Linnéa Kangas första förlossning var traumatisk. Det smärtsamma minnet levde kvar länge. Inför den andra sökte hon kunskap och trygghet i stället för medicinsk smärtlindring.
Linnéa Kangas kände sig förbisedd och utan kontroll under sin första förlossning. – Föderskor borde ges bättre inblick i vad de själva kan göra i stället för vilken medicinsk smärtlindring som finns till hands. Det skulle också minska på kejsarsnitten.
Linnéa Kangas möter oss i dörren till radhuset i Esbo. På golvet bakom henne kryper sex månader gamla Amos omkring på vardagsrumsmattan. Han har nyss vaknat.
Vi sätter oss i soffan. Ett porträtt av Amos står på hyllan i vardagsrummet. Bredvid finns bilden av storebror Theo. Han är i dag tre år gammal, men Linnéa Kangas har fortfarande födseln i färskt minne.
– Jag hade alltid tänkt att det är givet att jag klarar av det, massor av kvinnor har ju klarat det före mig, säger Kangas som ville föda så naturligt som möjligt.
Det blev inte alls som hon tänkt sig. Värkarbetet gick mycket snabbare än både hon och sjukvårdspersonalen på Jorvs sjukhus hade föreställt sig. Krystningsskedet blev ut
draget och Kangas erbjöds lustgas men klarade inte av andningstekniken på grund av sina kraftiga och täta värkar.
– Jag fick också lokalbedövning, vilket gjorde att jag inte kände när jag skulle krysta.
Theos hjärtljud blev allt svagare. Brådskan i förlossningssalen eskalerade och Kangas gavs syntetiskt oxytocin som ges föderskor för att skapa starkare värkar.
Hela tiden upplevde Kangas att personalen inte lyssnade på henne och att hon inte fick några vilopauser mellan värkarna. Hon berättar även att hon ombads ligga ner trots sin önskan om att föda i mer upprätt ställning.
Till slut togs saxen fram för att få ut Theo. Det blev episiotomi, ett ingrepp då man klipper i mellangården.
– Jag kände bara att jag inte orkar mer. Förlossningen framskred inte.
Kangas önskan om en naturlig, aktiv och trygg förlossning gick om intet. Mamma och barn fick småningom åka hem från sjukhuset friska – men de negativa känslorna höll sig kvar efter förlossningen som inte alls hade gått som tänkt.
Traumatisk upplevelse
Fem till sex procent av föderskorna i Finland upplever förlossningsrädsla, enligt statistik av Institutet för hälsa och välfärd, THL.
Linnéa Kangas betonar att hon inte har lidit av förlossningsrädsla. Däremot led hon länge av känslan av att inte ha fått ha en aktiv roll under förlossningen. Att inte fullt ut ha förstått vad som hänt. Något som många kvinnor kan känna igen sig i, också i och med att kejsarsnitten blir allt vanligare.
När hon och maken bestämde sig för att skaffa ett syskon till Theo fick hon därmed en tid på polikliniken för förlossningsrädsla. Där behandlades förlossningen, och Kangas säger att hon fick mer klarhet i både förlossningen och vad hon själv kunnat göra annorlunda.
– Jag ville själv aktivt arbeta för en aktiv och trygg förlossningsupplevelse, vilket jag inte fick uppleva under min första förlossning.
Kangas fick ingen diagnos på polikliniken. Men oron inför den kommande förlossningen fanns kvar. Kangas säger att hon har ett kontrollbehov – vilket gjorde förlossningsupplevelsen ännu värre.
– Jag är lite av en kontrollfreak, jag är planerare till yrket. Men jag har lärt mig att vid förlossning måste man ge sig hän, säger Kangas.
En vän till Kangas rekommenderade henne att ta stöd av Folkhälsans frivilliga doulor. En doula är en stödperson under graviditeten och förlossningen. Sagt och gjort.
Det blev sjuksköterskan Sonya Nyman som ställde upp som Kangas doula.
– Doulan ger redskapen till att få en positiv känsla i förlossningen och göra den till en trygg upplevelse.
Som doula använder Nyman sig bland annat av föda utan rädsla-metoden, utvecklad av fysioterapeuten och författaren Susanna Heli. Helis bok Föda utan rädsla fokuserar på vikten av att kvinnan känner sig trygg under förlossningen. Metoden går ut på att använda andning, avspänning, beröring, röst och tankens kraft för att hantera smärtan.
Kangas och Nyman gick båda på Folkhälsans kurs om metoden innan förlossningen.
– En doula är inte lika emotionellt involverad och kan påminna om saker som man som föderska eller partner lätt glömmer bort, säger Kangas.
Bristande förberedelser
Sonya Nyman anser att den rådgivning och de förberedande kurser som kommuner erbjuder familjer är bristfälliga. Enligt henne är det alldeles för stor fokus på det medicinska.
– Att titta på en video eller bläddra i något häfte är något helt annat än personlig handledning i andning och smärthanteringsmetoder, säger Nyman.
Kejsarsnitt har fler medicinska risker än en fysiologisk förlossning både för kvinna och barn och ger också större kostnader.
För dem med svår förlossningsrädsla är kejsarsnitt ändå det enda alternativet. Linnéa Kangas tror att om föderskor gavs tydligare information om smärthantering skulle färre kräva kejsarsnitt.
– Om föderskor skulle ges större inblick i vad de själva kan göra – i stället för vilken medicinsk smärtlindring som finns tillhands – så skulle också eftervård, skador och trauman minska, säger hon med eftertryck.
Stressmomenten inför en födsel kan vara många. Enligt Kangas ska föderskor inte behöva undra: Får jag plats på sjukhuset, hur ska jag föda, vilka verktyg finns det att använda sig av?
– Det är en av de största händelserna i livet att föda barn. Om vi är ett välfärdssamhälle ska vi väl satsa på att kvinnor ska få känna sig trygga? Det handlar om kvinnohälsa, säger Kangas.
När det var dags för Amos att födas var känslan en helt annan i förlossningssalen. Förlossningsbrevet följdes, Kangas fick föda i badkar, och både maken och doulan fanns bredvid som stöd.
– Det var fin och lugn stämning och en sådan adrenalinkick efteråt, intygar Nyman som åkte direkt till sitt morgonskift efter förlossningen.