Världsekonomin i karantän

Coronasmittan har utlöst en bombmatta av dåliga nyheter som banar väg för en ny finanskris.

Nyligen var förhoppningen att covid-19, inklusive ekonomiska effekter, skulle blåsa över fram till sommaren. Då WHO uttalade ”pandemi” sjönk allvaret in. Häromdagen höll en ostadig Donald Trump världshistoriens kanske dyraste tal. Då man plockar fram det tunga beslutsartilleriet för att jämna ut smittokurvan uppstår rakt motsatta ekonomiska effekter. Näringslivet lamslås på obestämd tid. Börsturbulensen övergår i ett surrealistiskt känslokaos.

Wall Street utgör epicentrum, med det största raset i modern tid. Av passagerarna krävs berg- och dalvana. Tankarna går till svarta måndagen 1987 – eller svarta torsdagen 1929, som inledde 1930-talets stora depression.

Ekonomerna räknar nu – rentav i ett positivt scenario – med att covid-19 tar en rejäl tugga av årets tillväxt, som kan landa på minus. Vinnarna är på sin höjd apoteken, nödtorftsvaror, nätkasinon, strömningstjänster och tv-spel. Den sociala ekonomin med besöksnäring, turism, uteliv och nöje kämpar för sin överlevnad. Numera är människors rörlighet lika viktig som rörligheten för varor. Men det är tvärstopp. Också inom tillverkningsindustrin paralyseras leverantörskedjorna.

Som träffade av ett blixtnedslag grubblar ekonomerna över formen på svackan. Ett kortvarigt hack i Vformat verkar uteslutet. Mer sannolikt ter sig en utdragen U-formad chock, eller rentav en L-formad global depression. Optimisterna kippar efter andan. Flera sektorer är beroende av ett rappt kassaflöde: pengar bör strömma in i minst samma tempo som de flödar ut. Vem har finansiella muskler att uthärda påfrestningarna då världsekonomins hjul snurrar i snigelfart?

Så länge vi befinner oss i en kollektiv masspsykos med rörlig måltavla kan ingen göra tillförlitliga kalkyler. Under finanskrisen 2008–2009 slaktade man räntorna för att undvika härdsmälta. Nu famlar man efter ekonomiska vaccin mot de psykologiska dominoeffekterna. Centralbanker och regeringar tar till drastiska, riktade krisåtgärder för att förhindra en tsunami av konkurser. Men hur mycket man än sockrar på ger den förtroendekrisande marknaden schablonmässigt tummen ner. Panikförsäljningen blottar världsekonomins korthus, dess obalanserade grund: ett system som har gått högt på lågräntesteroider, hisnande skuldsättning, svaga banker och en icke-kartlagd skuggbanksektor. Systemriskerna har sopats under mattan och zombieföretagen levt på konstgjord andning. Nu brottas vi med total osäkerhet: ifall de radioaktiva lånen imploderar och utlöser en kedjereaktion gör marknaden sitt, och vi tvingas riva av plåstret från 2008. Det blir ingen pyspunktering.

Man kan argumentera darwinistiskt: kriser innebär naturlig utstädning av svaga företag. Ska staten då ställa sig i vägen? Men nu handlar det inte om en vanlig konjunkturnedgång eller strukturomvandling, utan om en dubbel chock på utbuds- och efterfrågesidan. ”Vad dåre har med vatten havet ökat? Lagt än en brand i Trojas stora vådeld?” frågar den olycksdrabbade romerske generalen Titus Andronicus retoriskt i hämnddramat av Shakespeare.

I postcykliska Finland känns effekterna med fördröjning. Vi släpar på välbekanta ok: en åldrande befolkning, låg produktivitet, stel arbetsmarknad och dalande investeringar. Budgetdisciplinen – eller bristen därpå, då statsbudgeten uppvisat kroniskt underskott sedan 2009 – kommer definitivt att skrotas.

Alla suktar efter handlingskraft och politisk fantasi. För att hjälpa ekonomin att övervintra krävs koordinerade insatser: nationellt, inom EU och globalt. Ingen får gå krasslig till jobbet av ekonomiska skäl. Men hur hålla hjulen rullande ifall arbetande föräldrar stannar hemma med barnen? Hur skydda de sårbara småföretagarna? Slås privatekonomin och konsumtionen i spillror är det kokta fläsket stekt.

Vi har inte bara fröet, utan alla ingredienser till en ny finanskris. Den psykologiska smittorisken – rädsla – är farligare än själva viruset. Då spelreglerna slutar gälla rusar alla till livbåtarna – och spiralen är i gång. ”Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv.”