Ingen anledning till brösttoner
”Få av oss tänker att det skulle vara helt i sin ordning att låta finländska barn bo på gatan eller i övrigt leva utan omsorg.”
Regeringen har enats om att Finland tar emot 175 asylsökande från Medelhavsområdet. Beslutet är rimligt och klokt, men ger ingen anledning till att ta till brösttoner. Den här typen av solidaritet är i själva verket något som man kan förutsätta av en regering i ett EU-land.
Diskussionen om EU:s gemensamma asylpolitik kretsar ofta kring Dublinprocessens detaljer, medan den stora bilden lyser med sin frånvaro. Det kan vara svårt att tro att EU:s asylpolitik faktiskt grundar sig på principen om solidaritet. Enligt Fördraget om EU:s funktionssätt ska EU nämligen ”utarbeta en gemensam politik för asyl, invandring och kontroll av de yttre gränserna som grundar sig på solidaritet mellan medlemsstaterna och som är rättvis för medborgare i tredjeländer.”
Beslutet angående de 175 är utan tvekan ett tecken på solidaritet gentemot de länder och människor som är mest drabbade.
Regeringens avsikt är att primärt ta hand om barn och familjer med bara en förälder. Regeringen lär också utreda om hjälpen kunde riktas till personer som är i en särskilt utsatt situation. Utgångspunkten är mycket förståelig, bara man är medveten om farhågorna med begreppet utsatthet. Om det används slentrianmässigt för att klassificera vissa grupper som utsatta eller icke-utsatta, finns det en risk att man inte lyckas identifiera dem som mest behöver hjälp.
I diskussionen om beslutet har det anförts att framför allt kvinnor och flickor är i en utsatt situation. Så kan det vara, men man ska helst inte dra slutsatsen att pojkar och män inte kan vara utsatta. Människor har olika typer av egenskaper eller erfarenheter som gör dem sårbara. Även en ung man, symbolen för styrka och kraft, kan vara i behov av skydd.
Det finns naturligtvis grupper som alltid är i behov av vår särskilda uppmärksamhet. De ensamkommande asylsökande barnen är en sådan grupp.
Få av oss tänker att det skulle vara helt i sin ordning att låta finländska barn bo på gatan eller i övrigt leva utan omsorg. När det gäller de asylsökande barnen börjar det lätt låta annorlunda. Barnen stämplas som ankarbarn, de ses som instrument som föräldrarna utnyttjar för att senare göra anspråk på familjeåterförening. En del tänker att de ensamkommande egentligen inte borde hjälpas, eftersom vi inte ska stödja föräldrarnas hänsynslösa handlingar. Det enskilda barnets öde blir sekundärt.
Låt oss för argumentationens skull anta att det finns föräldrar som är så cyniska att de skickar sina barn på den farliga resan mot Europa i hopp om att barnen öppnar vägen för hela familjen. Sådana föräldrar kan finnas, jag tvivlar inte på det. Den väsentliga frågan lyder dock om det är barnen som ska bära ansvar för de här föräldrarnas beslut. Svaret är ett entydigt nej.
Jag har sagt det förr och upprepar det igen: barn är i första hand alltid barn. Så är det också med de ensamkommande asylsökande barnen. Vi ska akta oss för den retorik som gestaltar de här barnen som vuxnas verktyg. Föräldrar har i alla tider fattat desperata, farliga och ofattbara beslut. Då måste andra vuxna se till att barnen får den omsorg som de är berättigade till.