Vi har ett val: fredspolitik, inte jaktplan

FÖRSVAR Susanna Landor ställer frågan (HBL 20.2): ”kan Försvarsmakten se behovet av kvinnor, i en värld där premisserna för krishantering och krigföring förändrats radikalt; där fosterlandet kan och ska försvaras på andra sätt än i leriga skyttegravar och snötyngda barrskogar”. Hennes recept är att öppna upp försvarsmakten för kvinnor och hennes dröm är att få en Fru General som kommendör för försvarsmakten.

Problemet med resonemanget är att Landor inte beaktar att strävandena att få leva i fred, inte (enbart) kan eller bör bygga på en handlingskraftig armé eller att i jämställdhetens namn kräva uppbåd även för kvinnor.

Att upprusta i fredstid har i de flesta fall slutat i krig och förödelse. Nu är det tid att byta taktik och på allvar försöka skapa förutsättningar för bestående fred.

Landor skriver ännu: ”Vår säkerhetspolitiska strategi bygger framför allt på att undvika att hamna i konflikt eller krig, i klartext med Ryssland. Därför måste vi spänna musklerna.” Det är denna tankegång som borde revideras. Finlands säkerhet utmanas av klimatförändringen och miljöförstörelsen, av ojämlikhet mellan världens länder och inom länderna. Resurser som kunde användas för att stävja denna utveckling placeras nu på ökad upprustning. Nato pressar på att dess medlemsländer skall använda 2 procent av bnp på försvaret – vilket innebär att man måste skära ner på andra områden. Även vårt land köper hellre nya jaktplan för 10 miljarder än använder medlen till att stävja klimatförändringarna.

Enligt Parisavtalet måste alla länder minska utsläppen av växthusgaser för att den globala uppvärmningen inte ska överstiga två grader. Enligt journalisten Barry Sanders är USA:s armé världens största enskilda spridare av växthusgaser och andra skadliga utsläpp. Den genererar uppskattningsvis 5 procent av de totala koldioxidutsläppen. Jaktplan förbrukar enorma mängder fossila bränslen och producerar motsvarande koldioxidutsläpp.

Regeringen borde utarbeta ett fredspolitiskt program, som ska vara ett rättesnöre för landets utrikespolitiska engagemang och krisförebyggande åtgärder, men programmet ska även omfatta åtgärder vad vi bör göra i vårt eget land. Fredsfostran och kunskap om hantering av negativa känslor i skolor och högskolor, förbud av våld i idrotten (ett skräckexempel ishockey, se HBL-artikel 23.2), förebyggandet av mäns våld mot kvinnor och barn samt allt som hjälper ensamma och osäkra ungdomar att få en bättre och tryggare start i livet.

Vi måste stöda skapandet av kontakter över gränsen till Ryssland för att stärka samvaron mellan människor och öka förståelsen för varandra och våra olika kulturer.

Att genomföra ett sådant program i praktiken kunde engagera både kvinnor och män och kräver fortbildning av lärare, pedagoger och myndighetspersoner.

Vill vi ha fred måste vi arbeta för det i vardagen, vi måste lösa utmaningarna i samarbete, inte genom skrämselpropaganda. Till detta behövs ökade resurser, inte upprustning.