Starkare än vi tror

Är det inte det ena så är det det andra. Även om det vore gravt förenklat att säga att vi lever i en tid av ständig hysteri och uppvigling är detta främst för att vi människor genom tiderna har varit pigga på att deklarera att vargen står för dörren. Detta sagt är det ändå spännande att i dag se hur medierna och den publika debatten ständigt matar oss med nya sätt varpå samhället är vid branten. Än är det horder av flyktingar som sägs skapa kaos, än är det en pandemi som skall visa hur enormt fragilt vårt samhälle är. Och detta är bara de externa chockerna. I mitt Twitterflöde har jag redan i många år fått veta att inbördeskriget står för dörren, att korruptionen och ojämlikheten i samhället har gått över alla gränser, och att det helt enkelt kommer att kollapsa, riktigt snart. I Sverige lär det redan ha hänt.

Man kunde givetvis göra sig lustig över allt detta, och raljera om hur lätt folk tar till överord. Samtidigt är den kanske intressantare observationen att vårt samhälle, med alla sina skavanker, faktiskt är mycket robustare än vi alltid inser. Faktiskt är det rätt imponerande hur mycket det tål. Ekonomiska kriser, populism, geopolitisk oro, smittsamma sjukdomar, ojämlikhet, demografiska skiftningar, och ändå är vi nästan alla fortfarande här. I USA skulle samhället först gå under i och med Barack Obama, och sedan gå under i och med Donald Trump, och ändå verkar folk där fortfarande lunka på – den unge sonen är där för några månader för tillfället, och det visar sig att såväl samhället som skidbackar fortfarande fungerar.

Jag har någon gång tidigare hänvisat till det förtjusande begreppet ”antifragilitet”, lanserat av en herr Nassim Taleb för att beskriva fenomen där något faktiskt blir starkare av att utsättas för chocker, och man börjar ju undra om inte våra samhällen är just utmärkta tecken på antifragilitet. Visst, vi har några så kallade ”failed states” där vi fått se att det finns gränser för vad man kan utsätta samhällen och människor för, men det anmärkningsvärda är kanske inte att vi har fall som Venezuela, utan att vi har så väldigt, väldigt få sådana. I stället har vi många, många fall där såväl staten som systemet, samt smällarna de tagit, gör att det ter sig som ett mirakel att inte allting kollapsat. Det finns en amsaga om att humlan enligt vetenskapen inte skall kunna flyga, men att den inte vet om det så den gör det ändå. Något liknande måste väl ändå kunna sägas om Frankrike? En charmerande omöjlighet, som ändå håller i gång, med en osviklig känsla för stil.

Givetvis skall vi inte ta detta som ett svepskäl för att ignorera vådliga virus eller framväxande fascism, och givetvis kan det komma omvälvningar som slår väldigt hårt mot våra samhällen och vår civilisation – en kollaps i ekosystemet är ändå något annat än en regeringskris. Dock är det rätt fint att se hur starka vi människor ändå är, tillsammans. Vårt samhälle tar smäll efter smäll, och står ändå kvar i sitt antifragila majestät.

”Ekonomiska kriser, populism, geopolitisk oro, smittsamma sjukdomar, ojämlikhet, demografiska skiftningar, och ändå är vi nästan alla fortfarande här.”

ALF REHN

professor