Feinberg får sent erkännande som visionär tonsättare
Den ryske pianisten Samuil Feinbergs livsgärning har samtidigt hyllats och fallit i total glömska. Som uttolkare blev han mytomspunnen, men först ett sekel efter att ha komponerat sina mest banbrytande verk har de hittat till de stora konsertestraderna världen över. Marc-André Hamelin släpper sin skiva med Feinbergs första sex pianosonater och en betydelsefull musikhistorisk pusselbit faller äntligen på plats.
När historia skrivs finns det alltid anledning att fundera över om det verkligen är rättfärdigat att vissa namn överskuggas av de klarast lysande stjärnorna. I musikhistorieskrivningen är det sedan länge känt att de avantgardistiska och modernistiska strömningarna som blomstrade under tidigt 1900-tal i Ryssland – och även under Sovjetunionens första turbulenta år – mötte kraftigt motstånd från den nya härskande klassen. Musiken skulle anpassas till kraven på socialistisk realism, och det är mot bakgrund av dessa omständigheter vi bör förstå hur en så pass tongivande profil som Samuil Feinberg kunde vara å ena sidan respekterad som pianist, å andra sidan osynliggjord som tonsättare.
Feinberg föds 1890 i Odessa, i en stad som var något av ett nav för ryska musiker under den här tiden. Fadern hade nyligen avtjänat ett fängelsestraff för innehav av förbjudna revolutionära skrifter, och efter en kortvarig flytt till Łódź (i dagens Polen) landar familjen slutligen i Moskva
år 1894. Det blir snart uppenbart att den unge sonen besitter stor musikalisk talang, och redan i de tidiga tonåren blir han skolad av legenden Aleksander Goldenweiser. Med ett exceptionellt minne, enorm arbetsvilja och excentriskt pianospel blir han snabbt uppmärksammad. Examenskonserten vid Moskvakonservatoriet inkluderade inte bara den rykande färska tredje pianokonserten av Sergej Rachmaninov, juryn erbjöds dessutom valfria preludier och fugor bland de 48 ur Bachs Das Wohltemperierte Klavier, en enorm bedrift för en ung pianostudent och något ingen i Ryssland åstadkommit före Feinberg. Snart skulle han komma i kontakt med tonsättare som Prokofjev och Skrjabin – den förre exempelvis som duopartner, medan den senare blev betydelsefull för Feinbergs fortsatta utveckling som tonsättare. Skrjabin, som sällan lovordade andra pianisters uttolkningar av hans musik, var lyrisk över Feinbergs plastiska och passionerade tolkning av fjärde pianosonaten.
Tonspråket i Feinbergs tidiga verk må till det yttre upplevas som snarlikt Skrjabins, men i stället för dennes extroversion och sensualitet finner vi ett uttryck som framstår som mer inåtvänt och filosofiskt. Likt Skrjabin, Chopin och Nikolaj Medtner placeras pianot i centrum för samtliga av Feinbergs kompositioner.
Komplex notbild
Den vetgirige kanadensiske pianisten
Marc-André Hamelin svarar på mina frågor via ombud och beskriver hur han redan under 1980-talet lyckades bygga upp en nästan komplett samling av Feinbergs då tämligen okända produktion, men den påtagliga komplexiteten i musiken innebar att Hamelin skulle leva med dessa verk under lång tid innan han började framföra sonaterna på konserter.
– Även om jag hade noterna så fanns inga inspelningar tillgängliga,
vilket gjorde det desto svårare att bekanta sig med musiken, särskilt då själva notbilden är mycket svår att utläsa. Den är såpass komplicerad att det krävs en längre bekantskap med musiken för att ens bedöma om den är något man vill lägga ner tid på eller inte.
Becksvart pianosonat
Hamelin talar med stor värme om Feinbergs pianistiska kvalitéer, och noterar att han tillät sig stor frihet i puls och rubato i framföranden av sin egen musik. Efter de första två sonaterna börjar Feinberg utforska betydligt mörkare terräng, och inom loppet av ett knappt decennium har han komponerat sin sjätte, becksvarta pianosonat som var det enda verk som skulle publiceras internationellt. Den får sitt uruppförande i biennalen för nutida musik i Venedig med bland andra Stravinsky och Schönberg i publiken, och lovordas bland kritiker som bland annat frågar sig om det inte är Feinberg, i större utsträckning än Stravinsky, som leder pianokonsten framåt. Snart skulle han tvingas leta rätt på samtliga exemplar av den första tryckta upplagan, som inkluderade ett citat av Oswald Spengler som Sovjetregimen stämplat som fascist. Den första upplagan brändes snabbt upp och citatet ersattes med ett mer oskyldigt avsnitt ur Fjodor Tiuttjevs dikt Insomnia/ Sleeplessness.
– Jag har fascinerats av de första sex sonaterna då jag upplever en definitiv utveckling, från det underbara solskenet i den första till den beckmörka stämningen i den sjätte. Det finns en gradvis utveckling som jag finner ytterst fascinerande, och av den anledningen framför jag sonaterna i kronologisk ordning på min skiva, berättar Hamelin.
Trots den explosiva kraften i musiken börjar Feinberg efter de första sex sonaterna allteftersom återgå till ett mer tonalt, och kanske även regimvänligt, tonspråk.
Berodde denna omorientering på yttre påtryckningar? – Av politiska skäl tvingades han i någon utsträckning till att förenkla sitt tonspråk. Särskilt de fyra sista pianosonaterna är skrivna inom ett mer diatoniskt ramverk, även om samma komplexa tankegångar ger sig tillkänna, förklarar Hamelin.
Men här går åsikterna isär. Pianisten Victor Bunin kom i kontakt med Feinberg år 1954, och efter att ha studerat tonsättarens oeuvre har han dragit andra slutsatser:
– Med Feinbergs kompromisslöshet i åtanke, såväl i tillvaron som i det kreativa skapandet, drog jag slutsatsen att den stilistiska utvecklingen skedde på naturligt vis – ett resultat av hans egna kreativa sökande, berättar Bunin per e-post.
Tids nog får vi se om Feinbergs musik kommer fastna på repertoaren eller ej. Men när Marc-André Hamelin beskriver Feinbergs inspelning av Bachs Das Wohltemperierte Klavier som den mest intressanta, någonsin, så är det bara att hoppas att fler får upp ögonen för såväl detta fria och poetiska pianospel som för Feinbergs egenartade musik.
Marc-André Hamelins skiva med Feinbergs sonater släpptes på Hyperion Records den 28.2.
MARTIN MALMGREN