EK-veteran pekar ut EK för politisk maktkamp, försvarar Antti Rinne
Den tidigare EK-direktören Lasse Laatunen analyserar i en färsk pamflett varför det blåst på arbetsmarknaden. – Det har funnits en aversion mot den nuvarande regeringsbasen, säger han om arbetsgivarsidan.
Med jämna mellanrum har den tidigare direktören vid Finlands näringsliv EK, Lasse Laatunen, slängt in brandfacklor i arbetsmarknadsdebatten.
Mest är han känd för de gånger han riktat hård kritik mot sin tidigare arbetsgivare.
När han var en av de fyra arbetsmarknadsveteraner som på kort varsel kallades in för att medla i postkonflikten – härvan som senare skulle utmynna i dåvarande statsminister Antti Rinnes (SDP) avgång – räknade kritiska tungor honom till en av ”de fackvänliga”.
Laatunen säger själv att han inte har några band som pensionär. Två pamfletter han skrivit nyligen är beställda av Industrins löntagare. I fjol skrev han en pamflett om hur avtalstraditionen ska bevaras när arbetsmarknaden är i omvälvning, och den här veckan kom uppföljaren – en betraktelse över den stormiga branschrundan 2019–2020, som ännu pågår.
Postkonflikten i höstas ser Laatunen som en händelse som beskriver läget i ett nötskal, och som enligt Laatunen tyder på att arbetsmarknaden politiserats.
– I posthärvan syntes det att arbetsgivarsidan förde politik. EK tycktes vara mer bekymrade över medlingsgruppens sammansättning än över stödstrejkerna, säger Laatunen och tillägger att det också verkade vara ett större bekymmer ”huruvida statsminister Rinne skulle komma undan”.
”Jag såg själv på nära håll, hur det för arbetsgivarförbunden var viktigare med politik (opposition mot statsministern) än med arbetsmarknadspolitik (att få slut på stödstrejkerna)”, skriver Laatunen i pamfletten.
Han säger att det också funnits tecken på ”en aversion mot nuvarande regeringsbas” i de arbetsmarknadsgrupper som ska jobba fram förslag för att nå regeringens sysselsättningsmål.
Själv försvarar Laatunen Rinne i posthärvan, och skriver att statministern borde bytas ut i val eller förtroendeomröstning, inte med en ”värdelös föreställning”.
– Statsministern gjorde det som förväntas, han trädde in och ville förhindra omfattande sympatistrejker, som kunde ha nått hamnarna, säger Laatunen som själv ingick i den medlingsgrupp Rinne var med och tillsatte för att lösa posttvisten.
Han pekar i stället rentav ut ett par namngivna personer i sin pamflett för att gunga regeringsbåten och ”ta en central roll”. En av de namngivna är Centerledaren Katri Kulmunis medarbetare Kari Jääskeläinen, den andra är Samlingspartiets
riksdagsgrupp med gruppordförande Kai Mykkänen i täten. Laatunen medger att han inte har annat än ”indicier”, och tillägger att hans påstående om Mykkänen baserar sig på riksdagsdebatter, och om Jääskeläinen på anonyma ”medarbetare och aktörer inom Centern”.
Riksdagsledamot Arto Satonen (Saml) som närvarade då pamfletten gavs ut förvånar sig över Laatunens påstående.
– Jag tror att de enda som vet den verkliga orsaken finns i Centerns inre krets. Ur riksdagsperspektiv är det ett ofattbart påstående att oppositionen skulle ha haft en så avgörande roll, säger Satonen.
Lasse Laatunen pekar ut fyra saker i historien som präglat de svåra förhandlingarna: Oron efter branschrundan 2007, då lönetävlingen ledde till stora förhöjningar strax före finanskrisen; en långvarig debatt om vilken verklig eller föreställd makt fackrörelsen har; EK:s stadgeändring som ledde till att arbetsgivarcentralen inte längre gör centrala avtal – och så konkurrenskraftsavtalet.
Laatunen föreslår nu att EK skulle tillåta en klausul för att ingripa centralt då det finns någonting som blockerar läget på hela arbetsmarknaden. De 24 extra timmarna i konkurrenskraftsavtalet var ett sådant fall, menar han, och riktar kritik mot EK för att man inte ville förhandla centralt om det.
– Det skulle inte ha behövt betyda samma lösning för alla. Man kunde fortfarande ha öppnat för många olika modeller branschvis, säger Laatunen som kritiserar uppfattningen av förhandling med facket skulle innebära facklig makt.
Han anser tvärtom att förhandling är ett fredligt sätt att kontrollera motpartens inflytande. ”I nuläget tycks ändå viljan att kuva facket ’kosta vad det kosta vill’” dominera bland arbetsgivarna, skriver Laatunen.
Hans synpunkter om fortsättningen är att upprätthålla avtalstraditionen och stärka riksförlikningsinstitutionen med fler ambulerande förlikningsmän. Han föreslår också att centralorganisationerna eller utomstående sakkunniga skulle kunna kallas in som stöd för medling. Laatunen försvarar också linjen där avtalsöppnaren, exportindustrin, fixerar lönenivån och att riksförlikningsmannen håller fast vid lönelinjen.
– Om man inte gör det, så har vi snart ingen som vågar göra en avtalsöppning.
❞ I posthärvan syntes det att arbetsgivarsidan förde politik. EK tycktes vara mer bekymrade över medlingsgruppens sammansättning än över stödstrejkerna. Lasse Laatunen tidigare direktör vid Finlands näringsliv EK.