Gedigna lektioner i filmberättande
Women Make Film är en filmkurs på fjorton lektioner där alla filmer som ges som exempel är regisserade av kvinnor. Dokumentärserien är en del av Yles satsning på kvinnliga regissörer i mars.
Dokumentärserie
Women Make Film
14 delar, Yle arenan och teema tisdagar från 3.3 kl. 21.00, från avsnitt 5 på onsdagar, Yle Fem söndagar från 8.3 kl. 23.30. (4 delar erbjöds för förhandstitt.) regissör: mark Cousins. Från 16 år.
I mars satsar Yles kanaler på kvinnliga filmskapare med mängder av filmer, dokumentärer och serier regisserade av kvinnor. Det kan nämligen gå månader utan att Yle visar en enda film regisserad av en kvinna.
Ett flaggskepp i utbudet är den fjortondelade brittiska dokumentärserien Women Make Film: A New Road Movie through Cinema från 2018, undantagsvis regisserad av en man, Mark Cousins.
Serien inleds med att slå fast det uppenbara: att filmbranschen är en manlig, sexistisk domän. Det här betyder däremot inte att filmhistorien inte skulle ha haft kvinnliga regissörer ända från begynnelsen för tretton decennier sedan.
Essäistiskt grepp
Det är ingen traditionell dokumentär – här finns inga intervjuer. Snarare är det fråga om en essädokumentär, en föreläsning i fyrtio kapitel om olika aspekter av filmhantverket, där de exempel som ges enbart är filmer regisserade av kvinnor.
I de fyra första avsnitten tillhör den lugna, närmast kontemplativa berättarrösten Tilda Swinton som också är exekutiv producent för serien. I senare avsnitt träder Jane Fonda, Sharmila Tagor, Adjoa Andoh, Thandie Newton, Kerry Fox och Debra Winger in som berättare.
Det är fråga om filmanalys, om att öppna upp hur filmmediet fungerar som uttrycksform, och det berättarrösten gör är en närläsning och tolkning av filmscenerna. Hon tar fasta på detaljer och grepp och formulerar vad dessa förmedlar. På det här sättet lyfts filmkonsthantverket fram, finesser i bilder och scener som en ickeinsatt kanske inte skulle tänka på eller lägga märke till.
Så berättar film
På detta vis avhandlas hur filmer inleds, hur stämning och tonfall etableras, hur karaktärer introduceras och sammanförs med varandra – i fyrtio kapitel. Dialog och bildbeskärning tas också upp. Dessutom uppmärksamgör dokumentären en på iscensättning, hur genomtänkt och fyndigt en tagning kan vara uppbyggd och regisserad.
Kapitlen binds ihop av att vägar filmade från vindrutan på en körande bil från olika platser i världen utan att specificera var – ett slags klädsträck som de olika kapitlen hängs upp på.
Här blandas svartvita klipp med klipp från 2000-talet, och de kvinnliga regissörerna är från hela världen, Östeuropa, Iran – finska Pirjo Honkasalo, svenska Mai Zetterling och danska Astrid Henning-Jensen lyfts fram i ett flertal sammanhang. Många filmer är glömda men kallas i dokumentären för ”mästerverk” då finesserna i de olika scenerna pekas ut för tittaren.
Nu är frågan vad som händer efter kampanjen Kvinnor i mars. Fler filmer av kvinnliga regissörer i framtiden, eller business as usual?
Nu är frågan vad som händer efter kampanjen Kvinnor i mars. Fler filmer av kvinnliga regissörer i framtiden, eller business as usual?