Barnen var också en krigsförlust
På fredag har det gått exakt 80 år sedan man utfärdade vapenstillestånd efter vinterkriget som hade pågått i 105 dagar. Uthålliga, finländska soldater hade då, trots övermäktigt motstånd, nedkämpat mer än 1 500 sovjetiska stridsvagnar och 700 flygplan.
Det åstadkoms inte utan uppoffringar. Under årens lopp har vi läst många texter om att vinterkriget utkrävde 26 000 stupade och 43 000 sårade soldater.
Men av någon anledning har det talats väldigt lite om en annan, mänsklig krigsförlust – alla de krigsbarn, hela 80 000, som sändes med lapp om halsen till Sverige under både vinterkriget och fortsättningskriget. De deporterade krigsbarnen har man inte velat tala högt trots att det handlar om den enskilt största barnförflyttningen i världen från ett språkområde till ett annat.
Det beror antagligen på de starka känslor av skam som har kastat sin skugga över projektet. Uppbrottet och sveket, kommunikationsproblemen och främlingskapet, isoleringen
Traumat med att du som ett barn plötsligt hittar dig utelämnat till främmande människor som talar ett främmande tungomål. I ett annat land. (...) Varför firar Sverige krigsbarnens dag medan Finland inte ens har kommit på tanken att inrätta en sådan dag? Förmodligen är det för att vårt land har tagit på sig en skuldkänsla som bygger vidare på det censurbeslut som fattades för krigsbarnens del i januari 1942.
Österbottens Tidning
Kenneth Myntti om att den time out som det finländska samhällslivet är tvingat till som en följd av det nya coronaviruset är en stilla bris i förhållande till det stormiga undantagstillstånd som rådde under vinterkriget.