Skev vänskap i pogromernas tid – juden Levitan och antisemiten Tjechov
Sympatin hamnar hos Levitan medan Tjechov nedsablas som antisemit och osolidarisk vän i Tom Sandqvists roman om vänskapen mellan de två.
ROMAN
Tom Sandqvist
Titta, en krokodil! Ekström & Garay 2019
I det Ryska kejsardömet var den judiska befolkningen förvisad till det så kallade judiska bosättningsområdet, som väster om Moskva sträckte sig från Baltikum ner till Svarta havet. Inom området utgjorde judarna endast 10 procent av befolkningen men det fanns små städer, shtetl på jiddish, med judisk majoritet. Efter Alexander II:s död i ett bombattentat 1881 utsågs judarna till syndabockar, och shtetl-kulturens blomstringstid upphörde på grund av den hårda repressionen och pogromerna som följde.
Anton Tjechov föddes 1860 i bosättningsområdets södra del, i staden Taganrog intill Azovska sjön. Samma år föddes den judiska landskapsmålaren Isaak Levitan i områdets norra del, i shtetlen Kybartai i dagens Litauen. Båda tog sig till Moskva där de träffades och blev nära vänner, Antosja och Levitasja. Om dessa två män och deras vänskap handlar författaren och konstvetaren Tom Sandqvists senaste roman Titta, en krokodil! (Ekström & Garay). Antisemitismen som drabbar Levitan och andra judar går som en röd tråd genom det biografiska och historiska innehållet, och Tjechov själv skrivs fram som en illa dold antisemit.
Tjechov som antisemit
Sin vana trogen bryter Sandqvist friskt mot romanformens konventioner. Blandningen av perspektiv, stilnivåer, källor och citat bäddar för en fascinerande men också frustrerande svårforcerad läsning. Det förstärks ytterligare av de långa meningarna, hoppen i tiden samt hopp in och ut ur ofta fragmentariska och svårtydda scener. Men ibland skimrar prosan till rejält, och med sin typiska detaljrikedom lyckas Sandqvist återskapa en levande och eggande värld. På grund av den svårtuggade framställningen är det ändå en bok som kanske främst kan rekommenderas som en stimulerande och eventuellt provocerande fördjupning för de som redan hyser ett visst intresse för Tjechov eller Levitan.
Sympatin hamnar hos Levitan medan Tjechov nedsablas som antisemit och osolidarisk vän: “Anton Pavlovitj hade sitt på det torra – och lade alltid skulden på någon annan någon annanstans”. Det finns belagt i skriftliga källor att Tjechov vid tillfällen utsatte sin vän för en form av lågintensiv mobbning på grund av dennes judiskhet, samtidigt som dödliga pogromer mot judar pågick i landet. Sandqvist uppehåller sig vid och spinner vidare på denna skeva vänskapsdynamik, här i en scen från sommarhuset utanför Moskva:
Att Anton satt under en tall och skämtade på Levitasjas bekostnad så att alla brast ut i okontrollerat gapskratt för att den store författaren äntligen hade gett dem friheten att liksom han raljera om den inte alls lika kända landskapsmålarens skorrande ”r”, det krulliga håret, de fylliga läpparna och det dåliga bordsskicket tycktes Isaak inte bry sig om, han lade sig bara raklång på magen i gräset och glufsade i sig saftiga röda smultron.
Tillspetsade referat
Även om Sandqvist tar tydligt avstamp i dokumenterade händelser och källmaterial så tar han sig naturligt nog ofta friheter i sina beskrivningar av de historiska figurerna. Mer anmärkningsvärt är att han också tar sig friheter när han återger innehållet i Tjechovs noveller. Det är i sig ett märkligt val från Sandqvist att baka in långa och ingående novellreferat i berättelsen. I vissa fall verkar syftet vara just att påvisa ett mönster av antisemitism hos Tjechov. I den berömda novellen Stäppen tillskriver Tjechov till exempel sina judiska gestalter egenskaper som ”den långa näsan, de tjocka läpparna, och de listigt utstående ögonen”. Men Sandqvist förstärker den antisemitiska terminologin med grova tillmälen som inte finns i originalet. Där Tjechov nämner en ”tjock judinna” blir det hos Sandqvist en ”fet judekäring”, senare med tillägget ”vidriga häxan”. Kanske ska det förstås som en form av litteraturhistorisk aktivism, antingen som en hämndaktion där Tjechovs texter karikeras såsom hans texter karikerar judar, eller helt enkelt som en karikatyr ämnad att kasta ett ljus på verkliga drag av antisemitism i texterna.
I samma anda tar sig Sandqvist friheten att låta Tjechov fråga sig själv om det inte stämmer att ”kroknäsorna” organiserar ”den globala konspirationen” och egentligen förtjänar bönder yxor.
Även om antisemitismen är den röda tråden ägnar Sandqvist också mycket uppmärksamhet åt tidens ryska kultur- och tankeliv. På fackprosa har Sandqvist tidigare behandlat östjudiska 1900-talskonstnärer, till exempel i Vi söker ett sammanhang (Symposion, 2016) och Ahasverus vid staffliet (Atlantis, 2014). Sandqvist är född i Kullo utanför Borgå men sedan länge bosatt i Sverige, och han är verksam som konstvetare i båda länderna, vid Konstfack i Stockholm och Lapplands universitet i Rovaniemi. Internationellt avtryck har han gjort med sin undersökning av dadaismens östeuropeiska rötter i boken Dada Öst (2005), i engelsk översättning utgiven på det högt ansedda MIT Press. Som 1800-talsmålare av landskap avviker Levitan alltså från de avantgardekonstnärer som Sandqvist tidigare intresserat sig för, men det är den östjudiska bakgrunden som förenar dem.
Svårfångad berättare
Till raden av saker som gör berättelsen svårläst men samtidigt intressant är berättarens glidningar mellan olika perspektiv och tonlägen. Utöver Tjechovs och Levitans perspektiv finns det åtminstone två perspektiv till. Ibland lämnar berättaren
Tjechov men kvarhåller ett tidsenligt antisemitiskt språk, som fungerar som ett uttryck för den allmänna meningen i 1800-talets Ryssland:
”... det visste ju vilken dräng och piga som helst, att varje jude hade en blodig fläck på bröstet och att det gällde att akta sig för dem lika mycket som för möss, ormar, grodor, sparvar och blodiglar, åska, kallt vatten och drag, hästar, bockar, rödhåriga människor och svarta katter.”
Och slutligen intar berättaren ofta den implicerade författarens perspektiv, och kastar anakronistiskt in citat av sentida författare som Clarice Lispector, eller gör utläggningar utifrån filosofen Hans Jonas, född vid samma tid som
Tjechov och Levitan dog. Dessutom har Sandqvist sprängt in texter hämtade från gamla uppslagsverk, med föråldrad stavning.
Perspektivskiftena blir än mer utmanande av att meningarna ofta är långa och snåriga. Att skriva oerhört långa och komplexa meningar är ett stilval som ställer oerhörda krav på satsbyggnad, syftning och rytm. Här är Sandqvist inte alltid så noggrann som det hade behövts, och ibland växer meningarna ur händerna på honom. Det är synd att sådana hinder kommer i vägen för det angelägna stoffet, och skymmer passagerna av vacker och drabbande prosa.
Att skriva oerhört långa och komplexa meningar är ett stilval som ställer oerhörda krav på satsbyggnad, syftning och rytm. Här är Sandqvist inte alltid så noggrann som det hade behövts, och ibland växer meningarna ur händerna på honom.