Snörvel, snörvel, host, host och snart är plånboken tom
världen är försatt i ett tillstånd av oro och alla kan berätta något om vad coronacirkusen lett till på mikronivå. En är tacksam över att kättingarna levererades i tid från Kina, så man får ut bryggan i år.
Frilansare i kulturbranschen är ett hårt utsatt släkte även till vardags och ifall något oväntat rubbar cirklarna står man rätt snabbt där med tom plånbok. Det är tio år sedan Eyjafjallajökulls utbrott blev en katastrof för flygtrafiken men också för många konstnärer. Marknaden i Finland är begränsad och många frilanskonstnärer är beroende av att jobba utomlands.
Nu duggar nyheterna tätt om kulturevenemang som ställs in. Teatrarna i Italien håller stängt en hel månad. Tero Saarinen Company avvaktar med höstens Asienturné. De flesta kontrakt innehåller en klausul om att allt kan inhiberas vid force majeure-fall. Men vad händer med gagen om uppträdanden ställs in på grund av allmän försiktighet eller oro? I värsta fall kan den enskilda frilansaren stå där med tusentals euro i uteblivna inkomster.
En annan stötesten för frilansaren är den egna hälsan. Då du lever ur hand i mun med dig själv som arbetsredskap går det illa om du insjuknar. Det gäller speciellt sångare, släktet som hajar till nervöst om någon snörvlar och hostar i deras sällskap. Med all rätt: att bli sjuk och tappa rösten är mardrömmen, något man ständigt går omkring och oroar sig över.
Den som varit med om hur det känns att vakna utan röst på konsertdagen eller ännu värre, att sångrösten tynar bort under ett uppträdande för att till slut försvinna helt, glömmer inte den känslan i första taget. Det kan hända när som helst, till exempel mitt i en urpremiär man väntat på i femton år (Juhani Nuorvalas opera Flash Flash i fjol). På det fria fältet finns oftast inga inhoppare att tillgå, speciellt inte då det gäller nya verk. De stora operahusen har däremot goda rutiner, förra veckans premiär på Nationaloperan kunde genomföras med glans trots en rad sjukdomsfall under veckan.
Man kunde ju tro att någon frilanskonstnär med kärv ekonomi jublar glatt åt att Folkpensionsanstalten betalar dagpenning för den som tvingas stanna hemma i karantän. Kanske det, men de flesta vill helst vara friska och göra sitt jobb. Som frilansare är det en mardröm att bli tvungen att inhibera och i värsta fall svika kollegerna. Att vara den som blir sjuk då man repeterat ett krävande projekt. I värsta fall gnisslar tjugotals människor tänderna och pengar går förlorade. Ingen vill inhibera i onödan.
Om virusängslan dessa veckor kan leda till något gott kanske det är en lite större nypa sunt förnuft vad gäller inställningen till sjukdom överlag. Man kan aldrig veta vem som är i riskzonen, vem som absolut inte får riskera en förkylning eller ett virus, vem som är beroende av sin röst och kropp för att sköta sitt jobb. Så fortsätt med en del av försiktigheten även då risken för en pandemi inte är akut.