Kontrollerat kaos och humor när kungahuset åker på charterresa
Jakob Öhrmans Hamlet är en all inclusive-teaterbomb som både stör och underhåller.
TEATER
Hamlet All Inclusive
Ursprungstext: William Shakespeare. Regi och dramaturgi: Jakob Öhrman. Scenografi och kostym: Lasse Idman. Ljus: Ada Halonen. Ljud: Kristian Ekholm. Musik: Kristian Ekholm, Heikki Turppo. På scenen: Martin Bahne, Jonna Järnefelt, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Tiina Weckström, Heikki Turppo samt Melina von Kraemer, Mika Mattsson, Rebecca Nordman, Wilanda Verdecia och Walter Öhman från Studentteatern. Premiär på Teater Viirus 21.2.
När Teater Viirus sätter upp Hamlet i samarbete med Nya Rampen, med dramaturgi och regi av Jakob Öhrman, kan man räkna med karneval, splatter och förvirring. Det är knappt så man känner igen sin Shakespeare, och bra så – klassiker finns till för att tolkas.
Öhrman har ruskat om det mesta. Handlingen är förlagd till ett all inclusive-hotell på Teneriffa, med Fortinbras av Norge – en vanligen bortklippt, oviktigt karaktär med stora likheter med Hamlet själv – i huvudrollen. Fortinbras är dessutom nu en kvinna, prinsessa och sedermera drottning (efter ett mycket effektivare hämndmord än det Hamlet planerat sedan tidernas begynnelse) spelad av Iida Kuningas. Repliker yttras av andra munnar än vanligen och mycket annat har också bytt plats, lagts till och tagits bort.
Den norska kungafamiljen har tagit sin flykt till semesterparadiset/helvetet efter mordet på kungen, Fortinbras far. Familjen visar sig på ett mystiskt sätt vara en spegelbild av den danska dito. Här finns Fofelia och Fhoratio, Fosencrantz och Fyldenstern. Händelserna på hotellet tar suspekt bekanta vändningar, och det hela blir ännu intressantare – och blodigare – när drottning Fortinbras stöter på ett par finlandssvenska skådespelare i hotellbaren (Oskar Pöysti och Martin Bahne). De visar sig att de precis varit i Helsingör och uppträtt för Hamlet, Claudius et company. Drottningen ber dem spela upp vad de sett där, och ack – historien upprepar sig. Det är skådespel i skådespelet i flera nivåer.
Det hela är en aning rörigt, det är det, vilket inte hjälps upp av det arkaiska språket. Långt är det också, och man ser lätt var man hade kunnat banta ner föreställningen från sina nuvarande tre och en halv timme. Samtidigt är det något i en pjäs som denna som liksom förutsätter lite lidande, och det långa formatet gör att man sjunker in i dramat på ett djupare sätt. Kanske vi mår bra av att klassiker är lite tunga.
Kitsch, grällt och fult
Tappar man tråden i villervallan kan
Hamlet All Inclusive är fröjdefull underhållning, totalt over the top, lekfullt och allvarligt på samma gång. Flera scener och dramaturgiska lösningar är geniala.
man gott ta ett steg tillbaka och absorbera det visuella och uppskatta den samtidigt kaotiska och fullständigt kontrollerade helheten. Det är kitschigt, grällt och fult, det är högljutt och melodramatiskt, det är äckligt. Plaststolar och halvdruckna drinkar, flip-flops och hotellmorgonrockar. Sprutande blod och pistoler. Scenografin och kostymerna av Lasse Idman är helt perfekta för pjäsen.
En central komponent i Öhrmans uppsättning – bekant från Nya Rampens verk – är livekameran. Det är vålnaden (Jonna Järnefelt) som håller i den, som ser allt och alla. Kameran möjliggör närbilder, inzoomning på detaljer och inblickar bakom låsta dörrar. Den används på ett effektfullt sätt som inte känns krystat eller överflödigt. En ansenlig del av skådespelet försiggår således i kulisserna, det vill säga i hotellrummen och -korridorerna. Det här skapar en spännande stämning av samtidigt både verklighet och film – det känns som något mer än teater.
Hänvisningarna till teaterkonsten och de existentiella metareflektionerna är passliga kryddor i soppan. Det är också (pseudo)danskan – en given källa till munterhet – och den aningen förbryllande kinesiskan.
Lysande komedi
Hamlet All Inclusive är fröjdefull underhållning, totalt over the top, lekfullt och allvarligt på samma gång. Flera scener och dramaturgiska lösningar är geniala. Pingiskriget utan slut är en av dem, den finlandssvenska skådisens (Pöysti) monolog om sitt hat mot kungligheter en annan. Paret Bahne och Pöysti som de intet ont anande semestrande skådespelarna gör också i övrigt lysande komedi tillsammans.
Ensemblen är under premiären eggad till hundratio procent, och när man ser dess medlemmar ta emot applåder nedsmetade i mörkrött fejkblod och diverse andra vätskor, med uppsyner som om de sprungit minst en halvmaraton, växer än en gång respekten för deras yrke.
Öhrman lyckas knyta ihop trådarna och nivåerna på ett sätt som gör att man i slutet får en skön känsla av lättnad och fullbordan. Hamlets nyckelmonolog framförs slutligen dramatiskt (tack och lov inte ironiskt) av de blodiga spegelbilderna, prinsen av Danmark och drottningen av Norge, och vålnaden Järnefelts glasklara sorgesång på den (Eva Dahlgrens En plats på jorden) ger avslutningsvis föreställningen en ny dimension av skönhet och värdigt allvar.