Morkkis och morkis

SPRåK Tobias Pettersson har en bra krönika (HBL 7.3) om språkets förändringar. Jag håller med om det mesta och mitt hjärta värms av den festliga hop finlandismer som avslutar texten. Visst ska vi hävda vår rätt till fastlagsbullar och kännspaka örfilar. Men språkpolisen inom mig hajar till inför Petterssons stavning morkkis. Här går han aningslöst över gränsen till de fennicismer som vi gott kan klara oss utan.

Morkis med ett k är god gammal finlandssvenska, en kortform av moralisk krabbis. Krabbis är i sin tur en slangform av krapula, som går tillbaka på latinens crapula, som går tillbaka på grekiskans kraipale. Klassiskt så det förslår.

Finskan har lånat in morkis från finlandssvenskan och lagt till ett k. Det här var nödvändigt för att bibehålla uttalet, men i svenskan är skrivoch uttalsreglerna annorlunda och dem har vi ingen orsak att bryta mot.

Det gör vi dessvärre ofta när vi låter oss förledas av finskans sätt att stava. Om Tom kallas Tompe är det lätt hänt att skriva det Tomppe. Det är väl något liknande som Tobias Pettersson har råkat ut för. BENGT AHLFORS Helsingfors

SVAR Tack till Bengt Ahlfors för den uppiggande insändaren. Före publiceringen funderade jag på om den här texten kommer att ge mig morkis efteråt. Nu finns kanhända ännu större anledning till det.

I dag verkar ändå båda formerna, morkis och morkkis, vara i allmänt bruk. Morkkis med två k finns till exempel i Yles Morkkisvisan från ett par år tillbaka, där morkisens ande förkroppsligas av en elak mås. ”Morkkis och ångest och elände! Du har ingen kontroll!”, skränar den skadeglada vitfågeln i visan.

Om logiken i språkvården alltså är att alla någorlunda utbredda blommor ska blomma kan kanske också ogräset morkkis beredas

en plats på blomsterfesten i täppan. TOBIAS PETTERSSON journalist, HBL