”Längdåkning lika stort i Norge som ishockeyn i Finland” Det är förstås inte Johaugs fel
Ingen kan längre rå på Norge i skidsporten.
Norge har länge varit bäst i längdåkning, men under de senaste åren har den norska övermakten fått nästan löjliga drag. Då Ski Tour avslutades i helgen i Trondheim var de sex första herrarna och de tre första damerna från Norge.
”Söndagen i Trondheim var bara ännu ett steg mot kanten på graven där allt intresse sakta men säkert nu dör”, skriver Expressens krönikör Tomas Petterson.
Finlands Iivo Niskanen eller Rysslands Alexander Bolsjunov kunde kanske ha grusat norrmännens segerparad, men de hade båda problem med skidorna i något skede. Men i den stora helheten är Norge suveränt – och det är bekymrande för skidsporten.
Samhället i förändring
Finns det något sätt för Finland att utmana Norge i längden? Tveksamt.
– Vi borde sluta med ishockeyn i Finland, säger OS-guldmedaljören Sami Jauhojärvi.
– Längdåkning är den största sporten i Norge, i samma ställning som ishockeyn i Finland.
Han säger det förstås med glimten i ögat, men i sak är han inte långt ifrån sanningen. De individuella idrottsgrenarna är inte längre attraktiva i Finland.
– Samhället har genomgått så stora förändringar. Ingen behöver längre anstränga sig fysiskt. Det finns ganska få femtonåringar som har så bra grundkondition att de kan börja med ordentlig träning.
Föräldrarnas ansvar
Enligt honom ligger ansvaret delvis hos föräldrarna, delvis hos omgivningen och delvis hos samhället. Föräldrarna har inte längre tid att engagera sig.
– Samhället blir allt mer indelat i familjer som är aktiva och det allt större antalet familjer som inte är aktiva. Det finns allt fler barn som blir helt utanför all idrottsverksamhet på grund av sina föräldrar, säger Jauhojärvi.
– Det är förstås lättare att föra sitt barn till ishallen, låta tränaren ta över, och hämta barnet efter tre timmar. Skidåkning kräver ofta att föräldrarna är med, tar hand om utrustningen, och ibland måste vara med under träningarna. I dagens hektiska samhälle är det svårt att finna tid för det.
Tidsbrist
Den kroniska tidsbristen har också lett till att det finns färre aktiva inom föreningsverksamheten. Folk hinner inte längre delta i frivillig verksamhet.
– Föreningarna borde få mera stöd för att utveckla sin verksamhet. I Sverige har föreningarna bingolotto som drar in pengar. Jag som är hemma från gränstrakterna minns hur spännande det var. Näringslivets stöd är också tre gånger större än i Finland, säger Jauhojärvi.
I Norge har det varit mycket diskussion om kostnadsnivån för skidjuniorerna. I jämförelse med ishockey är dock skidåkning en relativt billig sport.
– Föreningarna skulle kunna återanvända gammal utrustning. Det ligger säkert en hel del oanvända skidor i folks skåp.
Trendigt
Längdåkning är fortfarande en av de mest populära idrottsgrenarna i Finland, tillsammans med ishockey och friidrott. Det är också ganska trendigt att åka skidor för motionens skull, fast den gångna vintern varit helt värdelös i södra Finland.
– Det syns i skidskolorna hur omtyckt skidåkningen är. Det finns traditioner och det är i skidåkning som Finland vunnit medaljer i stora mästerskap under de senaste åren. Men som tävlingsidrott står skidåkning inte lika högt i kurs, säger Jauhojärvi.
– Under min tid var det 100– 120 deltagare i varje åldersklass i junior-FM. I Kontiolahti nyligen var det som värst bara 24 som kom i mål i en klass. Situationen är sämst bland unga kvinnor. Det är också oroväckande hur antalet licensåkare blivit färre i Norge, men Norge är fortfarande i en helt annan kategori.
Träningskunskap
Under de senaste åren har det varit en hel del diskussion om träningsmetoderna i Finland. Efter VM i Seefeld förra året lade landslaget om träningen en hel del.
– Det finns nog träningskunskap i Finland. Skidåkningen har utvecklats en del, men människans fysiologi har inte förändrats under de senaste 40–50 åren. Det går att finslipa vissa detaljer, som vilka egenskaper som borde prioriteras i vilken ålder, säger Jauhojärvi.
I Norge kan en karriär som skidåkare framstå som ganska lockande, men i Finland är det kärvt att klara sig i individuell idrott. Det är lättare att skaffa sig ett yrke genom att studera.
– Det finns hur många proffs som helst i ishockeyns liga och mestis. Det är en lättare väg än att åka skidor. I Norge är det tvärtom.
Den svensk-norska skidtouren blev förstås en PR-katastrof för skidsporten, som redan är i blåsväder med sämre tv-siffror och snöfattiga vintrar. Det blir inte bättre av att Norge och Therese Johaug tar kål på all spänning genom att dominera världscupen.
I Ski Tour blev det en sexdubbel seger för de norska herrarna och en tredubbel seger för de norska damerna. Therese Johaugs överlägsenhet var förstummande.
Johaug har sina svagheter, men med ett program som var skräddarsytt för henne fanns det ingen som kunde rå på henne. En norsk konspiration inom internationella skidförbundet Fis? Åtminstone om man får tro Finlands före detta chefstränare Kari-Pekka Kyrö, som berättar för Ilta-Sanomat hur Norge dominerar alla kabinett, påverkar alla beslut och ser till att sträckorna gynnar norrmännen. Det är förstås struntprat. Ingen är lika oroad över Norges dominans som – norrmännen själva. Det tar död på intresset för skidsporten i Centraleuropa. Det har gått så långt att Therese Johaug ansåg sig tvungen att gå ut och försvara sig själv.
Det är inte Johaugs fel att hon är överlägsen. Det är inte Norges fel att landet har så enorm bredd, stor kunskap och feta resurser inom skidsporten.
Skillnaden mellan Norge och resten av världen är inte så stor som det såg ut i Ski Tour. Men skidtouren blottlade hur stora resurser Norge har.
Iivo Niskanen skulle ha varit med i den absoluta segerstriden, om han inte haft helt värdelösa skidor under den första etappen i Östersund. Rysslands Alexander Bolsjunov var i ledningen inför avslutningsetappen, men hans vallning fungerade ungefär lika bra som flugpapper. Sveriges Ebba Andersson förlorade troligen också sina chanser till en topp tre-placering på grund av dåliga skidor.
I skidtouren hade Norge en enorm fördel med sin erfarenhet av den torra snön i fjälltrakterna. Norge har annars också en massiv serviceapparat, men på hemmaplan var skillnaden enorm. Norge har också bredden. Finn Hågen Krogh och Sjur Røthe missade kapitalt under sista sträckan, men Norge tog oavsett de sex främsta placeringarna. Finland hade ingen annan som hade en realistisk chans att blanda sig i tätkampen, förutom Krista Pärmäkoski och Iivo Niskanen.
Det är också onödigt att beskylla Fis för Norges suveränitet. Vad ska internationella skidförbundet göra? Tvinga norrmännen att skida med försvarsmaktens skidor? Neutral vallning? Låter bra i teorin, omöjligt i praktiken.
Oddsen blir säkert utjämnade en del då Niskanen och Pärmäkoski får tävla inför hemmapubliken i Lahtis i helgen. Den stora bilden är som den är.
Finland har det oerhört svårt i individuella idrottsgrenar i dagens läge. Det beror på att föreningsverksamheten är utdöende, juniorerna väljer hellre videospel eller ishockey, och att individuella idrottsgrenar står lågt i kurs i samhällets hierarki. Det är tråkigt, för Finland behöver en mångfaldig idrottskultur. Och skidsporten behöver andra vinnare än Therese Johaug.
”Skillnaden mellan Norge och resten av världen är inte så stor som det såg ut i den skandinaviska skidtouren.”