Form som blir form
Sinnligheten och experimentlustan tilltalar i Emelie Luostarinens Blue Blue. Men utställningen som är specialgjord för galleri Sinne är också svårgripbar och långsökt, tycker recensenten som saknar något.
Emelie Luostarinen.
Blue Blue. Sinne till 29.3
Emelie Luostarinens rumsliga och måleriska installation i Sinne formar sig till en luftig och skir helhet. Längs galleriets pelare har tunna bitar av vit glasfiberväv lagts på varandra likt ett mjukt moln. Bakom lyser blåa lampor. Det finns även kontraster av hård, kall metall som böjts och spjälkats upp, metallrör och ramliknande träkonstruktioner.
Det hela framstår som en omfamnande rörelse eller en sval vindpust som tränger in i galleriet, som artigt och socialt rättar sig efter rummets språk och formar sig därefter, men ändå yttrar något eget utöver rummet. En sorts synestetisk och rytmisk effekt uppstår när man vandrar framåt med ”vindpustens fart” och upplever vävens formspel.
Det känns som att vandra runt i en stor målning bland lätta penseldrag i luften. Det hela blir ett experimentellt rum, ett fragilt skådespel som Luostarinen står som regissör för. Det handlar med andra ord om ett rörligt bildspråk, utan hierarkier.
Från Sverige till Finland
Den 32-åriga Stockholmsbördiga Emelie Luostarinen som numera bor i Finland har gjort detta platsspecifika verk enkom för Sinne och det är första gången hon visas i detta format i Finland. För tre år sedan deltog hon i Liljevalchs vårsalong med ett antal oljemålningar.
I vår förväntas hon utexamineras från Bildkonstakademin. Även om denna utställning för tankarna till skulptur eller installationskonst är Luostarinen i grunden målare och hon experimenterar och utvecklar ständigt måleriets formspråk och existensrum.
Förra våren ställde hon ut en stor landskapsmålning som likt ett tugggummi sträckte ut sig längs väggen på Project Room, som när man sitter i en bil och betraktar ett landskap i farten, men i färg. Nu har färgerna försvunnit och fokus ligger på form och material. Form blir så att säga till form i hennes verk.
Brustet hjärta
Det är som om Luostarinen vill skala bort själva avbildningen, den ska inte få synas. Men paradoxalt nog blir det hela ändå kroppsligt. Sinnligheten tilltalar mig, samt experimentlustan.
En viktig aspekt blir det rytmiska i det hela. Utställningens titel Blue Blue återspeglar denna rytm.
Utanför galleriet möter betraktaren det japanska ordet ”takotsubo” fastklistrat på gallerifönstret. Ordet står för brustet hjärta. Utanför galleriet finns även en affisch med en japansk kruka (som jag för övrigt missar). För mig blir detta svårgripbart, med tanke på resten av innehållet. Det som jag upplever i galleriet är inte en existentiell laddning med betoning på ett brustet hjärta. För mig handlar det om form och måleri, samt förändringar, rörelse.
En stor hängande cylinder ska relatera till en hotelltvål, då den har en tvålstämpel intryckt i sig. Något som också har med omfamning att göra, att tvåla in sig. Tyvärr blir också detta aningen långsökt för mig. Jag saknar något. Kanske ord eller poetiska titlar som skulle kunna föra betraktaren vidare? Eller varför inte en mera mångdimensionell synestetisk upplevelse, det vill säga där man också kan ana till exempel ljudliknande färgklanger och dofter.