Musikaliskt, exakt och sinnligt om vardagens mysterier
Viirus och Ensemble Bulleribock skapar ambitiös och njutningsfull barnteater av Jockum Nordströms bilderböcker.
Sailor och Pekka
Text: Jockum Nordström. Regi: Lidia Bäck. Dramatisering: Oskar Pöysti. Scenografi, kostym, rekvisita: Janne Vasama. Ljud, musik: Arbetsgruppen. Ljus: Atte Pukero. På scenen: Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock och Matti Raita. Premiär på Vindängen 27.2.
Det rycker i Sailor och Pekka när de ilar fram i sin bil. Robert Kocks och Meri Anna Hulkkonens rytmiskt studsande kroppar ger upphov till oemotståndlig fysisk komedi och barnen i publiken är genast med på noterna.
Mycket av magin hos Viirus och Ensemble Bulleribocks nya barnföreställning Sailor och Pekka kan härledas till iscensättningens sinnlighet, dess ljud och rörelse.
Och det är tveklöst en magisk föreställning som den svenske konstnären Jockum Nordströms bilderböcker om sjömannen Sailor och hans hund Pekka ger upphov till. En viktig faktor är Lidia Bäcks fyndiga regi. Det är inte ofta jag bokstavligen hoppar till under en föreställning, men här sker det minst två gånger, bland annat när den pensionerade sjömannen Sailor sätter sig i en fräsande stekpanna. Scenen är ett exempel på Bäcks lekfulla, musikaliska och exakta hantverk.
Men lika viktig är musiken och ljudbilden, framtagen av hela arbetsgruppen. Det finns ett ljud för precis allt, ta bara de delikat klirrande teskedarna i kökslådan eller den sprakande gjutjärnspannan. I ett rörande ögonblick får barnpubliken själva skapa ljuden och lånar sina röster till skrikande måsar och babblande gubbar. Arbetsgruppen har uppenbart en genuin vilja att skapa konstnärligt ambitiös teater på barnens egna villkor.
Det mesta orkestreras smidigt av Matti Raita vid ett väl dolt mixerbord. Raita hinner också spela grannfrun fru Jackson i högklackat och ärtsoppsgrönt och tapetförsäljaren Jonas i gigantisk kackerlacksskepnad.
Robert Kock och Meri Anna Hulkkonen är sympatiska som Sailor och Pekka. Kock trollbinder med sitt fina, tydliga och naturliga tal, medan Hulkkonen opererar med en finurlig gestik. Hur ljuvlig är inte hunden Pekkas försök att lista ut tapetseringens mysterium! Utmaningen i att åstadkomma ett jämnt och rakt resultat illustreras av Hulkkonens svettiga kamp mot en bågnande rödblommig vägg.
Janne Vasamas scenografi är både poetisk och funktionell och består främst av klossar som ihopfogade formar olika motiv ur Jockum Nordströms böcker. Till en början används de för att återge Nordströms kollagekonst, men så småningom visar de sig bidra med ytterligare nivåer till berättandet. Förtjusande är den lilla tobaksaffären i hundkojsstorlek i vilken Matti Raita i grodställning säljer pipor och tipskuponger.
❞ I ett rörande ögonblick får barnpubliken själva skapa ljuden och lånar sina röster till skrikande måsar och babblande gubbar. Arbetsgruppen har uppenbart en genuin vilja att skapa konstnärligt ambitiös teater på barnens egna villkor.
Spagettisås och existentialism
Även om Jockum Nordströms bilderböcker finns på bibliotekets barnavdelning är jag initialt inte helt övertygad om att den naivistiskt tecknade, charmigt solkiga förortsnostalgiska världen faktiskt går hem hos barn. Oskar Pöysti har emellertid skapat en utmärkt teaterdramatisering som tar fasta på tanken om att det vardagliga är intressant. Hur tillreder man spagettisås? Vilka saker i livet måste man egentligen göra? I en betagande scen förklarar Robert Kocks gamla sjöman att det helt enkelt känns skönt att utföra rutiner och inte tänka alltför mycket.
Men vardagen är också intressant för att den rymmer stor dramatik, frågor om liv och död som intresserar barn liksom vuxna. Föreställningen riktar sig till barn i åldern sex till tio och målgruppen ter sig lämplig. Det här är en orädd pjäs som vågar beröra en allvarlig lunginflammation liksom kontroversiella fritidsintressen som rökning, vadslagning och prickskytte. Beträffande rökningen känns det faktiskt bara exotiskt att tobakshandlaren erbjuder sina kunder en cigarr – som något pikant som hör ihop med en svunnen tid.