Hurra Sara och Paavo, hurra HBL, skäms läsare!
Sara Sanaksenaho, 78, och Paavo Hevossaari, 80, är Sandelsslagets stora hjältar. De förde i slutet av förra året en hård kamp mot bostadsbolaget Sato, som planerade att förvandla Sandels seniorhus i Tölö till ett vanligt bostadshyreshus. Simhallen, gymmet, kafé-restaurangen och de gemensamma möteslokalerna skulle stängas. Risto Rinne protesterade i en HBL-insändare 11.1 och tidningen följde 18.1 upp saken i en brett upplagd intervju med Hevossaari.
Helsingfors stad hade godkänt planerna och gjort upp ett hyresavtal för tomten med Sato, trots att planerna entydigt stred mot den moderna hälsovårdens alla principer. Jämt och ständigt betonas ju motionens och välbefinnandets stora betydelse för de äldre och den därav följande stora samhälleliga nyttan. Satos snikna planer var ren och skär åldersdiskriminering.
Får man tro en brett upplagd artikel i Helsingin Sanomat 16.2, som HBL 18.2 refererar till, ser detta slag nu ut att kunna avslutas – även om man i dylika fall aldrig kan vara 100 procent säker på att planerna skrinlagts för gott. Sato har meddelat de boende att bolaget ”lägger sina planer på is” och inte mera ”befrämjar de nämnda planerna”. Det är inte precis glasklart uttryckt. ”Planer på is” kan ju tas fram på nytt i en inte alltför avlägsen framtid och man kan ju också ”befrämja” andra planer som gör livet surt för de boende i Sandels. Men vi får hoppas på det bästa!
Helsingfors stads representant talar däremot nu klarspråk i HS: ”Vi har konstaterat, att vi inte kan framskrida i enlighet med de preliminära planer Sato presenterade” (min översättning). Bra så, men varför insåg staden inte det här genast då de överlade med Sato och – märk väl! – godkände planerna. Nej, det var nog de boendes modiga kamp som fick både Sato och tjänstemännen att ändra sig.
Tyvärr grumlas min glädje av att ingen annan HBL-läsare än Rinne och jag reagerade på orättvisan. I min debattartikel (HBL 23.1) hoppades jag att det skulle uppstå en läsarstorm om saken, men där fick jag – som så många gånger tidigare – tji. Sedan dess har jag inte sett en enda protest i HBL. I många andra liknande fall har jag genom åren lagt märke till hur vår språkgrupp på ett förunderligt sätt har väldigt svårt att reagera på upprörande händelser i samhället.
Politiker, samhällsvetare, experter och vanliga människor skriver nog kolumner och insändare om okontroversiella ämnen och kan till och med våga sig på att då och då kritisera ”höga vederbörande” men genast då det gäller frågor, där det finns en liten risk att bli åthutad eller förlöjligad för att man ”täcks” skriva eller bli pedantiskt kritiserad för detaljfel, blir det stopp.
Tyvärr gäller detta ofta just i situationer då man borde försvara nödlidande människor. Antingen måste det finnas en tjock mur av rädsla för att göra bort sig eller så råder det en oerhörd likgiltighet för allt som inte rör en själv. Att skriva en liten insändare i tidningen och säga sin mening om orättvisor i samhället kan inte vara så förfärligt svårt. Och varför reagerade inte pensionärsföreningar, -förbund eller någon inom SFP:s ledning? De kunde ha aktiverat HBL-läsare.