Lantmusen och stadsmusen
”Förr i tiden frågade man: Hur många bönder behövs det att hålla en finländare vid liv? Nu frågar man hur många finländare behövs det för att livnära en bonde?” Så inledde jag på åttiotalet en intervju om jordbruksstöd med Jordbruksministeriets kanslichef för Suomen Kuvalehti. Hundratals ilskna bönder sade upp sin prenumeration. Då var jag ung och stolt; nu skäms jag.
”Känner du verkligen inte igen mig?” Så frågade min klasskamrat, jordbrukaren. Nej, det gjorde jag inte. Han hade åldrats förfärligt i och med att familjens anrika gård hade paketerats. EU-byråkratin var redan mycket, men den sista droppen blev en resa till Italien. Kossornas öron med id-märken hade skurits ur, slaktpremierna kvitterats ut – och där fortsatte kreatur gå på bete, öronlösa, mjölkproducerande. ”Vad förmår en ärlig finne mot sådant?”
”Underbar sommarvärme! Semesterhettan fortsätter!” Det basunerade kvällstidningarna ut i fjol. På lantgården förde man under tystnad kalvarna till slakt, då fodret tröt. Säden torkade bort på åkrarna. Men den urbana människan såg bara sin egen solbrända navel.
”En av dessa morgnar. Livet flyter förbi, jordbruket deprimerar mig, Ingen behöver mig eller mitt arbete. Känner mig dum och gammal. Sitter, andas, låter bli. En tår … Och sedan minns jag mina djur. Någon behöver mig – åtminstone i dag. Jag fortsätter.”
Så twittrade Seija Kairinen från sin mjölkgård för en vecka sedan, en underbar och envis röst från en annorlunda verklighet.
Jag är stadsflicka i femte generation. Jag har varit vegetarian nästan hela mitt liv. Jag har aldrig röstat agrart och föraktar all politik som drar hemåt för att gagna den egna regionen. Jag är allergisk för hö, hästar och höns. Jag trivs dåligt på dansbanorna och ogillar fiffel med allt statligt stöd. Landsbygden är för mig allt annat än min mammas gata.
Ändå kan jag inte låta bli att bli arg då jag ser den nyaste av de vallgravar vi har blivit så bra på att gräva: den mellan landsbygd och stad. Vilka är de som drar nytta av denna fortsatta provokation? Majoriteten av oss har ju en generation tillbaka våra rötter på landet och drömmer fortfarande om ett eget hus och egen täppa. Ändå har vi låtit ”urbanisering” bli ett lika självberättigande mantra och måste som ”tillväxt”, kossornas fjärtar bli ett större atmosfäriskt problem än herrarnas flygresor och postnumret definiera människans värde.
”Hetsa inte landsborna och stadsborna mot varandra. Hån löser inga problem. Urbaniseringen är inte stadsbornas fel, och den tomma landsbygden inte landsbygdsbefolkningens fel. Det lönar sig att lyssna på varandra. Bara så kan vi lösa problemen.” Så skrev kloka Reetta Räty för en vecka sedan i en uppskattad kolumn för Rundradion.
”Landsbygden är den plats där de mest radikala och de mest moderna komponenterna av vår civilisation föds i dag. Dessa berättelser skall avgöra vår framtid.” Så säger den världsberömda urbanisten, arkitekten Rem Koolhaas, som för en vecka sedan öppnade en banbrytande utställning i Guggenheimmuseet, helt fräckt i hjärtat av New York, och kallade den ”Countryside, The Future.”
Där satt den.
”Ändå kan jag inte låta bli att bli arg då jag ser den nyaste av de vallgravar vi har blivit så bra på att gräva: den mellan landsbygd och stad.” HILKKA OLKINUORA är ordbrukare och präst