Bygget av Vitahavskanalen inspirerade minnesvärd utställning
Den historiska kunskapen om de grymma omständigheterna kring bygget av Vitahavskanalen har hanterats ansvarsfullt av konstnärsduon Sashapasha. En oslipad diamant, skriver Helen Korpak.
Sashapasha. Kanava V. Exhibition Laboratory, andra våningen. Sjömansgatan 36 C (innergården). Till den 8.3.
Bakom namnet Sashapasha döljer sig konstnärsparet Alexandra och Pavel Rotts. Trots att de använder sina ryska smeknamn på ett sätt som för tankarna till klassiska östliga barnanimationer som Bolek & Lolek eller Pat & Mat är Sashapashas konst allt annat än humorbaserad. Deras pågående utställning Kanava V är resultatet av ett halvt decenniums arbete som kretsar kring Vitahavskanalen, byggd av fångar ur Gulaglägren mellan 1931 och 1933.
Vitahavskanalen figurerar i Sashapashas projekt som en mångsidig metafor. I den inledande installationen Kanava 16 är kanalen det konkreta motivet och temat, men senare i utställningen symboliserar den inte bara hela Gulag utan kan också läsas som en metafor för allt det katastrofala
■ som industrialiseringen fört med sig. Till exempel inkluderas det i utställningen berättelser om hemliga meddelanden som smugglas ut ur sovjetiska arbetsläger, vilket har sin uppenbara moderna motsvarighet i återkommande nyhetsrapporter likt den från strax före jul då ett engelskt barn hittade en slavarbetares bön om hjälp bland julkort importerade från Kina.
Experimenterar med olika grepp
Kanava V ställs ut på andra våningen i Bildkonstakademins galleri Exhibition
Laboratory, som i allmänhet enbart används för grupputställningar. Den avlånga lokalen som brukar spjälkas upp mellan ett flertal studeranden fyller Sashapasha med elva maffiga verk. Dessa består till största del av installationer i vilka arkivmaterial, film, texter, ljudspår och hantverk kombineras till täta men sammanhängande och välbearbetade helheter. Det är fråga om en utställning där en oerhörd mängd information komprimerats samt omvandlats till konstobjekt, men det är på inga villkor en ensidig eller torr pedagogisk upplevelse. Sashapasha är inte ute efter att använda konst som en bricka på vilken färdigt paketerad kunskap levereras, utan paret experimenterar med olika grepp för att gestalta historia enligt devisen ”show, don’t tell”.
Mycket text blir det ändå, men det fyller också sin funktion. Dels påminner den om byråkratins roll i ondskans historia under 1900-talet, dels poängterar den hur oerhört många människor som gick under i Gulag redan innan Stalins stora utrensning under andra halvan av 1930-talet.
Den lilla historien
Den 227 kilometer långa Vitahavskanalen byggdes under omänskliga förhållanden som ledde till tusentals och åter tusentals människors död, men färre än 90 år efter dess invigning är kanalen av ringa ekonomisk betydelse. Att detta delvis beror på att brådskan med att färdigställa den nya färdrutten gjorde den alldeles för grund är så grym ironi att den inte tanklöst ska nyttjas för personlig konstnärlig vinning eller reduceras till en tragisk anekdot. Sashapasha undviker slika fallgropar genom att fokusera på detaljer och på den lilla historien. I stället för att skrika ut storslagen statistikbaserad fakta som var och en kan hitta på nätet berättar konstnärerna om det förgångna och dess inverkan på nuet med hjälp av föremål som pennskrin, bilringar och broderier.
Den nivå av ambition och fokus som finns i Kanava V gör den till en av Bildkonstakademins mest minnesvärda utställningar på länge. Det är omfångsrikt och sprakar av idéer som drar åt olika håll: ska det vara konceptuellt eller dokumentärt? Symboliskt eller konkret? Privat eller opersonligt? Sashapasha har valt att välja bort så lite som möjligt, och den resulterande utställningen är en oslipad diamant av just det slag man alltid hoppas på när man besöker en konstskolas galleri. Det är en hejdlös mängd material med stor potential, och man hoppas på att få återse flera av installationerna i nya utställningskontexter och -konstellationer i framtiden.