Min morfar frändefolkskrigaren
Jag kände knappt min morfar, fastän vi besökte morföräldrarnas lilla hus i småstaden Hyvinge ganska ofta när jag var barn. Hushållet styrdes i mina ögon av mormor och hennes syster Iida som bodde i övre våningen – deras prat och deras mat. De var mästare på karelska piroger, de kavlade den klibbiga rågdegen till tunna plättar som de fyllde med risgrynsgröt, potatis eller kålrot, oavbrutet pratande om vardagens ting, medan den karelska steken – en gryträtt – puttrade i ugnen. Karelen var för mig bara mormors goda mat och rappa dialekt.
Morfar fanns i bakgrunden, en tyst och godmodig man. Mormor, mamma och hennes tre bröder hade aldrig behövt frukta hans vrede, knappast någon annan heller. Kanske fanns det tungsinne i hans tystnad, men också glimtar av lite klumpig humor.
Han var född 1900 och dog 1979, innan jag blivit vuxen nog att försöka ta mig över blygheten mellan oss.
Orsaken till att jag nu tänker på denna vanliga men för mig okända man är att jag läser historikerna Aapo Roselius’ och Oula Silvennoinens bok Villi itä (Vilda östern), som handlar om Finlands ”frändefolkskrig” och Östeuropas omvälvningar 1918–1920. Roselius och Silvennoinen beskriver hur kriget i Europa ingalunda tog slut 1918, utan fortsatte i olika former: inbördeskriget i Ryssland efter bolsjevikrevolutionen, spartakist- och andra uppror i Tyskland efter monarkins störtande, striderna i Baltikum och så vidare. Och lilla Finland, som nyss blivit självständigt och dessutom genomgått ett eget inbördeskrig, sökte aktivt delaktighet i de här konflikterna. Inte som stat, genom sina nya och klena politiska institutioner, utan genom så kallade frikårer, trupper av frivilliga ynglingar värvade och ledda av män besjälade av nationalism och drömmen om ”Imperium Fennicum”, en större och mäktigare finsk stat. Den skulle innefatta de så kallade ”frändefolken” som talade finskbesläktade språk i Estland, i Ingermanland och i Östkarelen (Vitahavskarelen, Olonets-karelen) som alltså först skulle befrias från det ryska bolsjevistiska oket.
Den finska statsmakten hade varken krafter eller vilja att stävja denna frivilliga krigsiver, trots att många såg riskerna med den. Resultatet blev en rad kaotiska, råa och på många sätt katastrofala krigsexpeditioner utanför landets gränser. De finska frivilligkårerna härjade, rövade och dödade, disciplinen var dålig och ”frändefolken” visade ingen mottaglighet för deras nationalistiska och civilisatoriska ambitioner. Drömmen om ett större Finland förverkligades inte, av cirka 9000 finska frivilliga dog 660, 400 av dem i Olonets.
Mellan raderna i Roselius och Silvennoinens bok försöker jag få syn på någon som kunde likna min morfar i en gestalt jag aldrig hörde omtalas när jag var barn: den unga krigaren. Han var född i Ruskeala by utanför staden Sordavala nära ryska gränsen, och 19 år gammal deltog han som frivillig i Olonets-expeditionen.
1919 hade Sordavala förvandlats till ett centrum för frikårsaktivism, ”ett fältläger som påminde om den vita krigshuvudstaden Vasa sommaren innan”, skriver Silvennoinen och Roselius. Morfar var en ung man utan familj, arbete eller egen gård. Så varför skulle han inte ha låtit sig värvas – särskilt som en liten ekonomisk belöning utlovades? Omöjligt att i dag veta vad begrepp som ”nation”, ”frändefolk” eller ”Finland” innebar för honom, vilken ideologisk bedömning som låg bakom hans beslut. Kanske ville han bara uppleva något nytt.
Bland de fåtaliga papper han lämnade efter sig fanns hans militära meritförteckning, som visar att han i Olonets-Karelen varit med om striderna vid byarna Matrosa, Polovina och Besovitsa sommaren 1919. Inte ett ord om det här hörde jag under min uppväxt. Mamma och hennes bröder verkar ha vetat nästan lika lite.
Roselius och Silvennoinens bok visar att Finland inte är ett litet oskyldigt land som bara skötte sina egna angelägenheter i kläm mellan stormakter. Det här är fortfarande en kontroversiell insikt, och forskare som förmedlar den utsätts i dag för aggressiva angrepp från högerpopulister.
1900-talets ideologier, inklusive vågorna av fascistiskt färgad nationalism och militarism, har sköljt över landet, människor har ryckts med. En del har dött av det, andra kommit hem som traumatiserade vrak.
Men många, som morfar, återvände för att stillsamt fortsätta sina liv. Han gjorde sin värnplikt, utbildade sig till snickare och gifte sig 1930 med mormor. De flyttade västerut redan i början av 30-talet – innan Finland förlorade Karelska näset med Viborg och Sordavala – och fick fyra barn. Morfar var anställd av försvarsmakten som hantverkare. Under vinterkriget och fortsättningskriget 1939–1945 var han för gammal för att strida vid fronten och tjänstgjorde i stället vid kustbatteriet.
Sina krigsminnen höll han för sig själv, förutom ett: åt min mamma och min yngsta morbror hade han berättat om fasan i att gräva en grav åt en skjuten pojke från hembyn, eller kanske en kusin. Vem som skjutit honom blev osagt, men Roselius & Silvennoinen berättar hemska detaljer om summariska avrättningar av desertörer, skräckslagna pojkar som fått nog och försökt rymma hem.
Exakt var morfar stod politiskt vet jag inte. Sina krigsminnen höll han mest för sig själv. Han och mormor försörjde familjen med lågavlönat kroppsarbete. De enda böcker som fanns i mina morföräldrars hem var Väinö Linnas Torpartrilogi. I den finns ingen sympati för högernationalism och krigisk expansion, bara en plädering för fattiga människors rätt till fred och välfärd, i socialdemokratisk anda.