Är det fel av en författare att ta sig friheter?
Tom Sandqvist har invändningar mot Fredrik Österbloms recension av hans roman Titta, en krokodil. Men vad menar Österblom med att kalla Sandqvists beskrivning av Tjechovs antisemitism för ”litteraturhistorisk aktivism”? Och varifrån kommer epitetet ”fet judekäring” i novellen ”Stäppen”?
I sin recension av min bok Titta, en krokodil (23.2) säger Fredrik Österblom att jag ”bryter friskt mot romanformens konventioner” och gör mig till en ”svårfångad” berättare med långa svårtillgängliga meningar och komplicerade perspektivförskjutningar med bland annat anakronistiska citat och texter från gamla uppslagsverk. Han gör alltså indirekt gällande att min ”blandning av perspektiv, stilnivåer, källor och citat” inte hör hemma i en roman, vilket är anmärkningsvärt inte bara när det gäller den samtida romanen, utan i synnerhet en bok som på bakomslaget beskrivs som en ”essäistisk fiktion”, ingenstans som en roman.
Än mer anmärkningsvärt är att Österblom inte beaktar hur jag
Att jag skulle fara med osanning tycks dessutom vara grovt insinuerande när Österblom säger att jag tar mig ”friheter” och ägnar mig åt ”litteraturhistorisk aktivism” när jag återger innehållet i Tjechovs noveller samtidigt som han antyder att jag skulle ägna mig åt något slags ”hämndaktion” på Tjechovs beskrivningar där jag karikerar hans antisemitiska karikatyrer. Tom Sandqvist
litterärt försöker redogöra för hur offret drabbades, för att inte tala om hur Levitans kopplingar till den östjudiska erfarenheten formade hans konst. Österblom beskyller mig också för att förvanska ett citat ur novellen ”Stäppen” genom att förstärka den antisemitiska terminologin med grova tillmälen som inte finns i originalet. Österblom menar att jag skulle ha bytt ut originalets ”tjock judinna” mot ”fet judekäring”, men åtminstone i den upplaga av novellen (Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966, sid. 39) som jag har använt mig av kvarstår epitetet som just så grovt som den samtida antisemitiska retoriken var van vid.
Att jag skulle fara med osanning tycks dessutom vara grovt insinuerande när Österblom säger att jag tar mig ”friheter” och ägnar mig åt ”litteraturhistorisk aktivism” när jag återger innehållet i Tjechovs noveller samtidigt som han antyder att jag skulle ägna mig åt något slags ”hämndaktion” på Tjechovs beskrivningar där jag karikerar hans antisemitiska karikatyrer. Att inom ramen för en essäistisk fiktion lyfta fram Tjechovs antisemitiska beskrivningar som just antisemitiska är alltså att ”ta sig friheter”, att teckna en karikatyr och att ägna sig åt litteraturhistorisk aktivism i hämnande syfte. Borde jag i stället ha försvarat de antisemitiska epiteten och än en gång låtit Levitan hållas på sin kant?