Hur mycket socialist är du?

Till och med en mörkblå samlingspartist kan vara så mycket socialist att hen ser det rimliga i att äganderätten inskränks av till exempel miljölagar.

Det finns något farligt med ordet socialist. Något som gör folk obekväma. Jämför med andra ideologiska etiketter som vänster eller liberal. Det är ord som många upplever som just bekväma för att beskriva sig själva eller en grupptillhörighet. Samtidigt är begreppen tänjbara, ibland så till den grad att de blir förvirrande.

Ta ordet liberal till exempel. I USA betyder det vänster. I Sverige betyder det höger. I Finland lite av varje men ofta bara ”snäll & tolerant” (med konnotationen ”naiv”, bland dem som inte är liberaler).

Också begreppet vänster är löst i kanterna. I vardagligt tal förstås det ofta som ”mjuka värden”. Enligt Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, är ordet numera så vagt att en femtedel av det nyliberala svenska centerpartiets väljare beskriver sig som vänstersympatisörer. På hemmaplan kan man notera att en och annan av SFP:s företrädare inte verkar ha något emot att associeras med vänstern.

Socialister skulle de däremot inte kalla sig. Ja, i dag verkar till och med en del socialdemokrater tveka att ta det ordet i sin mun.

Linderborg drar för sin del slutsatsen att det behövs ideologiskt klarspråk och har börjat kalla sig socialist: den ”futtiga idén” om allas lika värde räcker inte i en värld där ”den som äger mest bestämmer mest”.

Att begreppet socialism blivit aktuellt har ändå mest att göra med Bernie Sanders, den amerikanska senatorn som kallar sig demokratisk socialist och fått stort stöd i vinterns primärval. Det är anmärkningsvärt med tanke på att socialism varit ett rött skynke(!) för många amerikaner sedan kalla krigets dagar. Att en socialist skulle vara med i kampen om presidentposten hade betraktats som helt otänkbart för bara tio år sedan.

Tittar man närmare påminner Sanders program ändå mest om nordisk välfärdspolitik. Han vill se offentlig finansiering av sjukvården och universiteten, en aktivare klimatpolitik och högre skatter för de rika. Hans mest socialistiska förslag handlar om ökad arbetsplatsdemokrati och bättre möjligheter för fackförbunden. Men också detta smakar mer klassisk socialdemokrati än ”övertagande av produktionsmedlen”.

Sanders hade med andra ord kunnat nonchalera s-ordet som vilken småängslig karriärsosse som helst. Men kanske vill han, i likhet med Linderborg, markera att en socialistisk ideologi inte är något att skämmas för eller hymla om.

Med reservation för att det mentala landskapet i USA är annorlunda, handlar vänsterns obekvämhet förmodligen om att socialism lätt associeras till centralstyrda planekonomier, och rentav diktaturer. Det är lite orättvist, för efterkrigstidens västeuropeiska socialdemokrati är lika mycket en gren av socialismen som den östeuropeiska realsocialismen. Dessutom är det värt att minnas att det finns socialismer som är kritiska till såväl socialdemokratins som realsocialismens tanke om en stark, centralstyrd stat.

Socialismen är alltså allt annat än enhetlig, och ska man våga sig på någon övergripande definition kunde den säga att socialisten vill öka det gemensamma inflytandet över samhällets små och stora institutioner. Det gemensamma kan vara allt från medborgarna i en överstatlig union till medlemmarna i en arbetsgemenskap eller de boende i ett höghus. Inflytande kan vara kollektivt ägande – men också mjukare maktmedel som lagstiftning, reglering, representation eller beskattning.

Intressant nog blir socialism i den här uppställningen inte alls något antingeneller. Även om man ser poängen med att någon som vill leda världens kapitalistiska supermakt kallar sig socialist, verkar socialism i praktiken ofta gestalta sig som en gråskala. Frågan är inte ”är du socialist?” utan ”hur mycket socialist är du?”

Eller för att omformulera den ännu en gång: Hur omfattande ska demokratin vara?

Det är inte en ledande fråga. Vi kan alla tänka oss delar i livet där vi vill värna om en privat självbestämmanderätt. Till och med en mörkröd vänsterförbundare vill knappast socialisera våra lunchrestauranger. Och till och med en mörkblå samlingspartist kan vara så mycket socialist att hen ser det rimliga i att den privata äganderätten inskränks av till exempel miljölagar.

”Det finns något farligt med ordet socialist. Något som gör folk obekväma.”

FREDRIK SONCK

Kulturchef