Auktoritära kulturprogram kan genomföras i det tysta – om de har en röd-grön-rosa nyans
KULTURDEBATT I praktiken har en instrumentell kulturpolitik med fokus på normkritik och mångfald blivit lika vanligt förekommande som havregrynsgröt, skriver frilansmusikern Martin Malmgren om läget i Sverige och utvecklingen i Finland.
I sin analys av Sannfinländarnas nya kulturprogram i HBL 15.2 drar Fredrik Sonck intressanta paralleller med såväl Viktor Orbáns Ungern som svenska Miljöpartiets hårt kritiserade kulturprogram från 2015. Vad gäller beskrivningen av auktoritära kulturprogram har jag inga invändningar, däremot förvånas jag över att det hävdas att kritiken gentemot Miljöpartiets pamflett ”hörsammades snabbt och programförslaget hamnade där det hör hemma: i papperskorgen”.
Det stämmer förvisso att programförslaget som sådant lämnades därhän, men bakom kulisserna är det i mångt och mycket denna tvivelaktiga kulturpolitik som blivit verklighet i dagens Sverige. Senast på det kulturpolitiska evenemanget Folk och Kultur i Eskilstuna i början av månaden noterade flera att den miljöpartistiska kulturministern Amanda Lind menade att principen om ”armlängds avstånd” mellan stat och kulturliv inte var fullt nödvändig i frågor som jämställdhet, utan att det här var motiverat med politisk inblandning. Bland Folk och Kulturs övriga deltagare fanns författaren Torbjörn Elensky, som på Facebook noterade att kulturministern själv valt ut personerna panelsamtalet fördes med, att de tre höll med varandra på samtliga punkter, samt att inga kritiska frågor ställdes till kulturministern. Därtill bekräftade en kulturpolitiskt aktiv bekant på plats att de senaste regeringarnas miljöpartistiska kulturministrar varit bland de mest aktiva någonsin, och att det påstått skrotade principprogrammet från 2015 i praktiken är det som genomförs i dag.
Här saknas knappast illustrerande exempel. När det i höstas blossade upp debatt angående Sverigedemokraternas kulturpolitiska ingrepp i Sölvesborg, där ”tidlös och klassisk konst” med lokal förankring skulle prioriteras över ”utmanande samtidskonst”, var skribenten och debattören Stina Oscarson snabb med att påpeka (se SvD 22.9.2019) att få hade reagerat om nyheten i stället handlat om ett röd-grön-rosa styre som velat lägga fokus på normkritik och mångfald. Styrning av det senare slaget har nämligen blivit lika vanligt förekommande som havregrynsgröt. Oscarsons text publicerades långt efter den så kallade museidebatten, som bland annat problematiserade de ideologiska pekpinnar som smugit sig in i museerna, och filmdebatten, där genuscertifiering föreslogs som krav för att erhålla bidrag från Svenska Filminstitutet (se svt.se 31.1.2018), och det är värt att notera att Oscarson själv var del av den arbetsgrupp som tog fram det miljöpartistiska kulturprogram hon hädanefter kritiserat med råge.
Kanske ger ett vittnesmål från teaterbiennalen i Norrköping mersmak av vad vi kan ha att vänta oss i Finland framöver: i en text i SvD 25.6.2017 flanerar skådespelaren Rasmus Dahlstedt mellan seminarier på teman som ”Separatistiskt rum för icke-män”, ”Lesbisk frukost”, ”Vita pratar vithetsnorm”, ”Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd”, och pjäser som ”Vita män våldtar”, ”Mens”, ”Befrielsefronten” – även den på temat vita män våldtar – och den matriarkala utopin ”Fäboland”. Tre dagar dröjer det innan han lyckas bevittna en föreställning som kan betecknas som opolitisk.
Men vad är då problemet med att vurma för jämställdhet, mångfald och normkritik inom kultursfären? De välvilliga förespråkarna av denna politik inser inte, eller ser inte problemet i, att dessa idéer grundar sig i en instrumentell syn på konsten, där konstens värde avgörs av i vilken utsträckning den bidrar till de samhälleliga mål som eftersträvas. Det är först när en meningsmotståndare tar till samma metod som det blir protester, vilket Sölvesborgsdebatten visade med all önskvärd tydlighet. Konsten ska i ett vingslag lyckas med de saker det övriga samhället inte fått ordning på – bristande jämställdhet, bekämpandet av orättvisor, integration, med mera.
Det är en både besynnerlig och dyster syn på konstens betydelse som hävdar att dess egenvärde är mindre intressant än den samhällsförändring den påstås kunna genomföra. För vad har då den konst som skapats utan några samhällsomvälvande mål i åtanke för plats i vår värld, om det är sådana ideal som gäller? Några diktrader av Karin Boye får helt nya associationer i denna kulturpolitiska verklighet: ”Vart går all sång, som blir kvävd och innestängd? Vart går all längtan, som når ingenting? Kanhända den i mullen och vattnet ligger mängd. Kanhända den viner i vinden omkring.”
I Finland ser vi nu tydliga exempel på liknande attityder, bland annat i den grupp ”aktivistiska musikforskare” (se HBL 14.2) ur föreningen Suoni som inte talar om musik som sådan utan i stället om ”musikens förändringskraft”. Det råder knappast någon brist på hybris inom forskarskaran som vill ”förändra världen” och ”göra musiken till en källa för samhällsdiskussion”. Själv undrar jag hur de förhåller sig till de många musikälskare som går på konsert av helt andra anledningar än för att ”främja jämlikhet, likvärdighet och ekologisk hållbarhet”? Vad händer med all den musik som rör vårt inre väsen men helt saknar politiska beståndsdelar? Missförstå mig icke: politiskt orienterad konst kan vara högintressant, jag bara tvivlar på om den har eller bör ha en såpass central plats i vårt musikliv.
Om till och med Parisavtalet (och liknande internationella avtal) ofta beskrivs som ett trubbigt verktyg för att få bukt med miljöproblemen, kan man måhända resonera att musikaktivistisk forskning är ett oändligt mycket trubbigare verktyg för detta ändamål. Vår heroiska forskarskara resonerar dock lite annorlunda i sitt manifest, publicerat på suoni.fi. Här menar Juha Torvinen att musiken ”på ett alldeles unikt om inte rentav helt avgörande sätt” kan hjälpa till i strävanden att ”rädda klimatet, haven, organismerna och jordmånen”. Och medan Suonigänget fortsätter att bedriva sin samhällsomvälvande forskning, fortsätter publiken att strömma till konsertsalarna – möjligtvis utan något annat än musikens egenvärde i tankarna. Tids nog får vi se huruvida de självutnämnda predikanter som tycks hålla i samtidens ideologiska pekpinnar upplevs vara ett välkommet fenomen i det finska kulturlivet eller inte.
Kan en norsk regissör vara den rätte att göra en ny filmversion av Vilhelm Mobergs utvandrarserie? – Det är en så monumental uppgift att det kan behövas någon som inte är svensk, säger Erik Poppe.
Erik Poppe, 59, är mannen bakom hyllade och prisbelönta filmer som Hawaii Oslo, Kungens val samt Utöya 22 juli – om terrorattacken i Norge 2011. Nu är det Poppe som tar sig an uppgiften att åter filmatisera Mobergs nationalepos.
I början av 1970-talet gjorde Jan Troell Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972), båda filmerna Oscarsnominerades och har uppnått klassikerstatus.
SF Studios har länge velat göra en nyinspelning, inledningsvis var det tänkt att Daniel Espinosa skulle sköta regin. Men nu är det norrmannen Poppe som är knuten till projektet.
Poppe är medvetet mycket vag när det gäller det mesta kring filmen och svarar ”inga kommentarer” på frågor kring skådespelare och inspelningsplatser.
– Tanken är att vi ska börja filma i augusti. Vi planerar att ha ett stort pådrag på filmfestivalen i Cannes i maj, och där ska vi avslöja alla detaljer.
Poppe vill inte berätta hur han tänker få in Mobergs fyra romaner om Karl-Oskar och Kristina i en och samma film.
Avsikten är att det ska bli en spelfilm i normal längd, och att materialet inte ska användas som tv-serie.