Raseborgs sjukhus som test

Redan i det antika Grekland munhöggs retoriker och tävlade i konsten att föra absurda och oetiska resonemang. I dag tar vi del av Trollsnack version 2.0.

VÅRD HBL:s ledare (8.3) om Raseborgs sjukhus kunde inte ha träffat mer mitt i prick. Som SFP:s representant i sjukvårdsdistriktet HNS/HUS styrelse vill jag bara komplettera på några punkter.

HUS lovar i sin färska strategi att man ”säkerställer en jämlik serviceproduktion både regionalt och språkligt”. För att inte strategins löften ska förbli tomma ord måste de respekteras – och uppfyllas.

Då jag föreslog detta tillägg hade jag naturligtvis Raseborgs sjukhus i tankarna. Det är det av våra sjukhus som allra bäst kan erbjuda vård på svenska. Det ligger i en region som har orimliga avstånd till andra sjukhus. Och denna region har den mest ålderstigna befolkningen i Nyland.

Nu testas strategin. För regeringspartiernas del testas också, såsom HBL skrev, regeringsprogrammets löften om den språkliga servicen.

Just nu pågår remissronden. Det är de tre berörda kommunerna Hangö, Ingå och Raseborg som ska säga sitt, och sjukhusområdesnämnderna i Västnyland, Lojonejden och det HUCS-område i Mellannyland till vilket Raseborgs sjukhus numera administrativt hör. Det var jag som föreslog att också Lojonämnden skulle tillfrågas, i hopp om att den påpekar att Lojo sjukhus inte skulle ha kapacitet att ta emot fler patienter från Raseborg.

Dessutom ska HUS minoritetsspråksnämnd ge utlåtande. Som vanligt hade beredningen inte kommit att tänka på att detta minsann är ett minoritetsspråksärende, men utan svårighet fick jag det tillagt.

Remissronden pågår till den 30 mars, och kan vara avgörande. Ju fler remissinstanser som försvarar den nuvarande så kallade samjouren, desto svårare har styrelsen att gå emot den opinionen.

Mot Raseborgs sjukhus anförs framför allt patientsäkerheten, det vill säga påståendet att mindre sjukhus inte kan ge fullgod vård. Det finns inte statistiska belägg för det, och för Raseborg liksom för alla sjukhus gäller att man skickar en patient vidare om inte den egna specialistkapaciteten räcker till. Men då har patientens tillstånd först stabiliserats.

Till patientsäkerheten hör nämligen också, och inte minst, avståndet till närmaste sjukhus. Avståndet från Hangö och Raseborgs glesbygder till Lojo sjukhus vore en klar riskfaktor för just patientsäkerheten.

HBL:s ledarskribent Tommy Westerlund slår huvudet på spiken med följande jämförelse: ”Att besluta om inredningen i ett rum kort innan hela huset ska renoveras är idiotiskt.” Med detta syftas naturligtvis på den förestående vård- och landskapsreformen, i dess nyländska tappning.

Reformen ska ju främja integration mellan primäroch specialistsjukvård, alltså mellan det kommunerna

Även om Raseborgs sjukhus öde inte avgörs av regering och riksdag, kan inte partierna och rikspolitikerna undvika att bära sitt ansvar.

nu ansvarar för och det HUS har och kommer att ha ansvar för. Att trappa ner Raseborgs sjukhus innan det västnyländska landskapet får en chans att ta ställning till sjukhusets position i vårdstrukturen vore – just det, idiotiskt.

Min egen vision av Raseborgs sjukhus framtida position är att det skulle utgöra stommen i en gemensam vårdcentral för de tre berörda kommunerna, med element av specialistsjukvård i HUS regi. Men detta ska som sagt landskapet inom de närmaste åren självt ta ställning till. Jag kommer på det avgörande styrelsemötet den 6 april att föreslå att samjouren fortsätter tillsvidare, i väntan på landskapsreformen.

HBL:s ledare utmynnar i en slutsats som jag särskilt vill understryka. Även om Raseborgs sjukhus öde inte avgörs av regering och riksdag, kan inte partierna och rikspolitikerna undvika att bära sitt ansvar.

Det skulle nu gälla för partiernas lokala och regionala organisationer, riksdagsledamöter och ministrar att övertyga sina representanter i HUS styrelse om att ett uppskov med beslutet är det enda rätta och rimliga.

I styrelsen sitter fem samlingspartister, tre socialdemokrater, tre gröna och en medlem var från Centern, Vänsterförbundet, Sannfinländarna och SFP, plus två representanter för Helsingfors universitet, av vilka den ena är universitetets svenska prorektor. Det är vi 17 som avgör hur det går.

Vältalighet är konsten att vinna makt genom att inbilla lyssnaren att det som talaren finner bäst i själva verket vore bäst för alla. Inom konsten att övertyga används också ett urval retoriska fulknep. De är lätta att känna igen ifall man någon gång dragits med i en diskussion där själva sakfrågan försvinner. Det gäller inte bara eldfängda ämnen som invandring, klimat, sexuella minoriteter eller vacciner, även triviala frågor kan bli infekterade ifall deltagarna – ofta omedvetet – låter samtalet kapas av verbala mikroaggressioner.

Aristoteles ville göra retorik till vetenskap. Han identifierade tre maktmedel för att övertyga: ethos (talarens trovärdighet, förmåga att övertyga via sin karisma), pathos (att väcka känslor hos åhörarna) och logos (att vädja till förnuft och resonera med stöd av fakta). Inom propaganda och även politik skruvar man upp pathos och ersätter bristen på logos genom spetsfundiga resonemang, vilseledande framställningar och bedrägliga ordvrängningar. I en dialog av Platon beskrivs den kontroversielle sofisten Gorgias, mästare på att föra impopulära, absurda, och oetiska resonemang som ändå lyckades trollbinda lyssnarna.

Också i vardagen vilseleder vi oss själva och varandra genom önsketänkande, ledande frågor och cirkelresonemang. En stor del av vår politisk-ekonomisk-religiösa tillvaro bygger just på argumentationsfel och villfarelser. Som småbarnsförälder tillgriper jag dagligen hot och mutor för att få mina döttrar att acceptera min ståndpunkt. Ganska sällan skulle mina pappaargument hålla för Aristoteles granskning. Här följer en lista vanliga härskartekniker och retoriska tjuvknep avsedda att förleda åhörarna och tära på debattmotståndarens trovärdighet.

Halmdocka

Avsiktliga missförstånd – att lägga falska argument i motståndarens mun – är den vanligaste typen av argumentationsfel. Speciellt inom politiken har deltagarna för vana att tillskriva motparten argument som denne aldrig har framfört. Genom att förvanska äkta uttalanden eller utmåla en fiktiv nidbild och gå till rasande angrepp slipper man föra fram sin egen åsikt. Publiken applåderar åt showen, men det konstruktiva meningsutbytet uteblir. Halmdockan utgör en irrationell anklagelse, en grotesk karikatyr. Går motståndaren i fällan och besvarar anklagelsen har denna förlorat.

Whataboutism

Redan som småbarn lär vi oss att byta samtalsämne och avleda uppmärksamheten, att ducka inför själva sakfrågan och skifta fokus. Bland tonåringar (även vuxna) brukar det eskalera till att någon spelar det berömda nazikortet. Denna relativiserande taktik användes flitigt av Sovjet under kalla kriget och än i dag av Putinregimen, som spottar fram icke-relaterade, ovidkommande jämförelser. Kallas på latin för tu quoque-argument (”du också”): att rättfärdiga egna fel och brister genom att anklaga andra för något motsvarande, eller värre. Också gossebarn som Trump avfärdar konsekvent kritik med repliken ”What about Hillary?”. Whataboutism är nära besläktat med ignoratio elenchi (red herring på engelska), irrelevanta argument som saknar betydelse för substansfrågan och inte hör hemma i diskussionen, men som lyfts in för att avleda.

Gish-galoppen

En verbal kulsprutetaktik, uppkallad efter kreationisten Duane Gish, som var känd för att rabbla upp en överväldigande mängd tvivelaktiga bevis, halvsanningar och feltolkningar till stöd för den egna tesen, och för att snabbt byta samtalsämne och därmed riva sönder samtalets struktur. På webben kan vi se tendensen att dränka meningsmotståndaren i ett hav av länkar, siffror och trams för att tvinga denne in i en lång och mödosam motbevisning. Sålunda vinner man övertag eller tar helt död på samtalet.

Oändlig bevisbörda

Ett annat ord för faktaresistens. Allt som strider mot den egna linjen misstänkliggörs eller kritiseras, samtidigt som man ställer absurda detaljkrav på motbevis. ”Allt är fake news” eller ”allt är en konspiration”, en enda sammansvärjning mellan politiker, medier och forskare ... inte sant?

Falsus in uno, falsus in omnibus

Förlorat förtroende är svårt att återskapa. I denna taktik biter man sig fast vid en enskild felaktighet, någon liten detalj eller ett ordval i en omfattande och i övrigt korrekt argumentation, för att avfärda hela sakfrågan. Tekniken används flitigt inom kritiken av klimatforskare och IPCC. Med samma grepp försöker advokater neutralisera vittnesmål i rätten, eller makthavare avfärda journalistiska avslöjanden.

Ad hominem

Att vägra bemöta sakfrågan för att i stället förminska meningsmotståndaren via misstänkliggörande utspel eller svartmålande personangrepp. I värsta fall kan detta utmynna i trakasserier, drev och karaktärsmord.

Det enskilda exemplets makt

Att generalisera utifrån ett selektivt faktaurval och hänvisa till enstaka fall – ofta personliga erfarenheter och upplevelser. Kallas även för anekdotisk bevisföring. ”Jag känner många gamla människor som röker, rökare dör ju inte i förtid!” eller ”Varje turk är en skurk, jag blev rånad på plånboken vid basaren i Istanbul!”.

Gemensamt för alla dessa ohederliga tekniker – som går att studera hos Goebbels eller McCarthy lika väl som hos lekande barn i sandlådan – är att de utgör retoriska fällor som man inte ska försöka bemöta eftersom samtalet då mister fokus, börjar handla om något helt annat eller spårar ur. Däremot måste man tålmodigt hålla god min i elakt spel, fokus vid ämnet och ge ett sakligt bemötande – och hoppas på att publiken genomskådar förövarens gyckelspel.

Samtidigt ska det medges: inte heller vi ordproffs är oskyldiga. Gränsdragningen är svår. Men utgångspunkten hos debatter i uppbyggande anda som för diskussionen framåt är att alltid diskutera sak, inte person eller bisak.

Också i vardagen vilseleder vi oss själva och varandra genom önsketänkande, ledande frågor och cirkelresonemang. En stor del av vår politisk-ekonomisk-religiösa tillvaro bygger just på argumentationsfel och villfarelser.