av romanförfattaren Handke åren 1972–1994 (sen finns ju också dramatikern, poeten och essäisten). Utmärkande är att hans centrala problematik har förblivit densamma genom hela författarskapet samtidigt som tillämpningarna av den ständigt varierats och den språkliga och stilistiska utvecklingen varit långsam men kontinuerlig.
Handkes tematik är existentiell och fenomenologisk. Genom att skriva skapar han en värld och ett sätt att vistas i den. För honom själv är det här det enda sättet att leva, ett ständigt, mödosamt arbete som inte viker undan för de största svårigheterna och som inte tar den minsta hänsyn till omvärldens krav och förväntningar. För hans läsare är det en skola i uppmärksamhet och närvaro, i att fylla de tomma dagarna, att inte låta dem gå förbi i slentrian och ouppmärksamhet. Som en kritiker har skrivit om den centrala Mitt år i Ingenmansbukten: Handke visar oss det som vi själva kunde se, hade vi bara gjort oss mödan att lära oss hur det ska gå till. Läsningen fyller en med liv och närvaro – böckerna följer med en också när man lägger dem ifrån sig och man ser världen berikad genom den optik de erbjuder.
Den äldsta av de nyutgivna böckerna är Målvaktens skräck vid straffspark som avslutar Handkes första period som romanförfattare. Berättelsen om arbetaren Josef Bloch som nästan av misstag dödar en kvinna han knappt känner och sedan driver omkring i en värld som ter sig allt mer obegriplig och främmande bygger på flera traditioner. Dels en specifikt tysk som handlar om hur man skall återerövra ett språk som av historiska skäl blivit fullständigt korrumperat. Dels Kafkas, Handkes ständige mentors, absurda vardagsskildring. Dels den franska traditionen från Camus och den nya romanen med dess känslolösa saklighet och distanserade människouppfattning. Romanen kan liknas vid ett extremt begåvat examensarbete som klarlägger tillståndet i den värld som Handke hädanefter ska satsa allt på att bryta sig in i.
Mammas förtvivlan
Det första försöket sker redan i följande roman, den som väl fortfarande är Handkes kändaste. På svenska har den fått den blodlösa titeln Berättelse om ett liv i stället för originalets expressivt förtvivlade men kanske oöversättliga Wunschloses Unglück. Den handlar om författarens mor och är skriven omedelbart efter hennes självmord. För Handke var modern den enda i hemmiljön som över huvud taget förstod honom och hans litterära strävanden. Samtidigt hade hon ohjälpligt fångats av allt det han själv lämnade. Kanske det är orsaken till den undflyende pendlingen mellan närhet och distans i boken.
Handke själv ansåg den vara den enda där han inte ljuger (fast Herwig visar att det inte är riktigt sant) – men den undertryckta känslostormen skapar ändå en osäkerhet om vad som egentligen berättas. Vad som i varje fall framträder är bilden av en livfull, social och duglig kvinna som obönhörligt förtrycks av den inskränkta och människofientliga bymiljön och som dessutom har oturen att vara ung under andra världskriget vilket definitivt omintetgör hennes frigörelseförsök. Till slut återstår bara de fysiska och psykiska sjukdomarna och en allt genomträngande upplevelse av ensamhet och meningslöshet, och så självmordet. Samtidigt är berättelsen en sant handkesk meditation över sorgens språk: vad är klichéer, litterära eller vardagsspråkliga, finns det någon möjlighet att skriva sig förbi dem, till den verkliga modern, den verkliga sorgen?
Gottfried Keller och John Ford
Omedelbart därefter gav Handke ut Kort brev till långt farväl som kan ses som hans första riktigt typiska roman. En relativt kort jagberättelse strukturerad som en roadmovie genom USA, där närhets-avstånds
problematiken gestaltas via en skilsmässa och gränsen till det overkliga diskret luckras upp i en antydd, melodramatisk förföljelseintrig.
Handke kombinerar sin djupa förankring i den europeiska litteraturtraditionen – här synlig som återkommande referenser till Gottfried Kellers utvecklingsroman Gröne Henrik – med en fascination inför amerikansk (populär)kultur. I slutscenen försonas han med sin hustru inför avskedet under ett gemensamt besök hos idolen John Ford.
Samtidigt är romanen inledningen till den överväldigande ensamhetstematik som dominerar kommande böcker, bland annat Långsam hemkomst. I den möter man geologen Valentin Sorger på forskningsresa i Alaska och senare under den fördröjda färden tillbaka till Europa. Det här är en av Handkes rikaste och mest mångskiktade böcker, samtidigt en av de mest komplicerade. Nu uppträder det typiska Handkespråket, de långa, liksom prövande meningarna där det skildrade snarare skapas än beskrivs. Världen är osäker, det vi ser kanske bara är en övergående förvillelse som döljer det mer beständiga. Inte för intet blir geologin, det som finns under ytan, hädanefter en ständigt närvarande aspekt av Handkes många landskapsskildringar.
Samma osäkerhet vidlåder hans människoporträtt. Hur tillförlitlig är hans berättare som inte ens själva tycks kunna lita på sina utsagor annat än övergående? Det här borgar för krävande läsning – sällan avslöjar Handkeböckerna sina rikedomar vid den första bekantskapen – men också för många insikter och stor språkglädje när man småningom kommer längre in i deras värld.
Berättelsens sol
På allt detta är det svårt att hitta ett bättre exempel än den monumentala Mitt år i Ingenmansbukten där Handke sammanfattar sina dittills vunna existentiella och estetiska erfarenheter och dessutom ingående berättar om sitt sätt att leva, bland annat sin passion för svampplockning och sitt beroende av blyertspennor (mer om sådant finns i Corinna Belz tilltalande dokumentärfilm om honom från 2016).
Ingenmansbukten är den lantliga Parisförort där Handke sedan många år bor, och romanen är tredelad. I den första rekapituleras jagberättarens liv som på många omvägar lett honom till hans nuvarande ensamma men produktiva livssituation. I den andra iakttar han sju av sina vänner på deras resor runt om i världen (Handke har själv tidigare varit en hängiven resenär) och berättar om de kriser som varit en del av vänskapsförhållandena, och i den tredje rekapitulerar han noggrant det år under vilket han skriver romanen, samtidigt som han väntar på den fest då han ska återförenas med vännerna.
I och med att boken så nära bygger på Handkes eget liv är det givande att läsa den mot Herwigs biografi för att se hur Handke väljer och använder sina erfarenheter. Romanens bärande tema är förhållandet mellan ensamhet och (drömd) gemenskap, samtidigt är den det mest omfattande försöket hittills att genom skrivande överbrygga klyftan mellan världen och den iakttagarposition som är den enda för Handke möjliga. Många stycken kan läsas som personliga poetiker. I början finns beskrivningen av en plågsam skrivkramp som är nära att göra slut på jaget: ”Med andra ord kunde jag varken göra bruk av mina upplevelser, drömmar och sakförhållanden eller hitta på handling, förveckling, konflikter. Boken, eller vad det än skulle bli, måste skapas av ingenting.”
Mitt år i Ingenmansbukten är sedan berättelsen om hur denna negativa poetik sakta omvandlas i något möjligt. Men, och det gör den givande för andra än författaren själv, inte bara romanen skapas. Också dagarna är skapelser, resultatet av vårt sätt att vara till, och Handke visar hur det trots alla svårigheter är möjligt att fylla dem med mening. Sin analytiska och sorgfälliga genomgång av Peter Handkes liv och verk, där de konstnärliga framgångarna ägnas lika stor uppmärksamhet som de personliga och samhälleliga tillkortakommandena, avslutar Malte Herwig med följande vackra scen som koncist säger varför Handkes författarskap hör till dem vi inte kan avvara: ”Ännu i dag sätter sig Handke varje dag i sitt hus före soluppgången för att skriva drömmen om en fredlig värld. /- - -/ Historien fortsätter. Den skälvande sekunden dröjer. Trädgården blommar. ’Vi skall inte ha arbetat för skuggorna”, avslutar diktaren sin historia. Och så visar sig slutligen ändå ett avlägset ljus i människornas natt, berättelsens sol: gryningen.”