Jordärtskockan överraskar

Det är något med själva namnet som är spännande. Jordärtskocka. Det låter nästan som en trollformel, eller? Kronärtskockan, den vackra och eleganta, den som liknar en kotte och vars blomblad vanligtvis äts kokta tillsammans med smör och en droppe citron, är trots namnet, inte en nära släkting till jordärtskockan. Nej, jordärtskockan är knubbig och ful, lerig och gyttjig där den växer i jorden långt in på senhösten, ja ända till följande vår, ifall marken inte fryser. På finska heter den maa-artisokka och på engelska har den fått det charmerande namnet Jerusalem artichoke. Vad har Jerusalem att göra med skockan? Det lär vara osäkert hur sambandet hänger ihop och berättelserna skall därför inte tas på alltför stort allvar. Den första berättelsen handlar om italienska nybyggare som anlände till Nordamerika och de lär ha kallat jordärtskockan för girasole articiocco. Girasole är det italienska namnet för solros eftersom jordärtskockans blomma påminner om solrosen och härstammar från samma släkte som vanlig solros. Sålunda, simsalabim, den engelskspråkiga befolkningen tyckte att ordet girasole klingade som Jerusalem. En annan historia berättar om de första brittiska bosättarna, puritanerna, som anlände till Nordamerika och lärde känna skockan av indianerna och samtidigt betraktade de sin ”nya koloni” som det ”nya Jerusalem”. Nåväl, så småningom spred sig jordärtskockan, via de tidiga kolonisatörerna, till Europa där den snabbt blev mycket populär. Till Norden anlände den på 1600-talet. Jordärtskockan är tacksam att odla eftersom den ger en rejäl skörd i den eländigaste jord utan någon större insats. Den återkommer år efter år om man låter några knölar övervintra till våren. Jordärtskockans söta smak beror på att den innehåller inulin som består fruktos och därför förekommer det risk för gasbesvär, passa på!

Jordärtskockan har spridit sig också till oss, här i Västnyland. Förra veckan kom min make in till köket med leriga stövlar. Han hade två stycken hinkar fullproppade med jordärtskockor i händerna. De såg rena och putsade ut. – Har du tvättat dem? frågade jag. – Ja, svarade, han. Jag har tvättat dem i garaget. Det tog tid, fortsatte han, de var leriga och smutsiga, nu måste de torka!

Han placerade ut de våta skockorna på köksdukar runtomkring i köket. Följande dag besökte jag frisören och bläddrade förstrött i en veckotidning. Plötsligt såg jag en vacker bild på mittuppslaget. Rubriken löd ”Suloinen sunnuntaisoppa” eller ”Söt söndagssoppa”. Jag började läsa och blev intresserad. Tillredningstiden 1 timme. Ingredienserna: skockor, lök, grädde och bladpersilja. Några salamiskivor. Buljong. Resten sköts av ugnen och kastrullen på spisen, samt av mixern. Den som undrar om det är besvärligt att skala skockorna, är svaret att de inte behöver skalas, det sköter ugnen om. Den knöliga skockan överraskar. Smaken blev sannerligen sammetslen och söt. Hur det gick med gasbesvären är en annan historia. Smaklig måltid!