Annat förr i österbottniska företag
ANSTäLLNING Läste i HBL 18.2 partiordförande Petteri Orpos insändare och uppföljning av minister Anna-Maja Henriksson 23.2. Orpo beundrar österbottningarnas blomstrande företagsamhet. Minister Henriksson i sin tur skriver att det inte är någon nyhet för henne.
Det skrämmer ändå inte undertecknad att skriva hur jag som facklig ombudsman på Landsbygdens Arbetarförbund såg, hörde och mottogs på de små arbetsplatserna i Österbotten, främst päls- och trädgårdsnäringen på 1970-talet.
Visserligen hänför sig mina upplevelser till en förfluten tid, men eftersom det är sannolikt att det inte mera finns någon annan levande facklig ombudsman som verkat på den tiden inom sagda näringar känner jag mig manad att skriva såsom det då begav sig. Ty som det framgår av debatten har den starka viljan i österbottningens sinne av ”medskapande” varit tradition.
Om ordet medskapande betyder samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare så såg nog inte en facklig ombudsman mycket av det. På den tiden var inte organiserad arbetskraft väl sedd av arbetsgivaren. Anslutningen till fackförbundet var därför svag och sporadisk, också för att många som arbetade på de stora farmerna hade egna små pälsfarmer som sidoinkomst och därmed samarbetade.
Det som mest lockade såväl arbetsgivare som arbetstagare att vara organiserade medlemmar var arbetslöshetskassan. För arbetsgivaren kändes det lättare att permittera sådana som kunde få detta understöd, ty korta anställningar i nämnda branscher var på den tiden mycket vanliga.
Ombudsmannen som talade för kollektiva arbetsavtal fick inget gehör, främst arbetsgivaren betonade att personliga avtal om lön och arbete ger det bästa resultatet.
Stämningen speciellt på pälsdjursfarmerna var dålig även bland arbetarna. På matpauserna delade de sig i fyra grupper, svenskspråkiga, finskspråkiga, ackordarbetare, timlön. Sanningen i att stämningen på den tiden var dålig talar sitt tydliga språk, undertecknad blev en gång på en trädgård bortjagad av trädgårdsmästaren med yxa som hotvapen, det var bedrövligt.
Därför gläder det mig nu som gammal när jag läser att politikerna tävlar om regionens flexibla gunst, företagen blomstrar och arbetarna trivs. Låt alla blommor blomma. PER-ERIK JOHNSSON Lovisa