Afrika blir EU:s eldprov

Om ett par veckor presenterar EU-kommissionär Jutta Urpilainen EU:s Afrikastrategi. Den blir ett eldprov för ett EU som vill lära sig maktens språk på nytt.

– Vi måste se på världen som den är, inte som vi önskar att den var.

Josep Borrell, EU:s nya ”utrikesminister”, har upprepat frasen gång på gång den senaste tiden. Budskapet är tydligt: EU har att välja mellan att bli ett slagfält där stormakterna USA, Kina och Ryssland klampar omkring utan urskiljning, eller ge sig in i tävlan om vem som dikterar villkoren för världsherraväldet.

Borrell, tidigare talman för Europaparlamentet och spansk utrikesminister i den senaste socialistregeringen, driver en linje som går ut på att ”EU måste lära sig maktens språk på nytt”.

– Vi måste också lära oss att kombinera maktspråket med våra resurser på ett sätt som maximerar Europas geopolitiska påverkan, anser han.

När Jutta Urpilainen, kommissionär med ansvar för EU:s internationella partnerskap, besökte Helsingfors i fredags för att tala om ”EU:s nya fas”, var hon mer ideologiskt visionär i tonen än Borrell med sin maktrealism.

– Om EU faktiskt vill flytta fram sina geopolitiska positioner så behövs det pengar. Därför hoppas jag att medlemsländerna i förhandlingarna om långtidsbudgeten förstår att satsa på den tredje pelaren som rör klimat, ny teknik och digitalisering. Vi kan inte böja oss för de krafter som hotar demokratin, sade hon.

I mars ska EU-kommissionen lägga fram sin Afrikastrategi som Urpilainen är ansvarig för. EU talar om att vara en jämbördig partner till de afrikanska länderna – frågan är bara hur de gamla kolonialmakterna tänker bli det utan att bli mästrande och övermodiga.

Och hur ska EU bjuda över en konkurrerande stormakt som Kina som lockar med snabba pengar och enkla lösningar samtidigt som EU predikar en långsammare väg med investeringar i utbildning för flickor och kvinnor?

Urpilainen kan inte lätta på förlåten i Afrikastrategin förrän den är helt klar men säger att det pågår en positiv utveckling i Afrika som utmanar den gängse bilden. Den ekonomiska snittillväxten på den afrikanska kontinenten är 4,7 procent, nämner hon. Det finns också en enorm potential i mängden ungdomar som i en del länder kan uppgå till hela 70 procent.

– De är mer välutbildade än tidigare generationer och har ett helt annat internationellt nätverk. Det finns en spännande kraft i de afrikanska ungdomarna, säger hon.

Nyckelfrågorna som EU vill vara med och påverka är energiförsörjningen, trafiken och mattillgången. Hurdan energi ska garantera de växande samhällena den utveckling de har rätt till? Och hur ska trafiken ordnas? Och maten – vad är det för mat som ska framställas, och hur?

Urpilainen sticker inte under stol med att svaren på frågorna avgör vilken riktning saker och ting tar. Går det fel kan enorma flyttrörelser bli följden, och det till ett Europa som fortfarande inte hittat en lösning på 2015 års migrationskris.

– EU håller på med ett migrationspaket och det är naturligtvis i allra högsta grad knutet till Afrikastrategin, säger Urpilainen.

Det finns påverkare som menar att EU måste bli mer själviskt i en geostrategisk värld med Kina och USA som motpoler. Men vad betyder det?

Josep Borrell har tänkt högt om dilemmat:

– EU kom till för att motverka maktpolitik. EU byggde fred och rättsstatsprincipen genom att separera rå makt från ekonomin. Vi antog att multilateralism, öppenhet och ömsesidighet var den bästa modellen inte bara för vår kontinent utan för en vidare värld. Nu sviktar allt fler i den tron. När ödesfrågan klimatet har diskuterats på allehanda klimatkonferenser genom åren har EU varit den som visat vägen, ofta till ett högt pris för egen del, men ändå tveklöst eftersom det varit det enda rätta. EU har trott på exemplets makt och en evolutionär utveckling bland världens stater.

Nu har det dessvärre inte gått så. Afrikastrategin blir på sätt och vis ett eldprov på vad EU menar med att lära sig tala maktens språk på nytt utan att göra avkall på ideologiska rättesnören.

I annat fall fortsätter EU:s utrikespolitik att vara den Tårarnas dal som Josep Borrell anklagat den för att vara. Ett ställe där alla världens sorger samlas som ett uttryck för EU:s medlidande – utan att det händer något mer.

” EU talar om att vara en jämbördig partner till de afrikanska länderna – frågan är bara hur de gamla kolonialmakterna tänker göra det utan att bli mästrande och övermodiga.”

LENA SKOGBERG

Biträdande ansvarig utgivare