Carmen som balett lyfter fram det hotande spanska inbördeskriget
Ramverket fungerar men en större dramatisk inlevelse skulle behövas, tycker Jan-Peter Kaiku i sin recension av baletten Carmen.
BALETT
Nationalbaletten: Carmen
Koreografi: Liam Scarlett. Musik: Georges Bizet med orkestrering och arrangemang av Martin Yates. Scenografi och kostymer: John Bausor. Ljusplanering: James Farncombe. Dans: Rebecca King, Frans Valkama, Tuukka Piitulainen och Yuka Masumoto samt övriga dansare ur balettens ensemble. Nationaloperan 21.2.
Den brittiske koreografen och tidigare dansaren Liam Scarlett är en av dem som i våra dagar fått ta sig an uppdraget att uppdatera den klassiska baletten, knyta den till vår tid och göra den mera tillgänglig. Sin unga ålder till trots har han en betydande erfarenhet och position via sin anknytning till Royal Ballet i London och via sina verk för en rad prominenta balettensembler.
Vägen har gått via uppmärksammade kortkoreografier till ett verkligt styrkeprov i en nyversion av Svansjön för Royal Ballet för två år sedan. Sitt första helaftonsverk Carmen gjorde Liam Scarlett i Oslo år 2015 och det är den föreställningen som nu hyrts in här från den Norske Opera & Ballett.
För Liam Scarletts Carmen har Martin Yates gjort en orkestrering och ett arrangemang som innehåller de mest kända örhängena ur den välbekanta operan med inslag av annan musik av Georges Bizet. Den skräddarsydda musikdramaturgin faller foglöst samman med det berättande greppet på scenen och i dansen. John Bausors scenografi och kostymering i kombination med James Francombes ljusplanering skapar en scenvärld som är mustig och målerisk och genomgående mörkstämd.
Hela konstellationen skapar ett filmlikt flyt där scenerna monteras samman kring den starkt reducerade, till de mest betydande dramatiska vändningarna och de fyra huvudsakliga karaktärerna fokuserade handlingen.
Laddat inför kriget
De tre akterna och deras scener kretsar kring tobaksfabriken med sitt torg, Lillas Pastias värdshus, zigenarlägret samt tjurfäktningsarenan och är förlagda till Sevilla år 1931. Det sistnämnda för att med hänvisning till Spanien före inbördeskriget, understryka laddningen i samhället som bakgrund till laddningarna mellan protagonisterna i dramat. Prologens tarotkort låter oss tydligt förstå att det som kommer att ske är förutbestämt.
Alla dessa faktorer hör till de starka sidorna i Liam Scarletts verk. Dit hör också förmågan att hantera grupper och gruppscener och att lyfta fram enskilda karaktärer med fokus just på den centrala dramatiken. Dansspråket har luftighet, rena linjer, dynamiska växlingar och ett bärande flyt.
Man kunde säga att ramverket fungerar. Det som jag däremot kommer på mig med att först leta efter och sedan sakna, är en större dramatisk inlevelse, en gedignare karaktärisering av själva rollerna eller att, som man kunde förvänta sig, driva saker och ting mera till sin spets. Riktigt gripande och realistiskt blir det endast när don José får avskedsbrevet och när den sista knivstöten givits och ridån går ner.
Distanseringen mellan det antydda och det uttryckliga måste vara ett medvetet val mera än en fråga om dansarnas framställning vid premiären. Det att det så sällan verkligen hettar till, gör att helheten känns torr och även renons på överraskningar. En liknande ambivalens skapas av det att man här blandar intryck av vår tid, exempelvis Escamillos utstuderade pelvisvickningar, med det som framstår som epok eller tradition.
Dansarna i de centrala rollerna gör i sig övertygande tolkningar. Rebecca King i titelrollen har den stamina och uttrycksfullhet som förväntas och dessutom en säker och uttrycksfull teknik. Hon spelar fint ut den i första aktens Habanera och Seguidilla och i det romantiska adagiot med don José. Frans Valkamas framställning av don José är nyanserad, precist utformad och övertygande. Detsamma gäller Tuukka Piitulainen som den först förföriska och sedan känslokalla Escamillo. Yuka Matsumoto som Micaëla förmedlar tillgivenhet och tilltro med rena linjer och ungdomlig fräschör.